Två år sedan operation

Två år sedan operation

I förrgår var det precis två år sedan jag opererades för cellförändringar på livmodertappen.

Jag minns hur rädd jag var när jag kvällen innan i duschen gråtande skrubbade mig med det antibakteriella medlet. Hur jag skrev ett avskedsbrev till min älskade i en anteckningsbok som jag lämnade i hallen.

Bara ett par veckor tidigare hade jag fått provsvaren från de fördjupade prover som tagits efter att rutinproverna visat på oklara cellförändringar. Måttliga och allvarliga cellförändringar, stod det att de hittat.

Jag hade legat där, uppfläkt och oskyddad i gynstolen medan den unga tyska läkaren mässade till den äldre, barska sjuksköterskan: etta, etta, tvåa, etta, tvåa. Vid ett tillfälle suckade sköterskan mycket djupt. Ingen berättade för mig vad de såg och gjorde, och när de var klara bara försvann de. Jag stod där och torkade bort geggan från mitt underliv och tänkte att jag nog var alldeles full av cancer. Att jag skulle dö.

Provsvaren och kallelsen till operation kom nästan samtidigt på posten. Bara ett par veckor senare skulle jag opereras. Herregud, det är alltså SÅ bråttom, tänkte jag, och dödsångesten skruvades upp ytterligare en nivå.

Det var alltså med en känsla av slutgiltighet jag checkade in på dagoperationsavdelningen på DS. Jag var helt säker på att jag antingen skulle ha cancer överallt, eller att jag skulle dö under narkosen. Jag hade aldrig blivit sövd förut.

Eftersom jag angivit att jag hade lätt för att blöda, och med hänsyn till min övervikt, beslutade de sig dock för att jag skulle opereras under lokalbedövning. Vilken vinst!

När jag väl var i operationssalen förklarade läkaren och sköterskan exakt vad som hände. Läkaren var härligt tuff och rättfram, och sa att de gjorde den här typen av operationer varje dag, och det var ingen stor grej. Hon skulle skära bort en bit,  och sen skulle det vara bra!

När jag tog mod till mig och pep fram frågan ”Så jag är inte full av cancer där nere?”, skrattade hon till och sa att nej, det här var bara några små cellförändringar, som kanske, kanske hade kunnat bli cancer om tio år. Och hade hon inte fått med allt just då var det bara att göra om operationen och ta bort lite till. Ungefär ett ton dödsångest släppte från mina axlar där och då.

Tänk om någon i vården tidigare brytt sig om att förklara, och se att det som bara  är en liten rutinooeration för dem kan vara väldigt skrämmande för den som drabbats? Och att i vakuumet som deras tystnad skapar uppkommer farhågor om det allra värsta.

Efter att de analyserat den borttagna vävnaden var det osäkert om de fått bort allt, så en ny provtagning skulle göras efter ett halvår.

Men tack vare den coola kirurgen var jag nu rätt lugn fram till provtagningen på hösten, och kunde njuta av sommaren. På provtagningen hade jag en äldre man som läkare. Och den suckande, buttra sköterskan igen! Som suckade lika djupt denna gång mitt i provtagningen. Herregud, begriper hon inte att man blir jätteorolig? För mig lät hennes suckar som ”jaha, här har vi en till som det upptäckts alldeles för sent på, tragiskt på en så ung människa”. Läkaren sa dock att det såg bra ut.

Tiden gick, men några provsvar fick jag aldrig. Och senare den hösten blev H till. I mitten av december tog jag ett positivt graviditetstest, och blev helt överrumplad av detta omtumlande, oförutsedda men ändå fantastiskt pirrande besked. I mellandagarna lyckades jag jaga fatt på läkaren, som bekräftade att allt sett bra ut och att min operation troligen inte skulle påverka graviditeten på något sätt.

Nu är det nästan ett och ett halvt år sedan de senaste proverna, och jag undrar om det inte borde ha gjorts någon mer uppföljning. Men det borde ju sjukhuset ha koll på, så jag ser om det dyker upp någon kallelse snart.

Jag är fantastiskt tacksam för den snabba, effektiva vård jag fick för att undvika något som hade kunnat bli riktigt dåligt. Men jag hade önskat att det fanns fler som kirurgen, som såg min rädsla och hade ett så självklart sätt att ta ner mig på jorden igen och säga vad det faktiskt var fråga om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *