Det går sakta framåt på jobbet

Det går sakta framåt på jobbet

Idag sitter jag ensam på kontoret, och har faktiskt börjat göra lite framsteg i högen med dåliga samveten. På bekostnad av inkommande mejl och samtal, som faktiskt får vänta just nu. Om jag ska kunna ta en endaste dag ledigt denna sommar måste jag få bort lite av det där som ligger och orsakar ångest varje dag, inte bara suga in allt nytt och boka kalendern full medan surdegarna fortsätter att jäsa.

Någon riktig sommarstiltje verkar inte infinna sig denna sommar, så att ta emot allt inkommande samtidigt som en betar av gamla surdegar går helt enkelt inte. Nog för att en som egenföretagare ska vara glad när telefonerna går varma, men ibland måste jag slå av på tillgängligheten om något faktiskt ska bli gjort. Så jag sitter här med låst dörr och fördragen gardin och jobbar bort högen, ett papper i taget. Låter callcentret ta emot alla samtal, och mejlen samlas i inkorgen så länge.

Lite, lite har nog lugn-och-ro-hormonerna börjat kicka in även denna graviditet. Jag kan skjuta ifrån mig tankarna på det jag inte hunnit med innan jag spinner upp mig själv i herregud-jag-kommer-att-gå-under-och-alla-är-arga-på-mig-och-firman-kommer-att-gå-i-konkurs-och-vi-kommer-snart-att-stå-på-gatan-med-två-småbarn-och-jag-är-helt-värdelös-läget. Konstaterar att “det där ska jag ta itu med snart”, lägger åt sidan, andas lugnt och fortsätter med det jag håller på med. En sak i taget.

Lilleman har en och en halv vecka kvar av sitt “sommarlov” (de tre veckor förskolan är stängd), och hittills har jag varit ledig exakt 0 av de dagar som varit. Förutom RUL-dagen förra veckan då, men då hade vi lämpat över H på morfar och G, så det ju räknas inte. Tur att B har kunnat vara ledig. Men någonting ska väl han få jobba dessa veckor också…

Vi har så smått kommit igång med planerad matlagning igen, så här två månader efter flytten. Igår sprang tiden iväg så att det blev utekäk (plus att jag var sugen på thaimat…), men vi fick i alla fall handlat på kvällen, och har planerat middagarna tisdag-torsdag.

Jag skummade snabbt igenom mina pins med vardagsmat på varuhusets parkering, och det blir följande på vårt bord denna vecka (helgen låter vi vara öppen så länge):

Till helgen ska jag nog försöka leta fram lite fler recept liknande förra helgens vattenmelon och feta-sallad. Är mycket sugen på fräscha somriga sallader, utan salladsblad men med frukt och örter…

Share Button

Lättare i sinnet

Lättare i sinnet

Helgen blev riktigt bra till slut, trots den usla starten med mitt lilla sammanbrott i fredags. Jag struntade helt enkelt i att följa med till nästangrannarna, och gick hem och sov medan  B och H var iväg och socialiserade.

På lördagen insåg B mitt behov av att göra ingenting utom att skrota hemma, och vi skördade både hallon och vinbär. Visserligen med “hjälp” av H, men vi var ju två, så det fungerade hyfsat bra ändå.

IMG_0121

Hallonen blev till en dryg liter sylt, som förhoppningsvis kommer att räcka till både pannkakor (och kanske hallongrottor) ända till nästa sommar. Vi har kvar mycket av förra årets blåbärssylt också, så det borde räcka.

Det visade sig att det fanns en hel del vinbär i trädgården också, och jag plockade in ett halvkilo vardera av de röda och svarta. De fick åka in i frysen så länge, för att bli till gelé till höstens och vinterns stekar.

IMG_0128

Vita vinbär fanns det hur mycket som helst av – vågen visade på 2,6 kg när de var färdigrensade. Och vad tusan gör en med vita vinbär egentligen? Jag hittade ett recept på vit vinbärssaft på nätet, och testade det.

IMG_0131

Två liter blev det, som över natten gick från ljusgult till orange. Men jag har inte smakat ännu, så det återstår att se om experimentet lyckades… Jag brukar använda flaskorna från fransk lemonad till hemgjord saft och snaps. För ungefär samma peng som en köpeflaska får en både lemonad och fina franska mönster i glaset också. Jag brukar dock ta av etiketterna, men inte på den ena här, av orsak lathet.

Lördagen avslutades med en grillning för bara oss tre, med kycklinglårfilé (det godaste köttet att grilla, tycker jag), majs och en väldigt god och fräsch sommarsallad med vattenmelon, tomat, feta, mynta och basilika. Recept från DN.

IMG_0127

På söndagen bjöd vi över nästangrannarna på middag, som en kompromiss där B fick lite socialt umgänge efter den solitära lördagen. Vi gjorde salladen igen, fast med grillad fläskkarré. Supergott det också. Myntan till salladen skördade jag i en rabatt på tomten, där jag även upptäckte jord- eller smulgubbar för ett par veckor sedan. Det är kul att upptäcka alla skatter i den nya trädgården.

Idag var det varmt, varmt, varmt, och mina killar åkte ut i skärgården och badade medan jag badade i svett på kontoret. Betade av en del dåliga samveten, och sedan käkade vi thaimat till middag (laab moo – mmm), och handlade mat.

Nu nattning och säkert snar sömn. Jag tror förresten att jag känt Knyttet lite de senaste dagarna, men väldigt otydligt och så snabbt överstökat att jag inte riktigt hinner registrera det.

Share Button

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Jag fick en dag hemma till slut, helt utan sociala åtaganden. Avslappning ägde rum meddelst hallonskörd som gav en dryg liter hemkokt sylt, vinbärsskörd på ett halvt kilo vardera av röda och svarta vinbär som hamnade i frysen i väntan på att bli gelé, och drygt 2,5 kilo vita vinbär som håller på att bli saft just nu.
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Låt mig bara få vara ifred någon gång

Låt mig bara få vara ifred någon gång

IMG_0119

Den här våren och sommaren har varit enormt hektiska för mig på alla plan. Mycket jobb och svårt att hinna med allt, utflytt och inflytt, panik över B:s osäkra jobbsituation, graviditet och det den medfört i form av oro, trötthet och diverse krämpor. En nästan tvååring som är enormt krävande vad gäller uppmärksamhet. Kattungar mitt i alltihopa. Känslan av att allt bara är på väg att rinna mig ur händerna.

Vi har fortfarande inte kommit iordning ordentligt hemma, och jag har aldrig någonsin i mitt liv haft så lite tid för mig själv som jag haft under denna period. Samtidigt är en sak sig lik från den förra graviditeten – behovet av att liksom få minska mina cirklar. Att behöva bry mig om bara det som är väldigt nära, och att få vara helt centrerad i mig själv.

Jag är inte en extrovert typ i vanliga fall heller. Visst tycker jag om att umgås med folk, men bara till en viss gräns, och bara med tid för återhämtning efteråt. Alla sociala sammanhang dränerar mig på energi, och gör mitt behov av att bara få vara, och ladda mina batterier ifred, större.

Nu som gravid är jag helt utmattad av alla krav på att umgås med folk, sak samma om det är släkt eller vänner. Att dessutom sitta spiknykter med en biff som är well done medan andra njuter av god mat och dryck är så själadödande trist att jag vill krypa ur mitt eget skinn. Och jag kan inte ens förströ mig själv med telefonen utan att ses som en genuint otrevlig människa, även när jag har noll intresse av att delta i de under kvällen allt mer uppsluppna samtalen.

Jag har inte fått landa i någonting, vare sig nytt hem eller graviditet, jag bara dras och slits runt av alla krav från olika håll och får ingen ro och tiden bara rusar förbi. Är så trött och har så ont i huvudet hela tiden. Det jag längtar allra mest efter är att bara få gå hemma och skrota. Pyssla lite med det ena eller det andra, påta lite i trädgården, sitta med en bok (eller kolla på TV om vi någonsin kopplar upp oss igen). Helt kravlöst, och helt utan att behöva umgås med andra.

Saker bara byggs på hög, både vad gäller jobbet och allt jag skulle vilja göra hemma och i trädgården. Jag missade både rabarber- och fläderblomsskörd, och nu står hallonen och krusbären redo att plockas, men när ska jag hinna? Låter oväsentligt kanske, men en sådan sak som att skörda någon liter hallon och ställa mig och koka sylt på dem är en sådan sak som får mig att känna mig avslappnad och tillfreds. Valet mellan att ha en grilltillställning med vänner eller koka ett par burkar sylt i lugn och ro skulle absolut falla på det senare för mig. Jag vill gå hemma barfota i myskläder med tofs på huvudet och nynna för mig själv medan jag pysslar.

Problemet är att B inte alls är i det läget. Han tycks helt tillfreds med att lämna huset i kaos och lägga allt åt sidan för att få äta något gott och dricka lite vin med vänner. Och ger mig ytterligare känslor av blytunga krav och skuld för att jag inte orkar och vill umgås. Och en hel del ilska på honom för att jag känner att han förvägrar mig det jag behöver av lugn och ro och att få boa in mig hemma.

Problemet är också att H kräver sådan enorm passning hela tiden att det inte går att göra något alls i lugn och ro. Att plocka hallon och koka sylt med H i närheten skulle mest bli “NEJ, inte gå ut på vägen! Stanna här! Inte äta de där bären! Sluta jaga katten, han blir rädd! Kom hit till mamma! NEJ! Ät inte det där äppelkartet, det är ruttet! Kom nu! Akta trappan! Sitt inte på katten! Akta, du har sönder krukan! Nej, inte förstöra mammas blommor! NEJ! Kom tillbaka! Det där är bajs, peta inte i det! Kom in nu, så ska vi gå in och göra sylt! AKTA SPISEN! Inte jaga kattungarna! Nej, du får inte hålla i kattungen upp och ner! Var försiktig! Nej, mamma kan inte sitta leka bilar nu. Nej, inte läsa bok heller. Det där är pappas solglasögon, låt dem vara! Ät inte kattmaten! Klättra inte där, du kan ramla! NEJ! Nej, men gråt inte nu… Akta glaset! Inte klättra upp på bordet! SLUUUTA NU!”

Kommer på mig själv med att gå runt och nynna “kom och ta mig långt härifrån, långt härifrån, långt härifrån, kom och ta mig långt härifrån, ja kom ta mig långt härifrån” följt av “jag drömmer mig bort bort bort, långt härifrån”. Något säger mig att jag inte mår så bra just nu, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att må bättre. Jag kan inte ta ledigt, för jag har så mycket jobb att göra, och ligger så mycket efter med faktureringen. Att göra mig av med man och barn känns också lite drastiskt… Bita ihop och vänta på bättre tider (kommer de någonsin?) känns som det enda jag KAN göra.

Share Button

Och hur gick det med sömnen?

Och hur gick det med sömnen?

Han somnade ju till slut i sin nya säng igår, lillplutten. När jag gick till sängs sov han där alltjämt.

Någon gång mitt på natten kom han dock tassandes till min säng, lite smågråtig först, men jag bara hjälpte honom upp och sa “Kom här nu, du får sova hos mamma. Ser du hur lätt det gick att gå till mamma när du vaknade i din säng? Här, ta nappen!”. Sedan somnade han om, och jag med. Vaknade därefter ett par-tre gånger av att han sparkade mig i magen, som vanligt.

Jag var så groggy när han kom tultandes att jag inte ens iddes titta på klockan. B trodde att det inte var så länge efter att han hade somnat, så kanske efter kl. 01. Så ingen helnatt direkt, men ändå en okej första natt i egen säng, tycker jag.

Eftersom det stod kvar tre tomma bokhyllor som säljarna lämnat i barnkammaren så passade jag på att fylla upp hyllorna inte bara med H:s böcker och gosedjur, utan även B:s  och mina gamla gosedjur och mina gamla barnböcker, som är för lite högre åldrar.

H fastnade helt otippat för en stor gosedjurskanin, av typen som ser ut som en riktig, liggande brun kanin. Den var min, men knappast från barndomen, då den var i gott skick, utan kanske någon present från någon kompis i tonåren eller nåt. Efter att ha spenderat de senaste 20 åren eller så i olika källare luktade den starkt av just källare. Men det verkar inte bekomma H. Han såg kaninen, och ville genast ha den. Den fick sova i hans säng, och fick även följa med honom på jakt efter mamma när han väl hade vaknat. Konstigt det där, vad för saker barn plötsligt adopterar som trygghetsobjekt…

Nu ska jag försöka få honom att pilla på kaninen istället för att dra i mitt hår när han ska sova. Även om han är jättesöt när han, så fort han blir trött, vill sitta i min famn och greppa om mitt hår med båda händerna, utropandes “lål, lål!” om han inte når ordentligt, så är det liite handikappande att alltid behöva ligga eller sitta så att han når håret när han ska somna.

Nytt försök ikväll.

Share Button

Ny vecka, 20+0

Ny vecka, 20+0

Så var det torsdag, och veckobytardag igen. Förutom att gårdagen var en generellt bra dag, med lyckat RUL och allt, så var det även den magiska halvtidsdagen, graviditetsdag nummer 140 av 280.

Halva graviditeten är förbi, och jag har mest slösat bort den första halvan med att vara orolig. Det får vara slut på det nu.

Jag har mått bra veckan som varit, förutom lite huvudvärk som kommer och går, och halsbränna nästan varje kväll. Det förstnämnda har jag inte rått bot på, för jag vill inte ta värktabletter när jag är gravid, och att bara dricka mycket vatten har inte visat sig verksamt. Det sistnämnda avhjälper jag med att ha kartor med Novalucol utspridda lite varstans i huset, så att jag snabbt kan trycka i mig ett par vid behov. Det funkar. Skulle kunna hålla mig ifrån kaffe och kryddstark mat också, men det vill jag inte. Så det blir Novalucol.

Sen var det den där ensamma droppen blod på papperet häromdagen. Har ingen aning om vad det var, men det har inte kommit något mer, så det var antagligen inget att oroa sig över.  Jag funderar på urinvägsinfektion. Det har jag läst en hel del om att en kan drabbas av som gravid utan att märka så mycket av det. Jag tycker att urinröret har känts lite trångt på sistone, och att jag inte riktigt kan trycka på när jag kissar. Å andra sidan tycker jag inte att jag någonsin riktigt har återfått samma kraft i strålen som innan H föddes. Kanske borde kolla upp detta? Frågan är om jag borde kontakta vårdcentralen nu på en gång (orka…måste regga mig på ny VC nu efter flytten o.s.v.), eller om jag kan vänta till nästa besök på MVC om en dryg månad…

Jag äter nästan allt (utom såser och röror baserade på billig “majonnäs”  eller liknande– jag kväljs fortfarande av tanken på “skagenröran” på Fjärilshusets kafé, eller “bearnaisen” från hink på vår tyvärr ganska dåliga kvartersrestaurang), och känner mig inte särskilt gravid alls. Har inga särskilda cravings och inga aversioner utom det ovanstående, och lite lagom aptit även om ingenting smakar sådär riktigt gott.

Funderar en del över om jag inte borde kunna äta hur rött kött jag vill. Är urless på att bara få trista köttbitar, även om jag vägrar äta dem HELT genomstekta, utan tänkt att LITE rosa ändå måste vara okej. Men vill gärna ha carpaccio och råbiff…Det är väl toxoplasma som en vill undvika genom att genomsteka köttet, och hur stor är sannolikheten att jag inte redan bär på det efter 20 år som kattägare, varav de flesta med flera utekatter, och ett antal år som relativt aktiv trädgårdsodlare? Kanske borde ta ett blodprov och kolla det, så jag slipper gå runt och oroa mig över mat helt i onödan.

Ibland får jag ont på baksidan av höfterna när jag gått långt, men inget jag inte kan hantera. Annars fungerar kroppen rätt okej. Jag kan fortfarande sova i de flesta ställningar, även på mage om jag drar upp ena benet lite under mig. (Men då somnar lill- och ringfingrarna, när jag har armarna ovanför huvudet och händerna under kudden, så jag brukar vakna efter en stund ändå, och byta ställning för att få liv i fingrarna igen.) Försöker börja tänka på att sova på vänster sida enligt rekommendationerna, men då ligger jag med magen inåt i sängen = åt H:s håll, och vaknar minst två-tre gånger per natt av han sparkar mig i magen. Det är ju inte från det barnet jag vill känna sparkar i magen just nu, om jag säger så… Tror jag ska packa upp min nya stora Doomoo-kudde, för den borde kunna ligga som en buffert och skydda magen och Knyttet från de värsta karatesparkarna från H. Mest blir det att jag ligger på rygg, och det vet jag blev obehagligt lite senare i graviditeten, när magen blev tung och tryckte på lungor och annat. Så jag ska försöka vänja mig vid sidoläge.

Vi fick äntligen till ett lyckat RUL, och Knyttet verkar nu följa sitt satta datum 7 december perfekt. Alla boxarna tickades av, och jag ska nu försöka slappna av och räkna med att Knyttet mår bra. Även om sparkarna verkar låta vänta på sig. Jag trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle sitta som omföderska och inte känna ett dyft av bebisen i vecka 20, men så kan det tydligen också vara.

Knyttet håller på att suga åt sig antikroppar från mitt blod, och ligger annars mest och jäser och samlar på sig fettreserver. Alla nervceller i hjärnan är tydligen redan klara, så jag har väl redan f*ckat upp det jag kan med min undermåliga kost och mina stressnivåer. Borde väl ha ätit mer nyttiga fetter och sånt tidigare…Knyttet kommer att vara ca 24-26 cm långt och kommer att väga 360-400 gram vid denna veckas slut. Knyttets smaklökar utvecklas, och hen kan reagera på smärta. Knyttets första bajs börjar bildas i tarmen. (Det där svarta kletiga, som H – efter att ha släppt ut en del i fostervattnet – bajsade ner hela sig och mig med under handduken på förlossningssalen, och som hans far intet ont anande stack ner handen i när det var dags för den första påklädningen och blöjpåtagningen. Jag minns det som igår…)

Välkommen graviditetshalva 2, jag hoppas vi kommer att trivas bättre tillsammans än din föregångare!

Share Button

En bra dag

En bra dag

Den här dagen blev så mycket bättre än förväntat, och det är med en känsla av tacksamhet och frid i sinnet jag nu förbereder mig att gå till sängs.

Vi lämnade H till morfar och tant G redan före frukost imorse, och styrde in mot stan. Jag var praktiskt taget ett nervvrak på grund av alla katastroftankar som snurrat i huvudet på sistone. Vi hann få en smörgås och en kaffe på Fabrique innan det var dags att knalla över till läkarhuset, och jag försökte njuta av det fina vädret och den kontinentala känslan av att sitta ute på trottoaren och betrakta trafiken och de förbipasserande människorna. Men mina tankar var så klart mest någon annanstans.

Efter att vi väl tagit oss upp till rätt våning, anmält oss och blivit inropade hade jag harpuls och kallsvettiga handflator. Som tur var såg vi även denna gång ett par viftande händer nästan direkt när ultraljudsapparaten träffade min gelkladdiga mage. Knyttet levde!

Barnmorskan började genast ta sina mått, men Knyttet låg även denna gång lite tokigt till, så det tog en bra stund innan allt var genomgånget. Men till slut var alla rutorna i alla fall checkade, och det konstaterades att datumet stämde med det förra. Fortfarande tillbakaflyttad fem dagar, alltså, men Knyttet hade i alla fall vuxit helt som hen skulle under de två veckor som gått sedan förra ultraljudet.

Hen flaxade en del med både armar och ben, och låg på mage med uppdragna knän och buffade upp med rumpan, precis samma rörelser som jag känner igen från H som nyfödd, och från magen. Han sparkade aldrig så mycket (som jag kände i alla fall), men låg ofta och buffade upp rumpan på vänstra sidan av min mage. Undrar när och hur jag kommer att känna av Knyttet?

Vi beslöt oss för att offentliggöra Knyttet på Facebook, istället för att vänta till efter födseln, som vi gjorde med H. Alla vi umgås med vet redan, men det syns så väl på mig nu att det är skönt att även ytligt bekanta vet, så en slipper få undrande blickar om en möter någon på stan.

Sedan tog vi oss hemåt, och åt en enkel men urgod lunch bestående av skivad salmalax med furikakekrydda, gurkbitar, wasabi och soja. B gav sig av och köpte sin efterlängtade robotgräsklippare (den gamla vanliga skulle ha kostat över 8 000 kr att laga) medan jag skruvade ihop H:s nya säng och ställde iordning hans sovrum.

image

Det är ett litet anslutande rum till vårt sovrum, som förra ägarna hade som kontor. Helt perfekt som barnkammare, med bara ett par meter för H att gå för att komma till min sida av vår säng. Svärmor är upprörd över att H inte fått det andra, “riktiga”, sovrummet på undervåningen, och tycker det är fel att han ska få sova i ett “litet kyffe”. Jag tycker det blev hur mysigt som helst, och han har ju ett stort lekrum på övervåningen också. Sängen är en utdragsvariant från Ikea.

Det tog sin lilla stund (med mig sittandes bredvid honom i den lilla sängen) men nu sover han faktiskt i egen säng för första gången sedan … början av november eller så? Om jag får några timmar ostörd sömn i min säng så är jag mer än nöjd, även om jag så klart kommer att sakna att krama på honom hela nätterna också. Men som han far omkring nu, och sparkas och klättrar på mig, så ligger jag på helspänn konstant, fast jag så väl behöver min sömn nu.

En bra dag, och imorgon blir det jobb igen. Och ursäkta skrytet, men detta är min väg hem från jobbet numera:

image

Nu ska jag njuta av sommaren och graviditeten och vårt fina hus, som sakta men säkert börjat bli ett hem. Bort med alla nojor och katastroftankar, och strunta i att känna stress över jobbet och bara jobba på så gott jag kan!

Share Button

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Lilla Knyttet har fått godkänt på ultraljudet! Allt verkar sitta där det ska, och hen sparkade och viftade mest hela tiden, fast jag inte känner av det alls.
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Så nervös

Så nervös

Idag är det dags för nytt RUL. Knyttet har fortfarande inte känts av, och jag är hypernervös.

Vaknade vid 06 och roade mig med att torka bajs i hallen (kattj-vel!), plocka fästing på sagda katt, gosa kattungar, mata katter och vattna blommor. Nu dusch innan det är dags att väcka familjen.

H har fått riktiga sommarlovsvanor och sover till minst 09 om morgnarna, om han får. Efter att ha tagit föräldrarna genom nattnings-Hades, där det ska klättras, sparkas och flängas runt helt hysteriskt i sängen i minst en timme innan den minsta gnutta avslappning inträder. Ett antal nävar urdraget hår, en iphone i golvet, några sparkar i magen (“Sluta, du dödar bebisen!” väste den vid det laget inte så pedagogiska mamman) och en skallning mitt på kindbenet, som fick det att ringa i hela käkarna, var bara en liten del av kvällsmyset igår. Så det är väl inte konstigt att han sover länge sen, den lilla grisen.

Nej, nu är det dusch som gäller. Håll tummarna för Knyttet idag!

Share Button

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

En droppe blod, stillhet och katastroftankar

I förmiddags när jag hade kissat fanns där en droppe färskt blod på papperet. (Ja, jag kontrollerar fortfarande v a r e n d a gång, fast jag är i vecka 20.)

En droppe blod, och sedan inget mer.

Jag har inte känt av Knyttet på nästan två veckor, och nu denna lilla blodsdroppe. Behöver jag säga att det räckte för att jag skulle bli ett totalt nervvrak? En och en halv dag kvar till nytt RUL.

Begriper mig inte på den här graviditeten alls, det har varit så mycket konstigheter. De tappade symptomen i vecka …var det 10 eller 11? Känslan av att inte vara gravid. Sedan väldigt tidiga förnimmelser av rörelse och aktivitet, som dock försvann för flera veckor sedan utan att ersättas av riktiga sparkar, utöver den där enda morgonen med några små knackningar därinifrån, och den där dagen av pirrande aktivitet alldeles före första RUL-tillfället. Sedan total stillhet. Känner mig inte gravid alls, och magen känns inte alls som en gravidmage. Har mindre mage nu än för någon vecka sedan. Känner mig arg och stressad istället för harmonisk.

Och ändå två ultraljud som visat en levande bebis därinne. Men fem dagar mindre än beräknat på det andra ultraljudet. Och ändå normala hjärtljud hos barnmorskan någon vecka senare.

Känner mig säker på att det blir dåliga besked på onsdag, men vet inte om det bara är katastroftankar eller om jag intuitivt känt på mig hela tiden att något är fel med den här graviditeten. Katastroftankar känns så klart alltid som intuition (innan de är motbevisade), och är lika övertygande varje gång…

Nej, jag gör ingen glad just nu. Allra minst mig själv.

Kan i alla fall lätta upp stämningen med två tillfällen det senaste dygnet då jag nästan dött av den enorma gulligheten hos avkomma #1:

  1. Vi har nästangrannarna över på söndagsmiddag, och alla sitter kvar vid bordet. Utom H, som sprungit iväg för att leka. Jag hör plötsligt tystnaden. Den där olycksbådande, som brukar betyda att ungen gör hyss. Jag ropar “Vad gör du, H?”. Och jag får svaret “Läseh bok!”. Han sitter alltså tyst, alldeles själv i sitt lekrum, och bläddrar i en bok. Och är plötsligt så stor att han kan svara på frågan “vad gör du?”.
  2. Vi fikar på stan under min lunchrast idag. Pappan har bara köpt två bägare mjukglass på vårt stammiskafé till oss alla tre, eftersom de är så stora. Först blir H så glad att han tjuter när han ser glassen. Sedan sitter vi glatt och äter ur båda bägarna alla tre, med varsin sked. Tills glassen börjar ta slut. Då får jag plötsligt ett hyttande finger från H, och en lång utläggning som började med “mamma” och slutade med “glass”. Det stod i vart fall klart att han tyckte att jag fått tillräckligt. Sedan rakade han åt sig båda bägarna och muttrade någon om “min glass”. Mindre sympatiskt än punkten ett, men ändå så otroligt gulligt. Det där lilla hyttande fingret när han tycker att en gjort något fel, oftast följt av en lång harang där en har tur om en begriper hälften… – jag smälter varje gång!
Share Button