Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

När bilen packats ur efter resan, och en inser hur mycket vin mannen egentligen köpte…
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Gnäll, mera gnäll och ångest

Gnäll, mera gnäll och ångest

Håll i er, för här kommer ytterligare ett gnälligt inlägg om hur dåligt jag mår och hur mycket ångest jag har. Det är ju inte alls vad jag vill skriva om egentligen. Det jag vill skriva om är ju mammalivet betraktat med mina ögon, lite krasst och sarkastiskt, men ändå med en del värme och humor. Det är ju sådan jag är. Egentligen. Inte denna uppskruvade neurotiska person som bara har ångest och är orolig hela tiden.

Tidigare har jag skrivit en del om att jag, strax innan jag blev gravid med H, lämnade en fruktansvärd arbetsplats för att starta eget tillsammans med en kollega. Att det var starta eget på vinst och förlust, eller sjukskriva mig, som var valen jag hade just då. Att i det skick jag var i då försöka få en annan anställning och le mig igenom arbetsintervjuer var helt enkelt inte görbart.

Sanningen är att jag var utbränd. Jag är utbränd. Helst vill jag inte alls ta detta ord i min mun. Det är ju sådant som drabbar svaga individer, sådana som ger upp och lägger sig på sofflocket och tycker synd om sig själva. Right? Jag har inte varit hos någon doktor och fått någon diagnos, men det går inte att komma ifrån att det är så här det är. Jag är utbränd. Tom. Det finns inget kvar att ge. Under vissa perioder har jag fungerat bättre, andra sämre, men faktum kvarstår. Jag är utbränd, och har varit det i flera år.

Inte så illa att jag hamnat i ett läge där jag bara ligger och stirrar in i väggen, oförmögen att göra annat. Jag vet inte om jag skulle kunna hamna i det läget. Jag är alldeles för rädd för att göra det. Rädd att bli utan inkomst, att inte kunna betala mina räkningar. Så jag har fortsatt att arbeta. Ibland med okej resultat, ibland sämre, men jag har i vart fall kunnat betala räkningarna. Men jag har inte varit helt och hållet mig själv på mycket, mycket länge.

Jag är intelligent. Eller har varit det i alla fall. Lättlärd, och med en väldigt bra förmåga att förstå sammanhang och lösa problem. Men just nu är det mesta bara som gröt i hjärnan. Jag begriper inte saker som jag vet att jag borde kunna begripa, det där sammanhanget som jag vet finns där liksom svävar utom räckhåll.  Jag klarar inte att dela upp en stor arbetsuppgift i sina mindre komponenter, utan får svindel bara av att försöka komma igång. Min hjärna blir trött och liksom skyggar iväg från tankar som plötsligt är för svårtänkta.

Graviditet, amning och graviditet igen har såklart inte direkt hjälpt till med kapaciteten på hjärnkontoret. Och jag avskyr att känna mig dum. Trög. Korkad. Min intelligens har alltid varit min stolthet. Om jag inte varit snygg, så har jag i vart fall varit smart. Om inte den mest socialt begåvade, i vart fall kvicktänkt och effektiv. Jag har alltid presterat bra i allt jag gjort. Nu känner jag mig bara värdelös.

På jobbet har jag inte mäktat med att hålla undan arbetshögarna. Jag lever med en konstant känsla av att vara jagad, och att folk sitter och är arga på mig. Vet inte ens vart jag ska börja, när allt är förknippat med olust och dåligt samvete och känslan av att jag hela tiden måste be om ursäkt. Och eftersom jag redan mår så dåligt så klarar jag inte av att ta tag i de sämsta samvetena; de mest obekväma samtalen skjuts upp i all oändlighet. Jag känner mig hotad och under attack, och svarar med att vara passiv och fly undan det jobbiga.

Nu under resan har jag inte klarat av att öppna e-posten den sista veckan. Därav en notisbricka på e-posten som slutligen stannade på 158. Hälften var på mina privata konton och mest skräp. Men den röda brickans (varför, varför måste den vara röd?) siffra är fortfarande 80. Jag åkte till kontoret idag mest för att jag hade ett möte som var tvunget att ske just idag, och har fortfarande semester enligt telefonväxeln och det automatiska svarsmejlet. Men även för att stämma av vad jag måste ta itu med genast imorgon.

Men jag kan inte få mig själv att öppna den där inkorgen. Det går bara inte. Det har gått så långt att ALLA telefonmeddelanden och e-post som kommer in får mig att må dåligt och känna mig stressad. Även sådana som inte är förknippade med något som helst dåligt samvete sedan tidigare, eller som skulle vara plättlätta att bara svara på. Jag känner mig jagad av alla som vill ha något alls av mig.

Hela världen vilar på mina axlar just nu, känns det som, och undergången är nära. Även om allt har sitt ursprung i mitt arbetsliv, så har det så klart spillt över på mitt privata liv. Orken till något utöver jobbet har inte funnits. Min personlighet är förändrad, och jag har börjat må lika dåligt över “krav” på mig i privatlivet som på jobbet. Ett missat samtal eller sms från en vän, bekant eller släkting känns som ytterligare en börda lika tung som ett jobbigt jobbmejl. Jag drar mig för att svara och ju längre tiden går, desto svårare blir det.

Jag isolerar mig, och det är en process som pågått och förvärrats i flera år nu. Från att ha slutat höra av mig till de mer perifera vännerna (jag hade ju inget intressant att säga – jag hade ändå inget att prata om utöver jobbet som jag hatade), har det gått så långt att jag nu oftast undviker kontakter med alla utom min allra närmaste familj och kollegan. Tålamodet med H är så mycket kortare än det borde vara, och som partner är jag inte mycket att ha överhuvudtaget.

Det har varit bättre i perioder sedan vi slutade på den gamla arbetsplatsen – glädjen i att det egna företaget fungerade och faktiskt efter en ganska kort uppstartsperiod gav samma eller bättre lön som den hemska anställningen har burit upp mig så här långt. Men det har ändå kommit ikapp mig, det att jag var helt trasig och förbrukad redan när vi startade. Min kollega var inte i bättre skick heller, och vi går båda på knäna just nu under den största arbetsbörda vi haft sedan starten. Men om vi inte klarar av att göra jobbet bra så är det ju inte till någon glädje att arbetstillströmningen är god. Jobbet måste göras, och göras bra, för att pengarna ska trilla in på företagets konto.

Hur jag kommer vidare härifrån vet jag inte. Jag vet bara att jag måste lägga på ytterligare ett kol för att inte bara komma i fas på jobbet, utan även möjliggöra för oss att byta upp oss till en större lokal och bära lönen för en anställd. Nu, innan jag ska föda barn igen. För att allt annat är otänkbart. Jag kommer inte, oavsett mående, att mäkta med att besvara telefonsamtal och mejl i den takt de kommer in och ändå få något av det faktiska jobbet gjort. Min kollega kan inte ensam bära den extra arbetsbördan när jag är föräldraledig. Företaget måste expandera sig ur krisen, och på något sätt måste även jag göra detsamma. Jag vet bara inte hur.

Share Button

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

När en varit på semester och inte stämt av mejlen på en vecka. #jobbångest
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Sista biten hem

Sista biten hem

För en dryg timme sedan rullade vi av färjan i Malmö, och rullar nu upp genom Sverige.

Bilen är proppfull, och vi är trötta och slitna. Det är så skönt att inget särskilt mer står på schemat nu, utöver att boa och förbereda inför Knyttets ankomst. (Förtränger jobbhögar och kontorsflytt…)

5277fc39-a7e5-4f32-8451-cceae9947b0a

Ser fram emot att få duscha i min egen dusch och sova i min egen säng. Tänk att det alltid är så skönt att komma hem efter en resa!

Veckan som kommer blir så klart full med jobb, men också en halvdag på DS med glukosbelastning och MVC-besök efter varandra. Undrar hur alla värden ser ur efter två veckor med croissantfrukostar och läsk som middagsdryck? Blir nog lite “avgiftning” nu, det är skrämmande hur snabbt en blir hooked och vill ha sin dagliga dos Coca Cola… Jag som i vanliga fall dricker kanske en eller två burkar läsk i månaden. Nu riktigt längtar jag dock mest efter fullkornsbröd med hyvlad ost (och grönsaker!) och riktigt, starkt svenskt bryggkaffe.

Share Button

Au revoir, La France und Guten Tag, Deutschland

Au revoir, La France und Guten Tag, Deutschland

Efter två nätter med i princip obruten sömn i en hård och trång säng i Champagne ligger jag nu vaken i en bekväm och rymlig säng i Trier. När jag höll på att natta H igår fick jag plötsligt ont i halsen, och nu ligger jag här, vaken sedan ett par timmar tillbaka, och önskar mig en kopp te eller varm choklad mer än något annat.

Vi kom fram till Champagne och Epernay ganska sent i onsdags kväll, checkade in på det enkla hotellet Comfort Suites en bit utanför centrum och tog oss ner på byn för mat. Ungarna var sjövilda efter en dag i bil, men klarade sig genom middagen förvånansvärt bra ändå. Standardrestaurangen i Epernay är La Sardaigne, som har mycket bra entrecôte på ben och råbiff (bara en kommer ihåg att be om den “non preparée”, det enda rätta sättet att äta råbiff: oblandad och helt rå). Jag fick ta en sallad, jag. Fast det var mer som en pyttipanna på en salladsbädd, med stekt potatis, fläsk och lök, ett friterat ägg på toppen OCH friterad getost på toast på sidan av. Gott, men mäktigt. (Sen brakade min mage ihop på kvällen/natten, troligen något som inte var helt bra med “salladen”.)

När vi kom hem började jag natta H medan de andra tog en flaska bubbel. Stackarn var då så övertrött att han var helt okontaktbar, och for runt i rummet och surrade om att det kom en traktor. Jag fick försöka hålla fast honom i sängen till slut, men då bara skrek han. När B kom tillbaka kom han till sist till ro mellan oss i sängen och somnade.

Dagen efter hade vi så en oplanerad heldag i Champagne, där vi egentligen bara skulle ha övernattat, för att fylla på lagren i någon butik i Reims innan hemfärd. B hade dock snabbt sett till så att det blev besök på ett antal vingårdar för direktinköp. Så det blev mest en dag i bilen för mig och H, medan vi åkte mellan byarna. Inte för att det finns så mycket att göra i Champagne ändå (utöver att köpa bubbel), det är egentligen en ganska ful och sjavig trakt, vid jämförelse med andra ställen vi varit på. I och för sig charmigt, på sitt sätt, men inget resmål som regelmässigt skulle vara med i vår rutt om det inte vore för att inhandla bubbel.

Skörden var i full gång, och varenda fält vi åkte förbi var strösslat med skåpbilar och plockare, och traktorer med släp åkte skytteltrafik mellan fälten och vinhusen inne i byarna. Det fanns därvid inte tid till längre provningar, och stoppen blev korta. Lunch fick vi i byn Vertus, där barnen också fick rusa av sig lite. Till middagen kände jag att jag inte orkade med en restaurangmiddag till med två krisande barn, så jag skickade B till donken för att handla hem burgare till mig och H, som vi avnjöt medan vi tittade på fransk teve. Sedan läste vi böcker och lekte med bilar fram till sängdags. Skönt med en lugn kväll!

Efter frukost igår styrde vi kosan mot Reims, där de sista vininköpen gjordes av B medan jag och H hängde på det stora torget utanför katedralen. Det blev en vända in i katedralen också, eftersom H helt enkelt sprang in för att titta på den “stora kyrkklockan”. Han är helt besatt av kyrktorn och -klockor, och tycker således att hela kyrkobyggnaden (och alla andra byggnader med torn och klockor) heter “kyrkklocka”.  Katedralen i Reims är verkligen pampig, och så stor att alla ljud därinne “äts upp”, så som tur var hördes det inte så väl därinne när min lilla gosse sprang ett helt varv runt katedralen, exalterat och högljutt ropandes “Kyrkklocka! Kyrkklocka! Tooh kyrkklocka!”.

15d5b175-de7e-4e68-9c17-3db59868315f

Det här var det enda av Champagne som fastnade i min bildström, gossen som springer utanför katedralen in Reims och en ögonblicksbild av synen som mötte mig när jag vaknade på hotellrummet igår morse. Två par stora skor och ett par små i en rad. Tänk att vi är en familj nu, och att det snart tillkommer ytterligare ett par skor till raden!

Efter Reims tog vi farväl för denna gång av Champagne, och åkte vidare mot resans sista, och helt oplanerade, stopp: den tyska staden Trier. Vi anlände tidig kväll, och hann gå runt en stund innan mörkret föll. Det var en ljum kväll och vi åt middag ute på ett stort torg, där barnen ägnade sig åt att springa över en fontän, eller vatteninstallation eller vad en ska kalla det, som föreställde ett långt vattendrag med stenar att hoppa på för att komma över. I början försökte de nog hoppa torrskodda, men när vi skulle hem var det ett par blöta killar vi fick med oss…

Det var mitt första besök i Trier, medan B varit här ett par gånger, och mannen i det andra paret vi reser med är här relativt ofta i arbetet. Jättefin stad, som jag gärna sett mer av, och gärna haft lite tid för shopping i också. Vi hinner kanske lite efter frukost.

6ef009c2-bb65-4951-b7e2-36f7bc95a118

En fontän och (tror jag) en katedral i Trier. Helt opåläst under kvällspromenaden 🙂

Bara ett par timmar kvar till frukost. Duscha och försöka sova en liten stund, kanske?

Share Button

Ny vecka, 29+0

Ny vecka, 29+0

Så var det dags för den andra veckouppdateringen från resan, och jag och Knyttet hälsar vecka 30 välkommen.

Den gångna veckan har jag haft betydligt mindre smärtor i höfterna. Troligen tack vare mycket stillasittande under resan, för så fort det varit någon episod där jag tvingats jaga efter H eller stressa så har smärtorna kommit tillbaka. Jag har dessutom just när jag snabbt försökt lyfta upp eller hålla fast H, eller böja mig ner mot marken, fått en skarp och vass smärta i nedre magtrakten/ljumskarna. Ligamenten som känns av igen, antar jag.

Halsbrännan är en ständig följeslagare, men i övrigt mår jag bra. Knyttet sparkar ordentligt flera gånger om dagen, och rörelserna har börjat kännas lite liksom rundare och mjukare. Förmodligen för att Knyttet börjar få det lite trängre därinne.

Den här veckan kom det första tillfället med oro över uteblivna sparkar, men som tack och lov gick över ganska snabbt när Knyttet vaknade till som vanligt på morgonen efter en lugn eftermiddag och kväll. Även idag var jag lite spänd en stund under förmiddagen, eftersom jag hade magknip och diarré sent igår kväll/natt. Inte för att jag på allvar trodde att det skulle påverka Knyttet, men för att det är skönt att få den där bekräftelsen när något i kroppen varit lite i olag: “Hej mamma, skönt att du mår bra igen, jag mår också bara fint härinne”, liksom. Det dröjde bara till en stund efter frukost innan bekräftelsen kom, så det var ingen fara.

Brösten har ömmat litegrann igen, men inga läckage ännu. Förra graviditeten läckte jag mjölk på nätterna några gånger, från runt vecka 26-27, tror jag. Sedan läckte jag dock ingenting under hela amningsperioden. Ibland undrar jag om det var ett tecken på att min produktion inte riktigt fungerade. Jag lyckades ju aldrig helamma H, vilket jag gärna vill tro berodde på okunskap och felaktiga råd om amning, men det går ju inte att utesluta att jag skulle kunna vara en av de få som faktiskt inte kan producera tillräckligt med mjölk. Alla som lyckas med amningen brukar vittna om mjölk som läcker och sprutar åt alla håll. Jag behövde aldrig använda pads, och det kom till exempel aldrig så mycket som en droppe ur bröst nummer två medan H ammades från nummer ett. Hoppas så på en bättre fungerande amning denna gång!

Knyttet kommer att lägga på sig ca 200 gram i veckan under den fjärdedel av graviditeten som är kvar, och väger nu dryga 1,5 kilo, även om det nu börjar bli stora individuella skillnader från barn till barn. Knyttet borde till exempel rimligen väga runt 4 kilo vid födseln, och inte runt medelvikten på 3,5 kilo, med tanke på att H vägde 3 850 gram.

Mycket av det som händer omkring mig hörs in till Knyttet, vilket märks, eftersom hen ofta börjar röra på sig när det är höga röster eller ovanliga ljud omkring.

Knyttet lägger på sig fett, och skelettet hårdnar fortfarande, samtidigt som lanugohåren håller på att försvinna och lungorna fortsätter att förbereda sig på att andas luft.

Jag har börjat tänka på att det faktiskt ska komma en bebis ganska snart. Det känns fortfarande lite overkligt, men lite, lite har jag börjat landa i det och börjar bli sugen på att förbereda det praktiska. Packa väska, ställa fram säng, gå igenom de minsta kläderna efter H och tvätta upp och sortera. Förbereda liggdelar till vagnarna. Få upp det nya vägghänga skötbordet och fylla på med blöjor i storlek 1.

Vill så gärna ha en Bugaboo Donkey också, men ekonomin tillåter inte riktigt. Företaget ska ta ett stort kliv nu mitt när jag börjar närma mig status höggravid, och flytta in i större lokal och faktiskt anställa någon utom oss två delägare. Det blir tufft ekonomiskt i början, men vi har heller inget val än att ta in någon som kan sköta telefon och mer administrativa/enklare sysslor, för i nuläget hinner vi inte göra det “faktiska” arbetet för att så mycket tid går åt till att ta emot samtal, oanmälda besök och administrativa göromål. Och inte orkar jag hålla på och sälja andra vagnar heller. Jag tycker mest att det är för mycket besvär att köpa och sälja begagnat.

Share Button

Ett snabbt stopp i Savojen, och ändrad rutt

Ett snabbt stopp i Savojen, och ändrad rutt

Igår kväll rullade vårt ekipage in i Frankrike och Savojen, där vi stannade till i medeltidsstaden Annecy för en övernattning.

Barnen var helt speedade efter en dag i bilen, och röjde runt på gågatorna. Middagen intogs på ett tämligen turistigt ställe av… inte bästa kvalitet, kan en väl säga. Jag beställde in någon sorts trerättersmeny, som började med en skål små friterade fiskar, med huvud, fenor och allt och inte ens urtagna. Urk! Sedan kom en liten stekpanna med den lokala specialiteten tartiflette. Jag trodde jag skulle dö av ostöverdos när jag satte tänderna i denna rätt som bestod av lite potatis, lök och fläsk i botten av pannan, täckt av typ ett halvt ton gratinerad ost. Hela pannan var fylld av flytande ostfett och det var bara too much även för en ostälskare som jag. Jag misstänker dock att det kan vara gott om det tillagas liite mer balanserat, och det här var inte den vassaste restaurangen, om en säger så. Barnen fick in varsin tallrik chicken nuggets med pommes som såg ut att vara direkt tagna ur det där programmet där Jamie Oliver granskade den brittiska skolmaten.

Vi sov på ett enkelt men fullt dugligt hotell mitt i de historiska kvarteren, och både kvällspromenaden till och från restaurangen igår kväll och den stund vi flanerade runt i förmiddags bjöd på mysiga och vackra vyer av en pittoresk stad vid Alpernas fot, med det kristallklara och turkosa vattnet från Annecysjön som omslöt staden och flöt i den lilla kanalen genom den. Vi hann provsmaka den lokala glassen också innan avfärd. God, men inte som i Italien…

image

Efter ett bokningskaos som lämnade oss utan boende i Colmar, där vår favoritrestaurang ändå visade sig vara stängd ena kvällen och fullbokad den andra, beslutade vi att skippa Alsace-avstickaren och ta oss direkt till Champagne och Epernay, för att kanske ta en natt i Tyskland innan hemfärd istället. Det gick bra att boka om boendet i Champagne, så det löste sig bra. Med hänsyn till hur fullastade bilarna börjar bli var det kanske lika bra att ett vindistrikt ströks.

Nu närmar vi oss Champagne. H har sovit tre välbehövliga timmar i bilen efter den sena kvällen igår, och är just nu på strålande humör. Törs vi hoppas att det överlever en middag också?

Share Button

Den sömnlösa tiden är här igen

Den sömnlösa tiden är här igen

Japp, det är bara att konstatera att det är dags igen. Jag ligger vaken 2-4 timmar under småtimmarna nästan varenda natt. Njuter av Knyttets rörelser. Har ångest över jobbet. Läser bloggar. Skriver blogg. Kollar sociala medier. Spelar Pokémon om jag befinner mig på något ställe där det är görbart. Tittar på min sovande son och förundras över hur söt han är och hur lång han blivit. Svär över att jag inte sover. Knaprar i mig några Novalucol till. Går upp och kissar. Konstaterar att jag är törstig men orkar inte göra något åt det. Lyssnar på min mans snarkningar och ljudet av världen som så småningom börjar vakna runtomkring. Borde sova. Eller duscha, om jag nu ändå inte kan sova. Kommer att somna en timme innan det är dags att få upp.

Kommer ihåg att det var precis så här när jag väntade H också. Läste någonstans att sömnrubbningar är vanliga under senare delen av graviditeten, och ofta orsakas av hormoner (för att förbereda inför kommande nattvak), ökad aktivitet hos barnet under ens egen vilotid, halsbränna, mer frekventa behov av att gå upp och kissa etc. Jo, det stämmer nog, alltihopa.

Och värre blir det väl när det närmar sig BF. Har minnen av sömn (eller försök till sömn) i väldigt awkward bananställnimg med fötterna i högläge och utan täcke för att undvika svullnad, värme och klåda (hade vansinnig klåda och känsla av hetta under fotsulorna sista månaden med H), samtidigt som jag halvsatt uppallad med kuddar för att lindra halsbrännan.

Oh, the joys of pregnancy…

Vaken från 2.40 till efter kl 06.00 nu då. Sova lite kanske?

Share Button

Piemonte – resans höjdpunkt?

Piemonte – resans höjdpunkt?

Nu har vi spenderat ett par dagar i Piemonte, regionen mest känd för sina viner (Barolo, Barbaresco, Barbera m.fl.), tryffel och hasselnötter. Det sistnämnda var helt okänt för mig tidigare, men gick inte att undgå när vi på plats har trakterats hasselnötter i alla tänkbara former.

Vi anlände i söndags eftermiddag, till det fantastiska hotellet Castel Martino. Beläget lite mitt i ingenstans i bergen ovanför byn Cortemilia låg denna vackra gård, enligt vad vi förstod uppförd/återuppbyggd på senare år i återanvänd sten och tegel, och med känsla för detaljerna.

När vi kom hade köket stängt efter lunchen, och det var flera timmar kvar till middag. Efter en halv dag i bilen var vi inte heller supersugna på att åka nerför berget igen. Men den fantastiskt hjälpsamma innehavaren ordnade snabbt fram några tallrikar blandade delikatesser från trakten, bröd, och en mindre pastabuffé med välgjorda pastarätter. Lägg till att vi åt på uteplatsen med en pergola med hängande vindruvsklasar, omgiven av trädgården där trädens grenar dignade av ännu omogna granatäpplen och oliver… Vi var hänförda från första stund!

Två nätter i en svit med högt i tak, vackra trä– och smidesdetaljer. Och en duschkabin med inbyggd ångbastu! Två kvällar med fantastiska middagar med full kvalitet i minsta detalj. Service och faciliteter som kostade mycket mindre än vad de smakade, det kändes som ett riktigt lyxhotell fast priset var rätt modest. Middagarna skulle jag till och med kalla billiga. Och då var det, tvärtemot hur det brukar vara i Italien, hela rätter till huvudrätt. Med kött, grönsaker och sås/tillbehör som en genomtänkt helhet.

image

image

Vi måste absolut återvända till Castel Martino i framtiden, det var en helt magisk plats! De enda anmärkningarna jag överhuvudtaget kan komma på är att sängarna och kuddarna var lite väl hårda, och att poolen inte var uppvärmd (fast ett par solpaneler i den soldränkta sluttningen nedanför lätt hade kunnat lösa det problemet). Annars var allt helt oklanderligt.

Och Toscana i all ära, men Piemonte har visat sig överglänsa det sydligare landskapet i alla hänseenden. Landskapet där en från åsarna kunde se kullar och berg sträcka ut sig i oändligheten åt alla håll, utom där de mötte snötäckta alptoppar i fjärran. Maten, som i och för sig helt hänger på Castel Martinos insats den här resan. Vinerna, som jag inte fick smaka denna gång, men generellt håller högre än de toscanska.

image

Vinerna, ja. Vi besökte en vingård vi länge velat se: La Spinetta. Provsmakningen missade jag av naturliga skäl, men både jag och H fick följa med på en liten rundtur av produktionslokalerna och källaren. Vi fick med oss ett antal flaskor av storfavoriten, barberavinet La Gallina, av en äldre årgång som inte längre går att hitta i Sverige. Varje årgång som kommer till Sverige brukar komma bara i ett litet tillfälligt släpp, och snart sälja slut.

image

Sedan besökte övriga ett (för oss) tidigare okänt vinhus, Nada, som tydligen bjöd på en hejdundrande vinprovning medan jag och H sov middag. Ska bli spännande att smaka när Knyttet tittat ut… Sedan letade vi rätt på en noccioleria, hasselnötsodling/rosteri, där vi köpte prima hasselnötter direkt från källan, rostade och helt färdigskalade.

Innan avfärd idag besökte vi också själva staden Barolo, men H hade just somnat i bilen innan vi kom dit, så jag satt kvar i bilen med honom medan övriga gjorde byn. Det hade tydligen varit väldigt fint.

Nu har vi rullat vidare in i Frankrike, under Alperna genom tunnlarna, och är snart framme i Annecy, som ska härbärgera oss över natten innan vi fortsätter mot Alsace och Colmar imorgon. Enda bekymret är att vi nästan lassat bilen full, och två vindistrikt kvar att besöka innan hemfärd.

Och hur har det gått att resa med barnen? Mja, semester kan en ju knappast kalla det. Mest drar de bara i ytterligare en växel på varandra när de är trötta och/eller understimulerade, eller så kivas de. H är dock mycket glad i E, medan den senare kanske inte är lika förtjust i sin tillfälliga storebrorsroll.

Jag får dock spader på att H inte klarar av att sitta still och äta, och vägrar både barnstol, vagn och haklapp när han ser E slippa dessa. Och E har en om möjligt ännu kortare stund då han sitter lugnt och stilla vid matbordet, och så ser H att E inte längre sitter still och äter, och cirkusen är igång…

Vi skulle behöva besöka någon sorts rastgård ett par gånger om dagen, där de skulle kunna rasa runt innanför en inhägnad. Nu lever de rövare på gator och torg istället, med svettiga föräldrar som jagar efter. Jag får ont i höfter och mage nästan direkt, och kan inte hinna ifatt H när han springer. Jobbigt, när han också helt vägrar stanna eller komma tillbaka när jag ropar.

Sedan är det förstås vårt fel att barnen får långa stunder i bilen och ofta hela dagar då de i princip bara får “hänga med” på vuxenaktiviteter, samt att deras mat- och sovklockor inte helt kan följas när vi far omkring. Jag hade gärna sett lite mer inplanerad barntid och -aktiviteter, för gladare och mindre understimulerade barn. Själva bilresorna går dock problemfritt, H sover mest och så läser vi böcker, eller så leker han med paddan.

Share Button

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Mina barn (1000 hjärtögonemojis)

Återigen är det tidig morgon och jag ligger sömnlös i en hotellsäng. En kombination av graviditet, en vansinnigt hård säng med lika hårda kuddar och en hyfsad portion jobbångest (nu blir det måndag och folk jagar mig säkert) fick mig att vakna vid halv fem, och jag har inte lyckats somna om.

Men just nu ligger jag och njuter av det lilla gullfjuniga huvudet som vilar mot min mage, där mitt andra lilla mirakel ligger och växer och väntar på att få ansluta sig till vår familj. Knyttet drog igång som vanligt igen igår morse, och har sparkat livligt sedan dess, så jag har kunnat skaka av mig gårdagsnattens panikkänslor. Tänk att jag snart har två barn!

Och H har blivit en tvååring, med allt vad det innebär. Han lyssnar inte på alla nej, stopp, akta och stanna som vi föräldrar utbrister mest hela tiden. Han utsätter sig för livsfara när han försöker rymma iväg rakt ut på trafikerade ställen, och klättrar och springer så att han ramlar och slår sig flera, flera gånger om dagen. Inte berör det honom. Vi föräldrar har dock hjärtat i halsgropen mest hela tiden.

Under resan har han börjat vagnvägra (“Nej åka magn! Pinga!”), barnstolsvägra (Nej! Ingen sitta bahntool!), och hålla-handen-i-trappor-vägra (“Nej hålla hand! Gå hävv!”). Han har lärt sig dra-och-släpp på surfplattan, och inte bara hysteriskt pekfingertrummande.

Och han har börjat vända det vi säger emot oss. “Snart”, “sen”, “nästa gång” och “en annan gång” brukar vi svara på många av hans förfrågningar (läs: krav). Han har börjat förstå och acceptera konceptet att allt inte kan ske genast. Nu har han dock börjat besvara våra “kom, nu ska vi duscha/borsta tänderna/byta blöja!” med “en annan gång!” eller “sen!”.

Ibland slåss och bits han, men vid tillsägelse byter han genast till “kjamas!”. Så söt att jag inte kan förbli arg mer än två sekunder.

Tänk att han är min, denna lilla minimänniska som utvecklas så snabbt att jag inte hinner med!

Share Button