Hur det går för H…

Hur det går för H…

Min lilla, stora kille är nu drygt 2,5 år gammal. Han är så söt att han smälter mitt hjärta flera gånger om dagen. Och så jobbig att han får mig att slita mitt hår lika många gånger.

Redan en bit före tvåårsdagen började det beteende som jag benämner ”trots” smyga sig på. (Jag vet inte om ”trots” och ”trotsåldern” fortfarande är de vedertagna begreppen för det som händer med barn i två-treårsåldern, men alla ni som har barn som varit där vet ju vad jag pratar om…) Plötsligt en dag börjar det rara barnet få obegripliga utbrott över allt, stort som smått. Fel sorts bröd, eller att han fick en smörgås, eller sedan att vi tog bort den han inte ville ha, eller att han fick tillbaka den, började generera utbrott vid köksbordet och spred allmänt dålig stämning under frukostarna.

När lillasyster kom var han ändå i en hyfsat lugn fas. Visst kunde det komma utbrott ibland, men generellt var han stabil. Han gjorde inget större väsen kring det här med att han blev storebror, att det kommit en liten bebis som skulle bo med oss. Han ignorerade henne mestadels, men gick ibland fram och klappade henne försiktigt på huvudet och sa att bebisen var söt.

Han har kanske varit något mer uppmärksamhetstörstande, på ett spela-allan-vid-matbordet-vis, och ibland blivit lite ledsen när han kommit för att ta min hand och säga ”Kom, Mamma! Leka bilar!” och jag inte har kunnat komma ifrån. Men generellt har han varit lugn. Kanske lite för lugn. Eftersom lillasyster är så liten och har varit så krävande har H bara fått hänga på. Sitta bredvid i soffan och kolla på paddan medan jag ammat/suttit utslagen med lillasyster i famnen. Hela tiden fått höra att han får vänta, för lillasyster skriker och måste tröstas/ska få mat/ska få ren blöja först. Och han har ganska snällt väntat. Accepterat att ty sig mer till pappa, som fått ta över nattningstjänsten helt. Lillasyster har ännu inte accepterat pappa som en fullvärdig skötare.

Kanske har vi också ställt lite för höga krav på honom, för att han plötsligt blivit stor. I jämförelse med den lilla systern. Vi har ju kunnat förklara och resonera och be honom om saker, vilket ju inte går med ett spädbarn. I mångt och mycket har han fått ”ta smällen” när det gäller vår nya familjekonstellation. Och det har inte varit rättvist mot honom, men samtidigt har vi inte kunnat göra på något annat sätt.

Vi har varit glada att han haft förskolan, där han fått möjlighet att leka med kompisar och ha ”sitt eget”, och han har verkat trivas med det. Varit glad att gå dit, och inte alltid velat följa med hem när jag kommit för att hämta.

Sedan ett par veckor tillbaka har dock något hänt med H. På morgnarna vill han inte längre gå till förskolan – han gråter och är helt förtvivlad när pappan ska gå. Igår hade han varit ledsen flera gånger under dagen, berättade personalen när jag hämtade honom.

Han trotsar på ett helt nytt sätt; svaret på allt, allt, allt är ”Jag vill inte!”. Han vill inte äta frukost, inte gå till förskolan, inte äta middag, inte gå och lägga sig. Han vill inte sätta sig i vagnen. När vi hälsade på mormor fick jag brotta ner honom i vagnen sparkandes och skrikandes efter att vi ätit lunch på kafé. ”JAG VILL INTE!!!” skrek han. ”Jag skiter i vad du vill, du SKA sitta i vagnen nu!” väste jag genom mungipan efter att ha jagat honom genom lokalen och slitit bort honom från soffan där han börjat klättra bakom/över en vilt främmande man. Jag är inte alls sinnebilden av lugn när sådan där händer. Jag har läst något om lågaffektivt bemötande och att det skulle vara bra, men inte tusan klarar jag av det när pulsen bultar i tinningarna och lillasyster skriker från vagnen där hon redan ligger påbylsad. 

Jag vet inte om det är åldern, eller om det är lillasysters närvaro, eller om han faktiskt inte trivs på den nya förskolan, men det är så hemskt att han inte är sitt vanliga glada jag, och att jag inte har möjlighet att ägna mig åt honom i den grad han behöver just nu. För mitt i allt detta är han också ganska mammig, vill vara med mig. Och jag måste avvisa honom gång på gång eftersom jag måste ta hand om lillasyster. Någon enstaka gång har hon sovit så att jag har kunnat natta, men annars om vi försöker slutar det bara med att B kommer med en illvrålande lillasyster och får ta över nattningen av H.

Jag längtar så efter min lilla pojke, och han efter mig. Förhoppningsvis fortsätter läget att stabilisera sig med lillasyster, så att vi får mer tid tillsammans snart.

I övrigt så utvecklas han rasande snabbt, bara på tiden från 2 år till 2,5 år har språket fullkomligt exploderat. Från att bara ha pratat korta meningar går det nu att ha långa diskussioner med honom, och han kan berätta om saker som hänt under dagen på ett helt annat sätt än tidigare. Han chockar oss ständigt genom att börja prata om saker som hände för flera månader, ibland nästan ett år sedan. Saker vi trott att han glömt bort, men det visade sig att han bara saknat språket för att prata om dem tidigare.

Han kan räkna till tretton, även om han ibland fortfarande genar i början, med ett, två, sex. Han kan alla färger både på svenska och engelska. Han börjar lära sig veckodagarna. Både räkningen och veckodagarna är tack vare förskolan, för där tränar de olika saker på samlingen varje vecka. Färgerna, framför allt på engelska, är snarare tack vare YouTube. ”Look, a red fire engine!” ”A green garbage truck!” o.s.v. Alla typer av fordon kan han följaktligen på både svenska och engelska också…

Och det händer att han kommer springande, kramas och säger ”Jag älskar dig!” eller ”Jag har saknat dig!”. Då känner jag att han är meningen med livet. Älskade unge!

Läget med lillasyster

Läget med lillasyster

Den här bloggen är som en kär vän/dagbok som har försummats lite för länge. Att bara dyka in i rutinmässigt babbel om vardagen känns lite fel, när så lite har skrivits om vad som hänt bakom de ögonblicksmässiga instagramuppdateringarna.

Så jag skriver några ”catch up”-inlägg, med förhoppningen att kunna komma igång med mer regelbundna uppdateringar igen.

Lillasyster är fortfarande en ganska krävande bebis. Men det är så mycket som har förändrats till det bättre sedan det var som värst där för snart två månader sedan.

Hon har börjat få någon sorts rutin att faktiskt sova middag en längre stund på dagen. Ofta somnar hon precis innan förskolehämtningen av storebror, men sover sig i bästa fall igenom påklädning och nedpackning i vagn, hämtningen och sedan en rätt bra stund. Självklart innebär detta att hon sover just den enda tid på dagen då hennes sovande är of no bloody use för mig – jag kan varken jobba, blogga, städa eller förbereda mat, men bara det ATT hon sover sammanhängande på dagen är ju ett stort framsteg. Om vi är ute och går med vagnen (Phil & Ted’s Vibe är det som gäller för damen) kan det bli 2-3 timmar!!! Det bådar i alla fall gott för mina planer på parkhäng med storebror när det blir tillräckligt varmt…

Hon får tillskott tre gånger om dagen, och äter då ca 80-120 ml ersättning från flaska efter amning. Vi blandar alltid på 120 ml vatten, för att hon ska toppfyllas tills hon verkligen inte orkar mer. Efter ”dåliga” amningar händer det att hon slukar hela flaskan, men i regel lämnat hon 20-40 ml kvar. Hennes viktkurva skuttade rejält uppåt efter två veckor med tillskott, så det är ju positivt.

På dagarna märker jag tyvärr redan av att hon föredrar flaskan när hon är riktigt hungrig, hon har dåligt tålamod och släpper taget om bröstet gång på gång, kastar sig bakåt och slänger bak en arm och utstöter klagoljud på ett högst teatraliskt vis. Men efter middagsflaskan vid 17-18 ammas hon enbart fram till frukostflaskan vid 8-9, och verkar helt nöjd med detta.

Vi har valt att göra på detta sätt med ersättningen för att styra in henne i familjens matschema redan nu, med tre större mål om dagen. Det blir då smidigt att göra som med storebror och fasa ut ersättningen relativt snabbt så snart hon börjar äta fast föda, genom att byta ut ersättningen mot mat på de tider hon redan är van vid en rejäl bukfylla, och behålla amningen före och mellan målen. Storebror slutade helt med ersättningen vid ca 8 månaders ålder, men ammade till ca 19-20 månader.

Nattsömnen har tack och lov fungerat klockrent länge nu. Förutom någon enstaka natt med magknip och skrik så sover hon. Någonstans vid 20-21 somnar hon i min famn i soffan, och kan i regel läggas ned i ”innevagnen” i hallen (Babyzen Yoyo+ 0+) utan att hon vaknar. Kring midnatt eller någon timme innan går vi ner till sovrummet. Eventuellt vaknar hon till och ammar en kort vända innan hon somnar om och läggs i sin säng.

Och hon har äntligen blivit tre, snart fyra, månader. Hon är inte längre så liten och skör, och enligt statistiken innebär samsovning inte längre någon ökad risk i hennes ålder. Som en skänk från ovan har storebror också börjat sova nästan hela natten nästan varje natt, så vi liggammar och samsover. När jag vaknar till och vill sova för mig själv en stund lägger jag bara över henne i hennes säng; inga problem!

En dålig dag vaknar hon klockan 6 på morgonen, och en bra dag efter klockan 7. Eftersom det är vid 7 hela familjen går upp på vardagarna för att storebror ska hinna äta frukost innan förskolan. Möjligen hade hon sovit längre annars. Så på den fronten har jag verkligen inget att klaga på — jag lider inte av sömnbrist annat än självförvållad sådan. (Som när jag efter en amning börjar mobilblogga vid 05 istället för att somna om.)

Dagarna har blivit mer harmoniska hemma. Hon är överlag glad och mysig, MEN jag får inte göra annat än att ägna mig åt henne. Max 10 minuter åt gången kan hon tänka sig att sitta i stol, babysitter, bärsjal eller -sele eller ligga i babygymmet innan hon blir apsur. Så det är: fixa kaffe, springa på toa, borsta tänder… typ sådant som hinns med i luckorna. Ingenting annat hinner göras klart. Varje dag hinner hon få spel medan jag fixar/äter frukost, klär på mig eller fixar lunch. Men det är nog inte riktigt lika många minuters panikskrik om dagen längre. Så länge jag gör som hon vill.

Hon vill sitta i knät. Med betoning på sitta. Skillnaden i att sitta vid köksbordet i sin något tillbakalutade babyinsats på Stokke-stolen och att sitta precis bredvid den upprätt i mitt knä är tydligen skillnaden mellan panikskrik och förnöjt joller… Hon är stark och kan nästan dra sig upp till sittande genom att hålla i mina fingrar. Från halvliggande i famnen sätter hon sig upp obehindrat och utan hjälp. Hon älskar leksaker och greppar dem riktigt bra, för dem till munnen och smakar på dem.

Hon äter mycket på fingrarna också och dreglar kopiösa mängder. Jag började nästan tro att det var tänder på gång. Tills jag läste det här inlägget om H:s första tand, och såg att han var likadan vid samma ålder trots att tanden inte kom förrän vid sju månader. (Det är ju för sådant här jag älskar att ha bloggen, jag är så sur över att det blir så många luckor i dokumenteringen av L:s första tid, trots att bloggen nu varit med från start.)

Och vad mer? Jo, hon kräks. Vi får ju tydligen bara kräkbarn, och med regelbunden toppfyllning med flaska blir det lätt absurt. Jag har beställt ett dussin dregglisar till för att försöka spara på kläderna. Jag är inte kinkig för små kräkfläckar på vare sig henne eller mig, men när kläderna blir genomvåta måste de ju bytas av bekvämlighetsskäl om inte annat. Nu kräks hon ju ofta små kaskader långt över dregglisen och ner över hennes arm och mage och min mage och ben, men mot småblurparna kan i alla fall en dregglis hjälpa så att inte halsringningen blir genomvåt på en gång.

Magen fungerar annars ganska bra, med vissa perioder av knip och gasighet (eventuellt relaterat till att jag ibland fuskar lite med det mjölkfria pga orka inte kunna ta en färdig smörgås på kafé för att det är mjölk i margarinet…) och hon bajsar i regel dagligen.

Hon är stark och stabil, vaken och nyfiken. Hon känns stor, och vi har släppt alla spärrar. Hon får sova i vår säng och vi (eller jag då, B är fortfarande lite novis på denna unge) lyfter och bollar runt med henne lite hur som. En napp på golvet hemma åker rätt in i munnen igen. En napp på golvet ute passerar mammas mun en vända först. Eventuellt efter en torkning om synligt skräp föreligger. Flaskor och nappar kokas…kanske någon gång i veckan? Med avklingande intervaller. Annars åker allt i diskmaskinen eller handdiskas lite lagom noggrant. Det är skönt att ha nått det här stadiet igen!

Och så var de bara sju… (inklusive recension av Thule Urban Glide 2)

Och så var de bara sju… (inklusive recension av Thule Urban Glide 2)

Min barnvagnspark blev en vagn fattigare idag (nej, i söndags, men inläggen tar sin lilla tid att få klara just nu), då jag hips vips hade sålt min Thule Urban Glide 2 via Instagram. Jag hade ju börjat fundera på att sälja den, eftersom den helt enkelt inte riktigt passade in i vårt liv just nu. Men jag hade inte gjort några aktiva försäljningsförsök. Och så kom det plötsligt en förfrågan, och senare samma dag vinkade vi ajöss!

Lite separationsångest har jag allt. Jag har svårt för att göra mig av med vagnar, uppenbarligen. Fram till igår bodde 8 av 10 barnvagnar jag någonsin ägt fortfarande kvar hemma. De enda jag gjort mig av med var min första Babyzen Yoyo, som såldes och genast byttes ut mot uppgraderingen Yoyo+, och 199-kronorssulkyn jag köpte bara för att se vad en fick för tvåhundra spänn. (Inte mycket, visade det sig föga oväntat, och den fick åka till soptippen oanvänd när vi flyttade. *skämskudde för otroligt oansvarig slit-och-släng-mentalitet*)

Eftersom bloggandet varit sporadiskt sedan lillasyster vände upp och ner på min tillvaro insåg jag att jag knappt nämnt Thulen sedan det där första inlägget då jag mest var sur och orolig för att den skulle välta. Och så kan jag ju inte lämna det, för Thule Urban Glide 2 är faktiskt en smått fantastisk vagn, och förtjänar helt klart ett mer omfattande och rättvisande eftermäle.

Thule Urban Glide 2 – recension

Inledningsvis får jag konstatera att jag aldrig fick möjlighet att köra min Thule Urban Glide 2 på det sätt den är främst avsedd – med två barn sittande framåtvända i de vanliga sätena. Detta är också anledningen till att jag sålde den (det, och att jag fick en Bugaboo Donkey i julklapp, vilket jag inte väntat mig när jag köpte Thulen, då tänkt som primär syskonvagn).

Min lilla bebis på 3,5 månader är inte speciellt förtjust i att åka vagn, och framför allt inte i traditionell liggdel, som jag haft som tillbehör till Thulen. Hon ska därför få börja sitta tidigt, men då naturligtvis inte framåtvänt i vanlig sits, utan bakåtvänd i ergonomisk sittdel. Thulen var således dömd att stå i princip oanvänd i garaget i minst ett år framöver. Då var det ju bättre att den kom till användning någon annanstans, och så kan jag köpa en ny när det blir aktuellt. OM det blir aktuellt. För vem vet om H är intresserad av att åka särskilt mycket vagn när han är 3,5-4 år?

Recensionen är baserad på en ganska kortvarig och sparsam användning, men jag har ändå hunnit bilda mig en uppfattning om det väsentligaste, tycker jag.

Fakta

Thule Urban Glide 2 är en jogging-/terrängvagn avsedd för två barn, sittande framåtvända i bredd. Den ligger i mellanprisklassen bland joggingvagnarna, och kostar ca 5 500-7 500 att köpa ny från nätbutik.

Det är en stor vagn, bredden har jag fått till ca 79 centimeter från navkapsel till navkapsel, och ca 77 centimeter bred över handtaget. Vikten är 14,5 kg, och den har en maxkapacitet om 45 kg.

Hjulen är tre till antalet, två stora och ganska smala 16″ bakhjul, och ett 12″ framhjul av swiveltyp med möjlighet att låsa det vid löpning/terrängkörning. Alla hjul är lufthjul.

Utseende

Den finns i tre färger, den grå/svarta som jag hade, samt en riktigt snygg blå och en röd. I mitt tycke är det en snygg och stilren vagn, och tyget känns helt okej för en sportigare vagn; det är inte för glansigt. Den har en matt aluminiumram med snygga linjer, och detaljerna som har en funktion är aquablå. Det som verkligen utmärker Thulen utseendemässigt är de långa, slanka suffletterna och de enorma men smala bakhjulen med sina glesa, tjocka ekrar.

Det finns inga accessoarer för att förändra utseendet, så det enda sättet att pimpa vagnen skulle vara universaltillbehör såsom dynor, åkpåsar och filtar av andra fabrikat. Jag tror att Thule har en egen universalåkpåse som säkert passar till. Jag har bara använt vagnen på vintern, och då kombinerat ena sittdelen med en åkpåse från 7 A.M. Enfant och liggdelen med en liten babyåkpåse från Bozz.

Hur är den för barnen?

Sittdelarna är relativt rymliga på bredden, och min 2,5-åring hade gott om plats. Jag hade dock gärna sett en lite djupare sits, så att barnet satt mer ”inuti” vagnen även i det mest upprätta läget.

Som jag skrev i inlägget om mitt första intryck så gick selen inte runt 2,5-åringen vinterklädd och med den tjocka vinteråkpåsen i vagnen. När jag drog åt den ordentligt gick den dock runt över höfterna, vilket väl får anses okej, i och med att så är fallet även med t.ex. Bugaboo Donkey och MB Terrain. Med en liggdel på, som ger vagnen en lite märklig tyngdpunkt, skulle jag dock ändå vara försiktig så att vagnen inte riskerar att välta om det äldre barnet lutar sig utåt åt sidan. En något längre sele hade således varit önskvärt av den anledningen. Men med två sittande barn tror jag inte att det är något problem. 

Suffletterna är separata från varandra, och är väldigt långa, så de skyddar bra från solen. Dock är de så pass långa och låga i nerfällt läge att lite större barn (som mitt) kan protestera mot dem. Det är också knepigt att ställa in dem i någon sorts medelläge, utan de gör sig bäst helt uppdragna eller helt nerfällda. Suffletterna har en reflexrand längst fram, en vädringslucka i bakkant, och en utvikbar liten extra solkeps i svart meshtyg.

Ryggstöden är individuellt fällbara, vilket görs med en rem på baksidan, och ger ett bra liggläge som är nästan helt plant. Som vanligt med den här typen av sits så är även det mest upprätta läget något tillbakalutat, och min son hade nog uppskattat en  bygel att liksom kunna hålla sig upprätt i. Fotstödet är inte ställbart, men dynan går ner långt ner mot fotstödet, vilket ser bekvämt ut.

Jag använde vagnen med liggdel som tillbehör, och den är väldigt rymlig, mjukt stoppad och ombonad. Knäppningen av ”visiret” är lite omständig med en duffelknapp på vardera sidan, men själva locket är lätt att sätta på med kardborrefästning. Liggdelen lyfts i sufflettens ovankant, vilket är en lösning jag föredrar gentemot att ha ett separat handtag eller båge att lyfta i. Däremot är liggdelssuffletten bara av ”standardstorlek” utan förlängning, så det behövs extra solskydd i form av solkeps eller gardin om en vill skydda bebisen från lågt stående sol.

Liggdelen stal även lite utrymme från den andra sitsen, inte så mycket, men nog för att min son skulle reagera på det.

Hur är den att köra?

Ja, det är här vi kommer till Thulens verkliga clou! Fjädringen och de stora, smala hjulen gör att den här vagnen nästan kör sig själv, och gör det mjukt och följsamt dessutom. Den här vagnen har det absolut bästa rullet jag någonsin känt i en barnvagn! Helt underbar att köra. Jag tycker mycket om trehjuliga vagnar, då de svänger så lätt och på så liten yta, vilket är en stor fördel för en vagn som är så stor som Thule Urban Glide 2.

Handtaget är ställbart och av knäledstyp. Det smalnar av in mot mitten. Jag upplevde handtaget som väldigt bra. Det finns en handbroms av klassisk cykeltyp lite till höger på handtaget.

Nu hann jag aldrig börja ge mig på att springa med min Thule (utöver när jag småjoggade för att hinna till förskolan i tid vid hämtning) men jag kan inte tänka mig annat än att den är fantastisk till detta!

Även ur förälderns synpunkt så är vagnen nog att föredra med två sittande barn, för tyngdpunkten känns lite konstig med den högt placerade liggdelen, men om en nu behöver skjutsa en liten bebis så gör liggdelens höga placering att en har bra uppsikt över den lilla. Liggdelen är relativt enkel att få på plats, och lätt att lyfta av.

Hur är den att packa i?

Varukorgen är ganska stor, och har ett dragkedjeförsett lock, samt en liten ficka med dragkedja i bakkanten. Vidare finns en meshficka på baksidan av varje ryggstöd, och en liten meshficka på sidan inuti vardera sittdelen.

Varukorgen är lätt att packa i bakifrån, men inte med liggdelen på plats. Den är dock endast godkänd för 4,5 kilo.

Det går att få plats med en extra barnvagn i varukorgen, om en vill… På bilden en Babyzen Yoyo+ utan textilier på, att använda med babyskyddet som sitter på vagnen med adapter.

Med bara ett barn i vagnen är den lediga sittdelen väldigt bra att packa i – det är bara att fälla ner den i liggläge, så går det att lasta ganska mycket, och med en total viktkapacitet på 45 kilo blir det mycket över till packning med bara ett barn i vagnen.

Hur är den att fälla ihop och transportera?

Thule Urban Glide 2 har en ihopfällning som är i princip samma som Mountain Buggy Terrain, Urban Jungle med flera, alltså att det alldeles i framkanten av sittdelen, under den nedvikta delen av sittdynan, finns en tvärslå med en spärr. I Thulens fall är det ett vred som en drar och vrider. Sedan lyfter en helt enkelt upp vagnen i tvärslån, och den fälls ihop. Chassit blir då ganska platt, och om hjulen klickas av så är Thulen, trots sin storlek, ganska lätt att transportera. Vikten är snäppet under en Bugaboo Donkey med två sittdelar, och den blir ett mycket smidigare kolli. Den kan stå för sig själv ihopfälld, bara handtaget ställs i rätt läge först.

Vilka tillbehör finns?

De tillbehör som jag använt är en babyskyddsadapter och en liggdel. De övriga tillbehör som finns att köpa är regnskydd, solskydd och ett snack tray.

Babyskyddsadaptern, som passar många olika babyskydd, är en ram som monteras på adaptrar på chassit. Babyskyddet ställs sedan ner i ramen och spänns fast med en rem över babyskyddet. En helt okej lösning, om än inte lika smidig som en ”klick”-lösning.

Liggdelen har jag skrivit om ovan. Till den ingick ett myggnät.

Jag har använt ett regnskydd från Tullsa, för syskonvagn med en bakåtvänd liggdel och en framåtvänd sittdel. Det passade okej, med lite våld och en något bakfälld sufflett på sittdelen.

För- och nackdelarna

I mitt tycke är Thule Urban Glide 2:s främsta fördelar rullet, fjädringen, den smidiga ihopfällningen och en hög maxvikt. Och att den trots sin storlek är liksom generellt lätthanterlig.

Nackdelarna är storleken, att sätena känns lite grunda med fullt uppfällt ryggstöd, och att selen inte är lång nog för ett lite större barn med vinterkläder och vinteråkpåse. Det senare är dock troligen inget större problem förutom just när den körs med liggdel, och ett större barn som lutar sig utåt medför en läskig obalans. I andra fall brukar jag för det mesta ändå bara spänna fast 2,5-åringen över höfterna…

Vem passar vagnen för?

Den här vagnen gör sig bäst för utomhusbruk. Den är riktigt, riktigt stor, och passar inte för kollektivtrafik, kafébesök och shopping, även om den enligt namnet är ”urban”. Jag skulle nog kanske hellre benämna den för suburban, om en tänker sig villaförort med tillgång till gång- och cykelstråk och motionsspår…

Vi bor i villaområde i småstad, och för motion, förskolehämtningar och enstaka besök på stormarknaden fungerade den ypperligt. Men vi tog inte gärna med den ner ”på byn”.

Den gick precis in genom innerdörrarna hemma hos oss, som är moderna standarddörrar, och således borde vara ca 80 cm i dörröppningen. Men äldre byggnader har ofta smalare dörrar, och sedan måste det ju finnas ytor att manövrera på inomhus också, så tänk utomhus när det gäller denna vagn!

Eftersom det är en joggingvagn är den såklart tänkt för den aktiva familjen. MEN, eftersom den nästan rullar av sig själv är den ju riktigt bra för latmaskar också, som bara vill ha en transportvagn att frakta barn från A till B, utan att behöva lägga ner så mycket möda på att knuffa vagnen. Själv är jag mer det senare för tillfället, men tänker bli mer av det förra. Snart…

Som säkert framgått ovan så tror jag att den passar bäst för två sittande barn, från ca 1,5 år och uppåt. Om en är bekväm med framåtvänt tidigare så fungerar den bra från ca 6 månader också. Liggläget är bra, så den är bra för tupplurar.

Den fungerar ju från nyfödd med liggdelen. Men det är inte den användningen jag skulle rekommendera den för, även till någon som till skillnad från mig har en bebis som gillar liggdel. Viktfördelningen känns ”off” och jag skulle inte våga lita på att den inte välter om storasyskonet inte kan spännas fast över axlarna, även om det aldrig hände för mig. Liggdelen i sig är jättebra förutom den korta suffletten.

Min tanke var från början att ha den som primär syskonvagn. (Med det i åtanke att vi bor i småstad med gångavstånd överallt, och i princip aldrig åker kollektivt.) Glappet mellan liggdel och sittdel tänkte jag kunde lösas med babyskyddsadapter, som ju skapar en bakåtvänd ”sittdel light”. Men det var en nödlösning, och när jag fick förstahandsvalet Bugaboo Donkey i julklapp så föredrog jag den som syskonvagn i vardagen.

Generellt har jag lärt mig att i största möjliga mån använda varje barnvagn till det den är tänkt för från början, både avseende användningsområde och ålder på barnen. Köp inte en vagn som ska göra allt och hålla hela vagnstiden. Köp en som fungerar för åldern på barnen just nu, och för den användning du behöver just nu. Byt, eller komplettera :-), sedan vid behov. Du får aldrig en optimal vagn för alla behov och alla åldrar; det blir alltid kompromisser.

Thule Urban Urban Glide 2 rekommenderas således varmt för utomhusaktiviteter med två sittande barn. Till detta är den riktigt, riktigt bra.

Med liggdel eller babyskyddsadapter? Tja, det funkar. Men det märks att det är lite av en nödlösning för att möta efterfrågan på vagnar som fungerar från födseln och framåt, inte något som vagnen egentligen är till för.

Hur den är att faktiskt springa med överlåter jag till andra att bedöma, för dithän kom jag aldrig med min Thule Urban Glide 2. Men vi kanske ses igen…?