Behov av blöjhink

Behov av blöjhink

Sedan H föddes har vi löst det där med förvaring av använda blöjor på ett rätt provisoriskt sätt; vi har köpt extra starka avfallspåsar på rulle från mataffären och hängt en påse på termostatvredet till handdukstorken bredvid skötbordet.

Det har fungerat fint så här långt. Nu när H har börjat producera bajs som är mer som… bajs, har badrummet börjat anta en inte helt angenäm odör. Vi behöver alltså en blöjhink.

Eftersom vi inte vill bli låsta till något system med svindyra påsrefiller man måste åka till specialaffärer för att köpa/beställa på nätet verkar det bli en Ubbi för vår del. Jag fick till och med ett infall och googlade fram återförsäljare, i tanken att vi skulle plocka upp en på väg hem från babysimmet. Men alla försäljare i Stockholmsområdet hade en sak gemensamt: de sålde hinken i ett urval av följande kulörer: babyblå, ljusrosa, ljusgrå och vit. Wtf? Kan det bli tråkigare?

Jag har spetsat in mig på en knallorange, men kan tänka mig den himmelsblå/turkosa eller den (något för bleka) gröna också. Men det får alltså bli en nätbeställning nu igen. Både Jollyroom och Lekmer har de roligare färgerna, och hinken kostar lika mycket överallt, så jag får se om någon av dem har något annat bra erbjudande som känns lockande.

H sitter och sover i sitt babyskydd. Han somnade medan vi åt lunch efter babysimmet och vaknade inte ens när vi kom hem. Skönt att man kan räkna med att han sover middag ordentligt åtminstone en dag i veckan!

Aj aj, arma tuttar

Aj aj, arma tuttar

Efter diverse magåkommor har jag den senaste veckan haft halvtaskig mjölkproduktion. H har ett par morgnar till och med krävt flaska före frukost.

Nåja, tänkte jag ganska avslappnat, det går upp och ner ibland. Jag får väl se till att köra tuttarna i nyllet på ungen så ofta jag kan när jag är hemma. Så det gjorde jag från onsdag efter jobbet till och med inatt.

När jag kom till kontoret i förmiddags märkte jag till min stora fasa att jag tagit ur pumpen ur jobbryggsäcken. Så jag har intensivammat ett dygn bara för att få högpresterande tuttar på jobbet, utan bebis och utan pump!

Nu när jag kom hem var brösten stenhårda, knöliga och djävulskt ömma, kan jag säga.

Det känns väldigt avslappnat nu, det här med amning. H äter mer och mer mat, och mindre ersättning. Och maten är ingen konkurrent till min mjölk, den är en naturlig utveckling att glädjas åt, inte en rival att vara svartsjuk på, som ersättningen. Så känner jag.

Och just nu sitter jag med mjuka, oömma bröst och en mycket nöjd, mjölkstinn liten krabat i famnen. Fredagsmys.

Inte sova, bara kräkas

Inte sova, bara kräkas

Ytterligare en dag då H inte har sovit en blund utöver precis när han somnat i min famn. Så fort han läggs ner vaknar han. Precis som i tisdags.

Igår, när B var hemma, sov ungen middag som han brukar. Börjar lite smått undra om han har något emot mig, vår son.

Både jag och barnet är helt färdiga när han varit vaken i princip från 8 till 20. Och som vanligt med H är trötthet lika med kräk. På hela sig, på hela mig, på bärselen, på babygymmet, på B när han kom hem.

Provade att bära H på ryggen i Ergon. Det gick hyfsat, men var lite svårt att få honom att sitta rätt. B kliade sig i huvudet när han kom hem och undrade varför jag hade kräk på ryggen. Det var därför. Jag tror ryggbärandet får vänta tills H blir lite äldre.

Nu sovs det så gott att H inte ens reagerade på att bli uppburen till sovrummet. Skruttunge.

Veckans bajsinlägg

Veckans bajsinlägg

När H nu börjat äta mycket fast föda har han också blivit väldigt fast i magen. Lite för fast, tycker vi.

Han bajsar regelbundet, en eller två gånger om dagen, men det kläms mycket, och det som kommer ut är ibland ett fast brunt klet, ibland riktiga ”korvar”. Något som blivit vanligt är att han bajsar, vi går upp för att byta och hittar en liten, hård korv i blöjan. Efter att vi torkat rumpan med en wipe och håller hans ben upp i luften pluppar det plötsligt ut en korv eller två till.

Han får päron och rapsolja varje dag, men kanske behövs ytterligare smörjmedel? Jag håller nu på att koka ihop en päron- och katrinplommonpuré som jag hittat recept på här.

Hoppas den löser problemet. He he, no pun intended…

Barnundvikande

Barnundvikande

Idag på bussen hem från jobbet klev det på en pappa med två tjattrande barn.

Jag kollade var de satte sig och satte mig själv på maximalt avstånd från dem.

Kom på att jag faktiskt också är förälder nu, och då får man väl inte bete sig på detta vis?

Visst finns det någon sorts hederskodex päron emellan om att man inte får tycka att ungar är jobbiga inslag i det offentliga rummet, när man själv har en potentiell liten fridstörare hemma?

*skäms*

Det går upp och ner

Det går upp och ner

Gossen sov aldrig middag igår, utöver tre omgångar om tio minuter i min famn. Och ja, jag höll ju på att bli galen, minst sagt.

Men sen somnade han vid sju på kvällen istället, och fortsatte sova. Och vad hände då? Jo, vid halvtio-tiden satt  jag och saknade och längtade efter honom, och hoppades att han skulle vakna en stund till på kvällen.

I söndags var H med B på kalas hos farmor. Jag stannade hemma med min krånglande mage. Det var första gången jag var ensam hemma utan H sedan han föddes (utöver typ att B tagit med honom till affären). Kunde jag njuta av denna ensamtid? Nej.

Jag kunde varken slappna av och fokusera på att läsa eller kolla på tv eller uppbringa ork till att göra någon nytta. Det kändes bara konstigt och fel att jag var hemma, men inte H. Så jag bara väntade och väntade.

När de kom hem efter många långa timmar såg jag knappt åt B, jag var bara ”Var är min bebis?”, nästan slet upp H ur bilstolen och satte mig och kramade honom.

Håhåjaja. Hur man än vänder sig har man rumpan bar.

Många motstridiga känslor kom det med det här föräldraskapet.

Ingen bra mamma idag

Ingen bra mamma idag

Ibland känner jag mig som en helt urusel mor. Som idag.

Jag har inte riktigt återhämtat mig efter förra veckans magsjuka, tror jag. Sedan i lördags har min mage varit helt ur funktion, jag har haft noll aptit och nattliga diaréer som har fått mig att vakna med ett ryck för att rusa till toaletten.

Efter tredje natten med skytteltrafik mellan säng och badrum var jag rätt mör imorse. Efter att ha kämpat mig upp för att göra frukost till H såg jag verkligen fram mot H:s förmiddagslur. Jag behövde verkligen bara få sitta för mig själv och slappna av en stund för att orka med dagen. H somnade i min famn som han brukar, men när han skulle läggas ner i sin mjuklift vaknade han, och ville inte somna om.

Samma sak efter lunchen. Och efter mellanmålet. Klockan är nu halv sex och hela min dag har gått åt till att försöka få H att sova. Snart ska han ha middag, och har han inte sovit en sammanhängande halvtimme innan dess vet jag inte vad jag gör.

Jag har inte fått en stunds vila på hela dagen, och har inte gjort något verksamt alls heller, utöver att vatttna blommorna medan jag hade H i Ergon.

Och H är ju trött. När han är trött kräks han. Och kräks och kräks och kräks. Vid den tredje sovstunden som avbrutits så fort jag lagt ner honom var jag så slut. Jag bara satt med honom i famnen och orkade inte ens titta på honom. När han sedan dessutom kräktes upp sitt mellanmål över dagens tredje body och amningskudden bara tjöt jag ”NEEEJ, JAG ORKAR INTE MER NU” och grät en skvätt. För att sedan se H ligga och tindra och le upp mot mig, lite osäkert.

Och jag kände mig som ett riktigt svin. Där ligger min lilla son och försöker instinktivt le, skratta och vara söt för att hans mamma ska tycka om honom.  Fy fan för den känslan.

Två år sedan operation

Två år sedan operation

I förrgår var det precis två år sedan jag opererades för cellförändringar på livmodertappen.

Jag minns hur rädd jag var när jag kvällen innan i duschen gråtande skrubbade mig med det antibakteriella medlet. Hur jag skrev ett avskedsbrev till min älskade i en anteckningsbok som jag lämnade i hallen.

Bara ett par veckor tidigare hade jag fått provsvaren från de fördjupade prover som tagits efter att rutinproverna visat på oklara cellförändringar. Måttliga och allvarliga cellförändringar, stod det att de hittat.

Jag hade legat där, uppfläkt och oskyddad i gynstolen medan den unga tyska läkaren mässade till den äldre, barska sjuksköterskan: etta, etta, tvåa, etta, tvåa. Vid ett tillfälle suckade sköterskan mycket djupt. Ingen berättade för mig vad de såg och gjorde, och när de var klara bara försvann de. Jag stod där och torkade bort geggan från mitt underliv och tänkte att jag nog var alldeles full av cancer. Att jag skulle dö.

Provsvaren och kallelsen till operation kom nästan samtidigt på posten. Bara ett par veckor senare skulle jag opereras. Herregud, det är alltså SÅ bråttom, tänkte jag, och dödsångesten skruvades upp ytterligare en nivå.

Det var alltså med en känsla av slutgiltighet jag checkade in på dagoperationsavdelningen på DS. Jag var helt säker på att jag antingen skulle ha cancer överallt, eller att jag skulle dö under narkosen. Jag hade aldrig blivit sövd förut.

Eftersom jag angivit att jag hade lätt för att blöda, och med hänsyn till min övervikt, beslutade de sig dock för att jag skulle opereras under lokalbedövning. Vilken vinst!

När jag väl var i operationssalen förklarade läkaren och sköterskan exakt vad som hände. Läkaren var härligt tuff och rättfram, och sa att de gjorde den här typen av operationer varje dag, och det var ingen stor grej. Hon skulle skära bort en bit,  och sen skulle det vara bra!

När jag tog mod till mig och pep fram frågan ”Så jag är inte full av cancer där nere?”, skrattade hon till och sa att nej, det här var bara några små cellförändringar, som kanske, kanske hade kunnat bli cancer om tio år. Och hade hon inte fått med allt just då var det bara att göra om operationen och ta bort lite till. Ungefär ett ton dödsångest släppte från mina axlar där och då.

Tänk om någon i vården tidigare brytt sig om att förklara, och se att det som bara  är en liten rutinooeration för dem kan vara väldigt skrämmande för den som drabbats? Och att i vakuumet som deras tystnad skapar uppkommer farhågor om det allra värsta.

Efter att de analyserat den borttagna vävnaden var det osäkert om de fått bort allt, så en ny provtagning skulle göras efter ett halvår.

Men tack vare den coola kirurgen var jag nu rätt lugn fram till provtagningen på hösten, och kunde njuta av sommaren. På provtagningen hade jag en äldre man som läkare. Och den suckande, buttra sköterskan igen! Som suckade lika djupt denna gång mitt i provtagningen. Herregud, begriper hon inte att man blir jätteorolig? För mig lät hennes suckar som ”jaha, här har vi en till som det upptäckts alldeles för sent på, tragiskt på en så ung människa”. Läkaren sa dock att det såg bra ut.

Tiden gick, men några provsvar fick jag aldrig. Och senare den hösten blev H till. I mitten av december tog jag ett positivt graviditetstest, och blev helt överrumplad av detta omtumlande, oförutsedda men ändå fantastiskt pirrande besked. I mellandagarna lyckades jag jaga fatt på läkaren, som bekräftade att allt sett bra ut och att min operation troligen inte skulle påverka graviditeten på något sätt.

Nu är det nästan ett och ett halvt år sedan de senaste proverna, och jag undrar om det inte borde ha gjorts någon mer uppföljning. Men det borde ju sjukhuset ha koll på, så jag ser om det dyker upp någon kallelse snart.

Jag är fantastiskt tacksam för den snabba, effektiva vård jag fick för att undvika något som hade kunnat bli riktigt dåligt. Men jag hade önskat att det fanns fler som kirurgen, som såg min rädsla och hade ett så självklart sätt att ta ner mig på jorden igen och säga vad det faktiskt var fråga om.

Halvårssummering: kläder från nyfödd till sex månader

Halvårssummering: kläder från nyfödd till sex månader

H var 53 cm lång och vägde 3 850 g när han föddes. Vid sex månader väger han ca 8 kg och är ca 70 cm lång. (Gissning beräknad på senaste BVC-kontroll vid 5 månader, nästan 7 kg och 67 cm)

Inför födseln hade vi köpt en hel del kläder, mest i storlek 50/56 och lite renodlade storlek 50 respektive 56. Längdmässigt borde han ju ha varit för lång för storlek 50, men det var han inte, utan kunde ha allt vi hade köpt. Strumporna i minsta storleken var dock för små redan från början, och han växte snabbt i storlek 16-18, och är nu på väg att växa i 19-21.

Vi hade inte velat veta bebisens kön före födseln, och det var ganska svårt att hitta könsneutrala kläder. Det jag ville ha var färgglada, mönstrade kläder. Vi hittade en del sådant på en hantverksbutik, samt en del hos Lindex och Åhléns. Annars var vi förvisade till grönt och ljusgrått.

Geggamoja, Kappahl, Petit Bateau och Polarn & Pyret har det blivit en del kläder från också.

Storleksmässigt har det första halvåret fördelat sig så här:

  • 50/56 drygt två månader, sista 56:orna undanvikta vid nästan 6 mån (P o.P)
  • 62 från dryga två mån till dryga fyra mån, vissa saker, men inte många, används ännu vid sex månader
  • 62/68 från dryga tre mån till nästan sex månader
  • 68 från dryga fyra månader, det mesta används fortfarande vid sex månader
  • 74 började användas vid sex månader, det mesta är fortfarande ganska stort.

Body, byxor och strumpor har varit standardmunderingen. De första tre-fyra månaderna var det viktigt att det var omlottknäppning på H:s bodys, för det var obehagligt att dra plagget över huvudet innan han blev 100 % stabil i nacke och rygg. Sedan var det lättare med dra-på-bodys, som också täcker bättre upp mot halsen.

Under vintern har vi också haft ett antal lekoveraller, några i plysch och några i collegematerial, att dra på över kläderna, eftersom vi bor i ett gammalt och rätt dragigt hus. Han har också haft ett par koftor och fleecetröjor till överdrag.

På nätterna har H sovit i pyjamas. Till en början föredrog vi dem utan fötter, eftersom de var lagom i storlek längre. När H blev fem månader blev han dock så intresserad av sina fötter att det var smidigare med fötter på pyjamasen, annar slet han bara av sig strumporna och låg och gnagde på dem.

Beträffande strumpor har det varit Polarn o. Pyrets nedvikbara modeller som gällt, allt annat har mest ramlat av.

Geggamojas kläder var både bäst och sämst den allra första tiden. Jag köpte lite saker på deras lagerutförsäljning (hell on earth, görs aldrig om!) under graviditeten. De grå sweatshirtbyxorna i strl 56 är H:s mest använda plagg hittills, så snygga och passade till allt. Muddarna uppe och nere gjorde att de funkade från nyfödd och till fem månader. En fin vit omlottbody med grå prickar användes mycket till, den hade bra kvalitet på knappar och passade länge pga muddar i ärmarna. Men resten! Hur i helvete tänker man när man gör bodys i nyföddstorlek med smal passform och dra-över-huvudet-modell? Flera gröna och grönrandiga, som inte var direkt gratis ens på lagerutförsäljning, blev typ aldrig använda. Det kändes som att pojken skulle gå sönder varje gång man försökte ta på en Geggamoja-body. Och då var vår lilleman ändå rätt nackstark och kunde hålla upp sitt huvud stundvis redan som nyfödd. De hade också väldigt lite som kändes könsneutralt, det var antingen killiga färger typ svart/blå/grå-randigt, eller tjejiga färger, typ rosa/lila-randigt. Och lite grönt och grå/vitt, som jag köpte.

Därefter har vi varit mest förtjusta i Polarn o. Pyret och Petit Bateau. Det förstnämnda märket för att deras kläder är av hög kvalitet, har snygg, klassisk design och att de räcker länge storleksmässigt. Det sistnämnda för att de är snygga, i fantastiskt skönt material. Polarn o. Pyrets kläder är stora i storlek, och Petit Bateaus är små. Kläderna från Lindex, Kappahl och Åhléns är av sämre kvalitet, vilket förstås märks på prislappen, men helt okej kläder. Åhléns Barbapappakläder och de elefantmönstrade har vi tyckt mycket om.

Av min mamma fick vi några plagg från Snoffs, som hon måste ha fyndat på någon utförsäljning. En vit body med ljusblå hjärtan och en brun frottéoverall som var helt underbara. Jag blev jättebesviken när jag sedan fick reda på att märket är nedlagt.

Något vi önskar att vi tänkt på från början är att inte köpa kortärmade och kortbenta saker till vår augustibebis, för det blev snabbt för kallt. Något vi inte köpt själva, men fått i present, och som varit mindre bra, är tröjor. Bebisar behöver knäppning i grenen, annars korvar sig överdelen bara.

Ett ”plagg” har varit väldigt viktigt förr oss: dregglisen. Och där har det bara varit de av märket Pippi som varit något att ha. De är billiga, finns i många färger, är i tjockt dubbelt tyg som inte blöts igenom i första taget och har sydda veck som hjälper till att hålla kräk och dreggel borta från hals och kläder. Vårt lilla kräkmonster har förstås ofta kräkt över dregglisen, men som ett skydd mot småkräkningar har vi älskat Pippi-dregglisarna.

Ett urval av H:s outfits första halvåret:

image
Pyjamas från Åhléns

 

image
Byxor från Geggamoja, body från Lindex, strumpor och dregglis från Polarn o. Pyret

 

image
Body, byxor, kofta och strumpor från Lindex

 

image
Body fr.ån Petit Bateau, byxor från Kappahl, strumpor från P.o.P och dregglis från Pippi

 

image
Body från Snoffs, byxor från Lindex, strumpor från P.o.P och dregglis från Pippi

 

image
Plyschoverall från Polarn o. Pyret

 

 

Jag saknar graviditetshormonerna!

Jag saknar graviditetshormonerna!

Inte många jag känner delar en sådan längtan; de flesta jag frågat har varit arga och/eller ledsna samt allmänt labila under graviditeten.

För mig var det tvärtom; jag blev helt immun mot stress och ångest och var mest lugn som en filbunke och liksom…nöjd hela graviditeten igenom.

Eftersom jag är en rätt ångestdriven person annars, typisk ”duktig flicka” som pendlar mellan att vara en ”anxious overachiever” och en ”anxious underachiever”, så var graviditeten en välkommen paus från mig själv.

Min värld blev väldigt liten, det var jag och magen i centrum, med B, släkt, vänner och arbete i periferin. Resten av världen sket jag blankt i. Läste inte en dagstidning under hela graviditeten, för jag brydde mig helt enkelt inte.

Visst hade jag mina perioder av noja angående barnet, som nog de flesta förstagångsmammor har. Med moderkakan i framvägg, en lugn bebis, och en upplevelse året innan då en f.d. kollega miste sin lilla flicka i magen bara ett par veckor innan beräknad födelse, krisade jag ett antal gånger då jag inte känt rörelser på ett tag.

Men i övrigt har jag aldrig känt mig så harmonisk. Jag saknar mina graviditetshormoner.