Lilla klumpen (och vår amningshistoria)

Lilla klumpen (och vår amningshistoria)

Idag var vi på BVC för första gången sedan början av december. Vi fick bekräftelse på det vi anat; vår lilla plutt har börjat bli en liten klump. Viktuppgången på sex veckor var drygt 1,5 kilo! Och på längden hade han växt fyra centimeter.

Lille H väger nu 7,4 kg, vilket var precis vad hans far hade gissat, och är 67 cm lång, vilket var precis vad hans mor gissat. Jag hade gissat 7,1 kg på vikten och B hade gissat 69 cm på längden. Detta betyder att han nu hoppat upp på medelkurvan viktmässigt. På längden har han legat på medelkurvan hela tiden. Men nu är han inte längre någon liten sparv. Han har till och med fått en extra haka och fettveck på låren.

H:s första tre månader var väldigt jobbiga i det avseendet. Efter en viktnedgång på BB om drygt elva procent, en trött bebis och en sen start på mjölkproduktionen introducerades den förhatliga ersättningen redan under hans tredje levnadsdygn.

Efter fem nätter på BB-avdelning och BB-hotell åkte vi hem med ett strikt matschema med amning följt av ersättning varannan-var tredje timme. H ville inte äta så ofta, han ville sova, och var nästan omöjlig att väcka. Men vi skulle väcka honom med alla medel. Vi stod där med den där lilla, bräckliga fågelungen och fick kittla, massera, nypa, hälla in mat i munnen, ta av honom kläderna, badda med kall, blöt handduk och till och med spola hans små fötter under kallvattenkranen för att få någon reaktion. Vi kände oss som barnmisshandlare.

Till slut hittade jag på en amerikansk amningssida det bästa tipset för att väcka en trött bebis; man lägger bebisen öppet på en rätt hård plan yta. Vi använde en fotpall till en fåtölj, där dessutom fötterna dinglade ner lite. Inom några sekunder reagerade han då på att något var fel; han var ensam. En liten fot åkte ut för att känna sig omkring, och sedan två små händer. När han då inte kände någon av oss eller något annat skyddande runt honom slog han upp ögonen. Då var det snabbt upp och in med ett bröst i munnen, upprepa några minuter senare för att byta bröst, och sedan igen för att ge ersättning. När vi hade bråkat klart var det ofta bara två timmar kvar tills det var dags att börja om igen.

När vi var på återbesök och skrevs ut från BB en vecka efter födseln fick vi veta att BVC skulle hjälpa oss med en plan för att trappa ner ersättningen, så att mjölkproduktionen skulle trappas upp. På hembesöket från BVC två dagar senare fick jag dock rådet att helt sluta med ersättningen och bara intensivamma i en vecka. Vi kämpade på en vecka, H och jag. Men när vi kom till BVC en vecka senare hade H tappat i vikt igen hela vägen ner till lägstanivån på BB, minus elva procent från födelsevikten. Jag kände mig så usel som låtit mitt barn svälta en vecka.

Min mjölk rann aldrig till på det klassiska viset, att jag vaknade upp en morgon några dagar efter födseln med Dolly Parton-tuttar. Nej, den drog igång långsamt och stegvis, och inte alls i sådan takt att det räckte med några dagars intensivamning för att produktionen skulle räcka för H, som dessutom var trött och inte orkade kämpa så mycket. Vad som var hönan och ägget vet jag fortfarande inte; antingen var min mjölkproduktion seg vilket gjorde H trött eftersom han inte fick nog med näring, eller så var H för trött och seg vilket gjorde att mjölkproduktionen inte sögs igång som den borde. Eller så var det lite av båda. En ond spiral blev det i vart fall, och rådet från BVC att sluta tvärt med ersättningen var nog det som blev spiken i kistan för min plan att helamma H.

Det, i kombination med att H kräktes hela tiden, och behövde få i sig extra mat på grund av att så mycket kom upp igen. Och att han ända sedan han föddes har velat sova 4-5 timmar sammanhängande på natten. Och att han inte sa till när han var hungrig. I vart fall inte alla gånger.

Sedan kämpade vi på, med vägning på BVC en gång i veckan, ständigt kastade mellan hopp och förtvivlan. En vecka kunde han ha gått upp 250 gram, för att nästa vecka bara ha gått upp 50 gram, utan att vi kunde se någon skillnad på hur han ammat och givits ersättning mellan de två veckorna. Vi ville ju hålla ner ersättningen så mycket som möjligt för att inte helt slå ut amningen, och eftersom han genast kräktes upp det mesta om han fick för mycket på en gång. Jag HATADE att gå till BVC. Det kändes som att det enda de ville där var att vi skulle öka ersättningsdosen, utan att värna alls om amningen. Och för att det varje gång han inte hade gått upp som han skulle kändes som att jag misslyckats som mamma.

Jag pumpade, drack amningste, drack öl, åt havregryn och allt annat som jag läste kunde öka mjölkproduktionen. Och ammade så klart så mycket som möjligt. Men H är ju inte dummare än att han ganska snart märker att efter tutten kommer flaskan, och den är ju mycket generösare med maten. Och jag var ofta arg på H för att han inte ville amma ordentligt, utan bara drack den första lättdruckna mjölken och sedan ville ha flaska. Jag grät mycket i frustration över tuttarna, över H, över varje kräkning och den hemska vågen på BVC som bara skrek: dålig mamma, dålig mamma, dålig mamma. Någonstans efter tre-fyra månader var det bara att inse att någon helamning aldrig skulle komma till stånd. Jag var nog den sista att inse det. Ville inte ge upp.

Mjölkproduktionen fungerar nu, den har bara aldrig hunnit komma i fas med H:s behov, som ju också ökar hela tiden. I teorin skulle det säkert gå att få upp mängden. Men H är en liten människa med en väldigt tydlig egen vilja nu, och skulle inte tycka att det var det minsta roligt att tvingas snutta och snutta på tomma bröst utan att få äta sig helt mätt på ersättning. Det skulle göra honom ledsen och förbannad. Och för vems skull skulle det då vara, egentligen? Bara mitt ego. H är ju glad och nöjd som det är nu, och växer så det knakar.

Så nu gör vi det bästa av situationen. H får amma vid varje måltid, det som finns/det han vill, och sedan får han flaska. Det får duga. Men om det blir en bebis till i framtiden kommer jag att lyssna mycket mer till min egen intuition, och inte så mycket på BVC. Dit kommer jag nog undvika att gå, utöver på de vanliga kontrollerna.

Idag fick H också sina andra vaccinationssprutor. Han gnydde mest till lite när det stack till vid den första sprutan, och grät lite vid det andra sticket. Men det gick över på en gång. Och (peppar, peppar) verkar alla biverkningar utebli även denna gång.

Efter BVC idag gick vi och ordnade pass åt lilleman, och fyndade lite reakläder på Polarn o. Pyret. I storlek 74!

Och H sov middag helt enligt sin nya rutin: två timmar på eftermiddagen och en halvtimme på kvällen, trots sprutor, shoppingtur och besök på polisstationen. Det har varit en bra dag.

2 thoughts on “Lilla klumpen (och vår amningshistoria)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *