Det går upp och ner

Det går upp och ner

Gossen sov aldrig middag igår, utöver tre omgångar om tio minuter i min famn. Och ja, jag höll ju på att bli galen, minst sagt.

Men sen somnade han vid sju på kvällen istället, och fortsatte sova. Och vad hände då? Jo, vid halvtio-tiden satt  jag och saknade och längtade efter honom, och hoppades att han skulle vakna en stund till på kvällen.

I söndags var H med B på kalas hos farmor. Jag stannade hemma med min krånglande mage. Det var första gången jag var ensam hemma utan H sedan han föddes (utöver typ att B tagit med honom till affären). Kunde jag njuta av denna ensamtid? Nej.

Jag kunde varken slappna av och fokusera på att läsa eller kolla på tv eller uppbringa ork till att göra någon nytta. Det kändes bara konstigt och fel att jag var hemma, men inte H. Så jag bara väntade och väntade.

När de kom hem efter många långa timmar såg jag knappt åt B, jag var bara ”Var är min bebis?”, nästan slet upp H ur bilstolen och satte mig och kramade honom.

Håhåjaja. Hur man än vänder sig har man rumpan bar.

Många motstridiga känslor kom det med det här föräldraskapet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *