Förlossningsavund

Förlossningsavund

Vi var och lunchade hos en mamma från vattengympan idag, tillsammans med ytterligare en av plaskisarna. Så lyxigt att få lunchen serverad!

Den ena har nyligen fått sitt tredje barn, som dessutom är en sladdis, och känner sig väldigt klar med barnafödandet. Den andra fick precis som jag sitt första barn förra året, och är sugen på ett till. Det är jag med.

Jag riktigt längtar efter att genomgå en till graviditet och förlossning. Det låter kanske knäppt, men jag mådde så bra under graviditeten. Visst, jag hade dålig aptit, mådde illa och var väldigt trött. Men jag var så otroligt harmonisk till sinnet, lugn som en filbunke och helt immun mot stress. Jag gick omkring i min egen lilla bubbla där jag och det växande barnet i min mage var allt som betydde något.

Min kropp, min blekfeta kropp, som i alla andra avseenden lämnar så mycket att önska, lyckades bära ett barn i nio månader utan att några som helst problem uppstod. Jag kände mig frisk och stark, promenerade långa sträckor dagligen fram till bara den sista veckan innan BF.

Och förlossningen; vilken fantastisk upplevelse! Så mäktigt; jag kände mig som superwoman i flera dagar efteråt. Jag kämpade och övervann smärtan. Min kropp klarade av att föda fram ett barn utan medicinsk smärtlindring, precis som jag hade hoppats. Det kändes som att jag vunnit en olympisk guldmedalj, fast bättre, mitt pris var en liten pojke som (rent objektivt så klart) var den sötaste någonsin.

Nya bristningar både på huden och annorstädes till trots är jag mycket bättre vän med min kropp idag än förut. Den gjorde ju ett fantastiskt jobb när det verkligen gällde!

Och nyförälskelsen efteråt på det: jag var så kär i den underbara lilla varelsen som legat i min mage, och så kär i B. Minns hur vi satt i vår lilla bebisbubbla på BB-hotellet och bara log mot varandra och fnissade över att vi skapat något så fantastiskt fint.

Varje gång jag ser en höggravid kvinna blir jag avundsjuk på den fantastiska upplevelse som väntar henne. Jag vill göra om alltihop igen.

Jag sket på mig under förlossningen. Jag sprack rätt ordentligt. Jag förlorade rätt mycket blod. Jag hade smärtorna från helvetet i mitt underliv i åtta veckor efter förlossningen, för att inte tala om stinkande avslag. Jag vill ÄNDÅ göra om alltihop igen. Så fantastiskt är det.

 

Utan tvekan det mest fantastiska jag varit med om.
Utan tvekan det mest fantastiska jag varit med om.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *