Bygga bibliotek…

Bygga bibliotek…

En sak som jag verkligen sett fram emot med att vara mamma är att läsa för H, och introducera honom till böckernas värld.

Själv slukade jag böcker som barn; lärde mig själv att läsa i en gammal läsebok (den där far ror och mor är rar) i femårsåldern; plöjde böckerna om katten Pyret och serieböckerna om Finn och Fiffi, innan jag tog mig an pappas bokhylla i tioårsåldern. Där fanns mest böcker från någon bokklubb, av typen ”Bra Böcker spänning”  – hej åttiotal! – och Stephen King blev en tidig favorit, framför allt ”Stark”, som fortfarande har en plats i min bokhylla hemma.

En annan bok som jag minns väl från min barndom är ett tummat exemlar av Alex Haleys ”Rötter”, som jag av oklar anledning fick av min morfar vid ett besök på hans sommarställe på Ingarö.

Morfar drack rätt mycket, har jag förstått så här i efterhand, och rymde ut till sommarstället från tidig vår till sen höst för att få påta i trädgårdslandet. Och supa ifred. Jag kan inte minnas att vi någonsin pratade om något väsentligt, jag och morfar, så det är fortfarande en gåta vad han hade för syfte med att sträcka över just den boken till mig den där sommardagen när jag var elva-tolv år gammal. Kanske hade han bara läst den och tyckt att den var bra, och ville dela med sig till sin bokmal till dotterdotter.

Mammas familj är arbetarklass. Morfar blev moderlös tidigt, och placerades ut som fosterbarn på ett lantbruk, och jag tror att han hade det ganska svårt. Som vuxen jobbade han som industriarbetare, bl.a. på ASEA, liksom de flesta männen i familjen.

Intrycket jag fick som barn var att det fanns ett ganska stort bildningsförakt i mammas föräldrahem. Min pappa blev lite hånfullt benämnd ”ingenjööören” (han har en gymnasieingenjörsexamen). Morbrors fru som var tjänsteman på kommunen ansågs lite fisförnäm, kunde man läsa mellan raderna i de vuxnas samtal. Det jag dock också fått berättat för mig är att morfar hade ett gott läshuvud och gärna hade velat studera. Men han hade inte den möjligheten. Kanske var den där boken också en tyst uppmuntran om att fortsätta läsa.

Den barnbok jag minns bäst från bokslukaråldern är utan tvivel Eva Ibbottsons ”Den stora spökräddningen”. I mellanstadiet kunde jag recitera nästan hela första kapitlet utantill, och jag älskade kombinationen av det lite läskiga och det humoristiska språket. När jag var liten lånade jag den på skolbiblioteket, och nu är den sedan länge slut hos förlaget. Jag har länge tänkt jaga fatt på ett exemplar, och med H:s ankomst har det blivit högaktuellt.

Jag har så smått påbörjat arbetet med att bygga upp ett bibliotek till H, och den första boken utom mina ärvda blev så klart ”Den stora spökräddningen”. Jag efterlyste ett inbundet exemplar i hyfsat skick hos Glansholms Bokhandel & Antikvariat, och efter bara några dagar landade det här fina paketet i brevlådan.

image image

Nu gäller det bara att vänta en sisådär åtta-tio år på att H ska bli stor nog…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *