Vilken vecka!

Vilken vecka!

Puh! Jag lever! En vecka försvann utan avtryck här, utöver ett litet barncitat om mammans alkoholvanor. Jag har alltså INTE legat hemma och halsat ur en vinare den senaste veckan…

Jag har jobbat, firat ettårsdag, haft ettårskalas och mormor på besök. Och en omgång magvirus däremellan.

Den femte december var en fin morgon i år också, precis som för ett år sedan då det var dags för lillan att komma till jorden. Tror jag. Det var i alla fall inte dåligt väder då heller.

I år fick jag dock vinka hejdå till den här lilla födelsedagstösen och gå till jobbet istället för att åka in till DS för en helt annan sorts ”labour”.

På vägen lämnade jag av den här gossen på föris. Pappan och bebisen, som ju nu inte är en bebis längre, utan en ettåring, åkte in mot stan där ettåringen fick fira födelsedagen med farmor medan pappan hade ett möte. På eftermiddagen fick storbarnet leka med morfar en stund efter förskolan.

På eftermiddagen fick jag gossen levererad till kontoret, och han fick sedan välja ut en tårta till lillasyster på konditoriet. Sedan åt vi en tidig middag på tu man hand (medan han berättade för alla han såg att vi hade köpt en snögubbetårta för hans bebis hade födelsedag) innan vi mötte upp de andra två hemma för ett litet firande.

Lillasyster var mycket nöjd. Sedan blev det några dagars lucka i bildrullen. (Var glada för det!) På onsdagen hade mamman mycket frossa och lite illamående. På torsdagen trodde hon sig må lite bättre och gick till jobbet. Bad move. Frossan tilltog, och lunchen kom upp i en kaskadspya. Fick avboka alla möten för resten av veckan och gå hem. Hade fruktansvärd frossa och illamående hela torsdagen, och trodde jag skulle dö. Minst.

På fredagen hade dock febern givit med sig, och eftersom jag inte haft fler kräkepisoder (magen lite i ”olag”, men det fick funka med minutiös handhygien och egen toalett för säkerhets skull) bestämde vi oss för att köra på med helgens planer. Mormor kom, och på lördagen hade vi tårtkalas för de närmaste och en awesome middag på kvällen bestående fisksoppa med räkor och musslor.

På senkvällen tog jag en liten promenad på egen hand för att fånga några pokémon (generation 3 hade ju kommit – yay!) och fick sällskap av månen, en svanfamilj och tusen juleljus på andra sidan viken.

På söndagen bakade vi pepparkakor, och alla var med. Barnen tappade intresset och ville hellre leka med mormor i lekrummet, pappan tappade humöret och tålamodet (degj*vel!) och mamman fick stå själv och stansa ut kakor av trist köpedeg ganska snart, men en stund där hade vi ett riktigt adventsmys med tre generationer.

Och sedan var det måndag.

Vi vaknade till ett vinterlandskap, och vinkade av pappan när han åkte till jobbet.

Njöt av skådespelet utanför fönstret till morgonkaffet. Lillasyster har för övrigt sovit till KVART I ÅTTA flera dagar i rad, hur lyxigt som helst!

Medan mormor lekte med småttingarna bakade jag saffransknutar med rom- och mandemassefyllning. Använde recept från Leila, men tyckte det var trams med romessens och norpade av the real thing istället, en fin vintagerom från Martinique som B hade i spritskåpet. Gott, gott, gott!

Sedan åkte mormor hem.

Nu är det mitt i natten, för jag somnade i soffan och är på väg till sängen. Imorgon måste jag jobba, och komma ikapp med allt jag missade pga sjukdom förra veckan.

Sedan väntar luciafirande på förskolan på onsdag, ettårskontroll på BVC på torsdag, och återbesök på kvinnokliniken (efter bortopererade cellförändringar för snart fem år sedan) på fredag. Och sedan är det bara en vecka kvar till jul. Huj, vad det går!

Creepy…

Creepy…

Obehaget i att vakna i ett mörkt och knäpptyst rum av att någon – mycket tyst och stilla – börjar knäppa på ens byxlinning som en gitarrsträng.

Det var bebin så klart. Utan att säga ett pip hade hon vaknat i sin spjälsäng, ställt sig upp och letat reda på någon del av mamman att lågmält terrorisera.

Klockan var hela 07:25, så det var ändå att betrakta som sovmorgon avklarad och dags att kliva upp.

Lilla L, som jag nu inte sett krypa en centimeter på en vecka, struttar omkring i huset och fupplar med allt. Hon undersöker och pillar, går alltid runt med en kökshandduk eller ett upphittat klädesplagg draperat runt nacken och en bok i näven. Öppnar lådor och skåp, försöker klättra på allt, och jagar katterna genom huset. ”Kaa-ht!” ropar hon, och sätter iväg.

Hon har fått två nya tänder (en på vardera sidan om de övre framtänderna) och biter en (HÅRT) så fort hon kommer åt. Och tjuter av skratt när hennes offer tjuter av smärta. Hon dansar så fort hon hör något som liknar musik, och är i farten hela dagarna. Sover i regel bara middag en gång, oftast ett par timmar från 10-tiden och fram till lunch. Efter jul tänkte jag börja jobba på att skjuta fram tiden lite, så kommer hon att vara inkörd på rätt schema för förskolan när våren kommer.

Om ett par dagar fyller hon ett år. Ett år som bara flugit förbi. Det känns som att hon knappt varit bebis alls. Hon har haft så bråttom med att växa upp. Delvis, gissar jag, på grund av en vilja att hänga med storebror, men även en viljestyrka som är något utöver det vanliga. Hon har alltid jobbat frenetiskt med att nå nästa nivå. Levla upp.

Den här veckan har vi börjat samköra nattningen, och L får somna i sin spjälsäng medan H får somna i vår säng bredvid. För att han är i stort behov av närhet och kärlek just nu, och inte vill sova i sin egen säng alls. Så L får en godnattflaska (fortfarande ersättning, även om jag börjat fundera på den tidigare otänkbara v ä l l i n g e n) och stoppas ner i sin säng. Där får hon stöka runt medan H får höra godnattsaga, och när lampan sedan släcks ligger jag bredvid spjälsängen och hjälper L med napp och klapp, medan H ligger bakom mig och gnuggar ihop min hårman till en enda stor tova medan han somnar. Det fungerar faktiskt bra, och det är skönt att ha båda barnen i sovrummet redan från början. Även om det är trångt och varmt i vår säng.

L sover i sin spjälsäng hela nätterna igenom, med enstaka uppvak som bara kräver en tillbakastoppad napp och visad närvaro. Sedan vaknar hon mellan sex och sju, alla dagar i veckan. Glad som en lärka vaknar hon och sitter och leker i sin säng. Tills hon fått nog och påkallar uppmärksamhet.

H är inne på minst andra dygnet utan någon olycka i blöjan, och fick gå till föris med kalsonger i fredags. Som han stolt visade upp för ALLA. Sedan fick han byta om till blöja när de gick ut för att leka. Men efter det kan jag inte minnas att jag bytt någon (smutsig) blöja. Möjligen att B gjorde det i fredags eftermiddag/kväll. Igår gick gossen i alla fall på toaletten självmant hela dagen, och så även idag, så här långt. Igår gjorde han både nummer ett och två hemma hos morfar, där det inte ens finns någon potta eller toalettring.

Ofta är han dock benägen att vilja ”göra allt hääälv”, vilket innebär att han obemärkt springer på toan, kissar på pottan och tömmer den i toaletten och (ibland) går ut och säger: ”Jag har kissat! Jag gjorde allt hääälv!”. Jag behöver väl knappast förklara att det ibland blir obehagliga överraskningar som en kliver i eller sätter sig i, när han stjälpt ut pottinnehållet lite väl slarvigt, och inte alltid brytt sig om att berätta att han varit på toaletten.

Idag ska vi julpynta hemma, och H är mycket spänd och förväntansfull. Det ska bli så kul med jul nu när han är så medveten och kommunikativ – nu ska vi börja skapa våra familjetraditioner!

Omskakad

Omskakad

Igår hade jag en ganska hektisk jobbdag. Vi har bytt dagar denna vecka, just eftersom jag hade ett viktigt möte igår som inte kunde förläggas på en annan dag.

Mötet, som var tänkt att ta en eller ett par timmar drog ut till tre timmar, och när jag kom ut var jag ganska mör. Hade ett par missade samtal från B, vilket var ganska väntat när klockan var efter 17. Vi brukar ju höras av någon gång däromkring för att stämma av tider och matplaner och annat. Jag ringde upp, och fick en ganska svårpratad man på andra sidan linjen.

”Jag är på sjukhuset. Med H. Och kollar halsen. Han åt en massa mandlar, och sedan blev han konstig. Jag kan inte prata nu, jag är stressad, jag måste gå.” Klick.

Jaha. Efter några sekunders bearbetning kickade paniken in. Vadå sjukhuset? Kollar halsen? HÅLLER HAN PÅ ATT KVÄVAS? Jag stod därute i mörkret i en ganska öde avkrok av staden. Och kände mig så liten. Och så rädd. MIN POJKE! Jag började hyperventilera och panikgråta medan jag stapplade i riktning mot sjukhuset. NEJ NEJ NEJ. INTE MIN H. INTE MIN H!

Försökte ringa upp B. Inget svar. Ringde tre gånger till. Fortfarande inget svar. Skickade ett panikslaget sms mellan tårarna och snyftningarna medan jag fortsatte min irrfärd mot sjukhuset. ”Svara hur mår han, är han vid medvetande, lever han?” Ringde upp B igen, eller om han ringde upp, jag minns inte. ”Vad händer hur mår han?” ”Lugn, han springer omkring här, det är ingen fara, jag ringer upp sen.”

Jag saktade ner farten och började få kontroll över mig själv igen. Kom fram till akuten efter en stund, där jag hittade min lilla familj i ett undersökningsrum. H for mycket riktigt omkring och undersökte britsen och alla slangar och skulle visa sina nya strumpor. L satt i sitt babyskydd och började – som vanligt – gråta när hon såg mig. Jag fick ta upp henne och försöka prata med B och krama om och lugna ner H medan jag försökte få en bild av vad som hänt.

H hade hittat skålen med mandlar som vi haft till före-maten-plock på söndagen, då vi hade nästangrannarna över på middag. Moffat i sig ett gäng, och en kort stund senare börjat bete sig underligt. Klaga på ”jätteont” i halsen, gå runt med tungan ute och gnugga tungan mot tröjärmen, velat gå på pottan men ändå inte, klagat på ont i munnen. B hade ringt 1177 och fått rådet att ta honom till akuten.

Väl där hade han snart mått bättre, och alla värden hade sett bra ut. Som jag förstod hade tungan varit röd och svullen tidigare. Han hade fått en kortisontablett, och sedan ville de bara vänta en stund för att se hur han mådde. Det var en ganska lång halvtimme. Inte längre på grund av oro, utan för att båda barnen var uppspelta och helst ville undersöka akutmottagningens korridorer. En brits i rummet som de båda ville klättra på, och inga stolar. Så jag satte mig på golvet och försökte hitta saker på telefonen som skulle hålla båda ungarna lugna en stund.

Till slut kom en läkare och kollade honom i munnen, och sade att allt såg bra ut. Ingenting tydde på att det var en allergisk reaktion, eftersom han ätit mandlar många gånger tidigare. Troligen var det bara någon annan form av tillfällig reaktion, och vi kunde bara åka hem och göra precis som vanligt.

Men jag känner mig fortfarande omskakad. Även nu dagen efter och med vetskapen om att det inte var någon fara alls kan jag inte prata eller skriva om det utan att tårarna börjar rinna.

Det går inte att beskriva hur liten och rädd jag kände mig där innan jag fått några lugnande besked. (Jodå, B har fått sig en skopa för sin undermåliga kommunikation. I ett sådant här läge MÅSTE en börja med att säga att allt verkar okej! Framför allt när en pratar med drottningen av katastroftänkande.)

Att något skulle hända med ens barn. Blotta tanken är så smärtsam. Och det dåliga samvetet över hur mycket i kläm han hamnar just nu, men en liten och temperamentsfull lillasyster som tar så mycket tid och kraft. Han får så lite tid, och så mycket gnäll och skäll. Så höga krav på en så liten kille. Och han har varit så liten och emlig på sistone. Blek och trött och inte alls sitt vanliga glada jag. Ännu krångligare med maten, med krav om bara smör på smörgåsen och inte ens ketchup på makaronerna, bara helt neutrala smaker. Jag har varit lite orolig över hur han mår, både psykiskt och fysiskt. Men samtidigt så tar väl kanske vintermörkret på barns krafter också, plus de ständiga småförkylningarna som kommer och går i princip varje vecka just nu. Han har hostat rätt mycket på nätterna i några dagar. Jag vet inte…

Min älskling. Jag måste vara snällare mot honom, mer tålmodig, ge honom mer tid och mer kärlek. Idag när jag lämnade på föris och fått min millisekundskram innan han rusade in på avdelningen kom han utspringande i hallen igen för att få ”kram, puss och vinkevink” enligt hans gamla rutin. Snutte!

”Ta kort på mig, mamma!” säger han alltid när vi promenerar till förskolan på morgonen. Först på stubben ovanför backen, och sedan efter att han sprungit uppför slänten mitt i backen ner mot förskolan. Kamerarullen är fylld av släntbilder med en suddig figur som hoppar omkring längst upp…

Ibland ställer han upp och poserar lite i lekparken också. Hjärtat exploderar nästan av kärleken jag känner för den här lilla människan. Måtte inget ont någonsin hända honom.

 

Upprustningskriget – en följetong

Upprustningskriget – en följetong

En tror att en har koll på vad barnet kan ta sig för. Har säkrat de värsta dödsfällorna. Tror en.

Så en går ner i tvättstugan med barnen kvar på övervåningen. Det tar ju bara ett par minuter att slänga in lite tvätt. Den ena tittade på ”Greta Gris” och den andra sprang runt med ett skötunderlägg och verkade ha kul.

Kommer tillbaka till detta.

(Ja, det är ett berg med smutsig disk, två tomma ölflaskor och en tom vinflaska på bänken. Exakt noll städning har företagits denna helg, men mina barn lever inte i en misär av smuts och tomglas för jämnan, okej?)

Hon har alltså plötsligt lärt sig att klättra upp på pallen, och kommer nu åt köksbänkarna, där vi glatt lagt upp allt som är farligt för små barn. Som tur var hade hon fokuserat på de avsvalnade falukorvsresterna från den nyligen intagna lunchen, och inte globalknivarna.

Hon är snabb i vändningarna, busbebisen….