Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Det var längesen, bloggen. Jag finns här, och lever livet… eller something like it. Livet med två småbarn (och ett företag, och ett hus och allt det där andra) är lite… eh… krävande, kan en väl säga. Jag fattar faktiskt inte hur andra människor klarar av det? Vi gör inget annat än lämnar, jobbar, hämtar, matar och nattar. Försöker få undan en eller annan disk- och tvättmaskin däremellan, och kanske rasta dammsugaren ibland.

Med lite tur kanske vi får kolla på ett avsnitt av någon serie innan vi själva dunar in. Men oftast somnar någon vid nattning. I regel jag. Kanske kravlar jag upp på övervåningen för att dricka ett glas vatten efter ett par timmars sömn, men det brukar inte bli mycket mer bevänt med kvällen. Nästa dag? Repeat.

Igår började jag natta L medan H skulle få stanna kvar i trädgården en stund efter middagen (ÄLSKAR att det går att sitta ute och äta middag nu). Hon var osalig och ville inte ligga still, och det krävdes både bok och ett helt album med vaggvisor från Spotify innan den lilla kroppen slutligen gick ner i varv och hon somnade. Kramar, klappar och ett inte obetydligt mått av rent fasthållande ingick också.

Ut smög jag till nästa rum, där B försökte natta H i vår säng. Han är fortfarande EXTREMT svårnattad, och snor omkring i sängen och pratar och sjunger och ska dricka vatten och hoppsan måste plocka upp en tappad kudde/nalle/whatever från golvet. I EVIGHETER. Nya grejen är att han tydligt väntar in att förälder nummer två ska natta färdigt L, för att bedjande säga ”Kom och sov med mig! Snälla…”. Och så ska två föräldrar uthärda Cirkus H tills han någon gång bara stupar mitt i ett tvärt kast och börjar snarka.

H somnar nästan…men får ny energi och snor omkring en vända till runt sängen. Gång på gång på gång. Jag gick hem från jobbet med en obehaglig känsla av annalkande förkylning i svalget, och ville bara få gå upp och göra en kopp te med honung. Småslumrade mellan varven, och vaknade irriterat till varenda gång ungen skruvade upp sig själv. (B hade smugit upp någon gång under tiden.) Tills jag plötsligt vaknade upp JÄTTEIRRITERAD och tänkte att ”Nä nu jävlar får ungen lägga av, nu måste han ju ha somnat till ordentligt – varför är han i farten igen?”, bara för att märka att det nu var L som hade vaknat och krupit upp i sängen bredvid mig. Ny omgång av att få lugn på henne, medan drömmen om den där koppen te blev mer och mer avlägsen. Sedan sov vi.

Vaknade till vid halv ett på natten. L var återbördad till sin säng. B hade också gått och lagt sig. Var törstig och hade ännu mer ont i svalget och ville bara ha den där sabla koppen te. Men orkade inte gå upp. Pillade lite på telefonen och försökte samla energi till att i alla fall gå upp och dricka vatten. Sedan började L tjuta. Så jag försökte natta om henne för tredje gången, men hon ville inte komma till ro i sin säng. Upp med henne också i vår säng. Hon ville inte ligga stilla, utan ville krypa runt och över mig, kasta nappar och gosedjur och bli arg för att de försvann. Jag började tappa förhoppningen om ordentlig sömn, och började istället tänka att jag nog skulle få mig den där koppen te efter att hon somnat om, och sedan bara slumra i soffan ett par timmar innan det var dags att göra morgon.

Men till slut somnade vi om, både hon och jag. (Efter att hon levt runt, och vid ett tillfälle till och med hoppade ur sängen, gick och lade sig på en väska som låg på sovrumsgolvet och drog ner lite kläder över sig från den stora kistan som oftast agerar tillfällig garderob, och somnade på mage med rumpan i vädret. Kanske borde jag ha låtit henne ligga där?)

Ingen vaknade igen förrän B:s alarm gick igång vid 06, och det var hög tid att springa igenom duschen, klä på barnen och raska iväg till förskolan. För att barnen ska hinna få en frukostmacka där. Som nu plötsligt bara finns att få till 07.15, då det dukas av, mot tidigare 07.30. (Orka! Har jag sagt att jag saaaknar H:s första förskola, där allt var flexibelt och lätt ordnat, och frukost serverades utan knot, bara en fick ditt telningen före 08.30?)

Nu är det jobb, jobb, jobb för att sedan hinna från ett kundbesök till förskolans föräldramöte/vernissage på eftermiddagen. Ekorrhjulet bara snurrar på, och jag springer och springer och har egentligen ingen aning om vart jag är på väg. Jag har i alla fall inte fått något te.

Monday, monday…

Monday, monday…

Så var det ny vecka igen, och jag är tillbaka på kontoret. Helgen skulle ha varit vikt åt nöjen och utevistelse i det efterlängtade vårvädret. I lördags hade vi barnvakt över dagen, och hade bord bokat på Berns asiatiska för brunch, som skulle kombineras med promenad under körsbärsträden.

Men på fredagskvällen blev jag akut illamående lagom till vår middag på tu man hand efter att barnen somnat, och kräktes snart upp det lilla jag fått i mig. Fick ligga och halvslumra i soffan hela natten, med avbrott för ytterligare en kräksession på småtimmarna. På förmiddagen på lördagen kräktes jag igen, ungefär samtidigt som morfar och tant G ringde på dörren för att hämta ungarna. (Vi hade bestämt att B skulle åka in själv och möta upp nästangrannarna som vi stämt träff med. Jag hade hållit mig ifrån alla så gott det gick sedan jag blev dålig, och haft egen toalett etc.)

Så scenen när det ringde på dörren var att B fortfarande var på nedervåningen och gjorde sig i ordning efter duschen, L skrek för att hon inte fått komma in till mig i badrummet, och sedan för att jag inte kunde lyfta upp henne i famnen. (Ville minimera kontakten med ungarna ifall att det var något smittsamt, men tror att det var något jag ätit till lunch i fredags.) Sedan började H vråla hysteriskt, för att morfar förelsog att de skulle leka lite utomhus i våra trakter innan de begav sig av hem till morfar. Jag försökte hålla mig undan från alla, och stod i ett hörn av hallen, nykräkt och med ett inte obetydligt mått av urinläckage som inträffat under kräkandet. (Jag tycker jag har hyfsad ordning på knipmusklerna efter förlossningarna, men just i lägen när det blir extrem ansträngning, som vid kräkning och riktigt kraftiga hostattacker, kan det ske olyckor.) Åh, glamouren i livet, ändå…

(Men hibiskusen i vardagsrummet blommade vackert, och får bli en trevligare illustration till helgen än den vidriga verkligheten.)

Båda ungarna verkar vara inne i någon sorts fas. H blir hysterisk om allt inte blir exakt som han hade föreställt sig (i lördags var han inställd på att de skulle åka i morfars bil direkt hem till morfar), och L är sur som en citron mest hela tiden. Skriker och gråter och vill antingen sitta i famnen hela tiden, eller springer iväg och vill inte tröstas. Ingen av dem vill äta annat än typ pasta eller vitt bröd och smör. H är osalig på kvällarna och blir ALLTID hyperaktiv just när det är dags att sova, oavsett när det är, och slänger sig runt i sängen, sjunger, babblar eller viskar för sig själv. Båda SKA sova i vår säng, och det finns verkligen inte utrymme för två –inte längre så små– propellrar plus två vuxna i sängen.

Nåväl. Jag fick i alla fall repa mig i lugn och ro under lördagen, och mådde ganska bra igen när familjen återvände. Orkade till och med dubbelnatta ungarna innan B kom hem på kvällen, och hade fått behålla dagens strålande födointag bestående av ett par nävar salta chips, lite glass och ett par halvtorra kanelgifflar.

Söndagen blev lugn, utöver L:s åskmolnshumör, och det blev lite påtat i trädgården, och balkongen blev rensad från förra årets alla misslyckade små odlingsförsök. I år är ambitionerna små – jag ska försöka få igång en liten köksträdgård i pallkragar, men tänker köpa färdiga plantor till allt som borde ha såtts för länge sedan, medan frösådden får bli lite sallad och annat snabbväxande.

Annars försöker jag mest hitta fotfästet, och tränga undan en känsla av ”pending doom” som hängt över mig konstant på sistone. Jag känner mig värdelös på nästan alla sätt, och bär en ständig känsla av att balansera på kanten av en avgrund bestående av typ separation, död och personlig konkurs och allt annat extremt dåligt jag kan tänka mig, samtidigt som jag bär världen på mina axlar. Jag vet inte om jag kommer att klara av att fortsätta med mitt företag och yrke, och vet inte vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, hur mitt liv annars skulle se ut om det skulle bli så. Är inte denna blogg ett riktigt lyckopiller, så säg?

Läggdags

Läggdags

För mig alltså. Di små sussar sött sedan tre och en halv timme tillbaka. En somnade snällt med mig i bäddsoffan, och en slocknade med mormor innan sagan ens var färdigläst. Nu är den sistnämnda återbördad, och jag har just krupit ner bredvid de här två.

Lillasyster tar plats. Och vill gärna ligga nära/på alla. Samtidigt. Storebror sover halvt uppe på den angränsande extra tältsängen, som vi aldrig officiellt använder eftersom vi alla trivs så bra med vår sovhög i bäddsoffan. Eller nåt.

Idag åt vi lunch på stan. Eller nåt. Jag köpte tre portioner mat, åt en och fick kasta två. Inget barn hade aptit, ett barn klättrade ur barnstolen som saknade sele och fick sättas i vagnen under högljudd protest, och ett barn fick hysteriskt utbrott över att efterrätt inte blev aktuellt p.g.a. oäten mat, och fick bäras ut sparkandes och skrikandes av svettig och svärande mamma, som inte fick kaffe på maten.

Sedan fick alla glass i solen. För att mamma och mormor ville ha glass i solen och principer om inga-sötsaker-utan-mat därför snabbt kunde glömmas. Det större barnet slukade sin glass på nolltid, medan det mindre mest ordnade en glassinpackning med strösselskrubb. Kag klappade mig själv på axeln över valet av vit glass med ljust strössel.

Sedan blev det parklek gånger två, och alla var jätteglada utom mamman, som fortfarande inte fått kaffe. Storebror lekte lill-polis och läxade upp andra barn om att det minsann inte var ”bara deras rutschkana” (sade lille herr Ogin, som aldrig vill dela med sig av något) och lillasyster åt sand.

Det blev dusch vid hemkomst och macka-och-yoghurt-middag, och sedan var det inte svårnattat. Min ocean av egentid spenderades gloende framför mig eller ner i telefonen vid köksbordet. För att jag ändå somnat till en stund vid nattning, vilket gör mig inkapabel att föra ett samtal resten av kvällen.

Jag funderar på att lura sömnen en stund och läsa vidare i denna:

Tydligen var det ändå så sent som i september förra året som jag påbörjade den….

Har dockat moderskeppet…

Har dockat moderskeppet…

Igår tog jag ongarna på tåget och for till Örebro. Ännu ett dåligt samvete som gnagt ett tag har ju varit att jag varken hunnit prata med eller hälsa på mamma länge. Men nu blev det av, som vanligt lite påtvingat av att B hade bjudit in kompisar på grabbkväll (=superstereotyp tillställning med medelålders småbarnsfäder som lyssnar på arg rockmusik från deras ungdom, grillar kött, dricker whisky och röker cigarr).

Resan gick långt över förväntan, med två hyfsat lugna barn (prisa gud för att L fortfarande ryms i sitt babyskydd och satt fastspänd) som hölls nöjda med hjälp av leksaker och mängder av godis. L visade sig vara tokig i den där mer färgglada varianten av Ahlgrens bilar, som hon fick delade i bitar lite mindre än hälften (den andra halvan åts upp av mamman, så klart), så nu har jag i alla fall en bra muta när det behövs. Inga regler gäller när det gäller att hålla barn lugna på resor…

H är sin far upp i dagen och sitter med tungan ute så fort han koncentrerar sig på något. Fröken L har attityd, både på tåget och sittande i vagnen på väg hem till mormor. Mamman fick till och med dricka en pressbyrålatte 😮

Resevagnen blev återigen Phil & Ted’s Vibe, som inte är optimal att resa med, men fortfarande det bästa alternativ jag har. Den är lätt att fälla ihop på tåget, och jag får med babyskyddet utan att behöva ta av sittdelen. H får klämma in sig i undersätet på resdagarna, och sedan lämnar vi kvar babyskyddet hemma hos mormor och kan ha H i det rymliga huvudsätet och L i syskonsätet nertill under dagarna på plats. Men den totala avsaknaden av lastutrymme med två sittande barn är ett problem med denna vagn, det går inte att komma ifrån.

Väl hemma hos mormor blev det snart mindre festligt, då H kräktes upp lunchen. Kvällen förlöpte sedan väl, och två barn åt middag, duschades och kom i säng. Mamman somnade så klart också. Någonstans under sen kväll kom ett brutalt uppvaknande, då H kräktes i sängen, jag stod och försökte reda ut vad som behövdes göras först (rycka bort smutsiga lakan, lyfta bort barnet, eller ge honom något att kräkas i?), och L rullade ur sängen och vaknade med ett skri. H grät och gnydde och var full av uppspydd middag, L vrålade, och jag sprang runt i min mors lägenhet och letade efter saker att torka med, nya lakan och bra kärl att kräkas i.

Ytterligare en omgång kräks blev det efter någon timme, som dock tursamt hamnade i den gamla pottan jag ställt bredvid sängen. Bara att torka av, krama om och somna om.

Hej hej från morgonskiftet

Hej hej från morgonskiftet

Här är vi som går upp klockan fem i den här familjen. En mindre, frivilligt, en annan… mindre frivilligt.

Men gissa vem som är sur? Tidigare har hon i alla fall vaknat glad som en liten lärka, men just nu är det inte direkt glatt. Smack mitt i ett utvecklingssprång enligt den där appen, så kanske är det något särskilt som pågår som gör att hon mest skriker och vill sitta i famnen. Morgon och kväll.

Dagarna på förskolan fungerar dock. Även om B blev dragen åt sidan av en fröken häromdagen: ”Eh.. ja… L… Hon klättrar ju väldigt mycket…? Och sen skrattar hon bara när man säger åt henne.” B: Mmm… jo, det vet vi.” Pedagog: ”Det är kanske bra om vi har en samsyn både hemma och här att man lyfter ner henne och säger åt henne. Eller ignorerar henne om hon verkar göra det för att få uppmärksamhet.” B: ”Ja, jo, det gör vi ju. Men sen gör det ju inget om ni låter henne ramla ibland, om hon är på ett lågt bord eller så. Det är nog så hon lär sig.”

Hahaha. See how far we’ve come. Som förstabarnsföräldrar punktmarkerade vi H, och kom till räddning om han så klättrade på en decimeterhög låda. Nu ba’ – låt ‘na ramla lite så hon lär sig. Så länge det inte är alltför högt eller det är några vassa kanter omkring, då. Å andra sidan är det svårt att göra annat med en liten individ som inte gör annat än att klättra och ställa till med bus, och sedan bara skrattar in the face of authority.

Just nu är det för övrigt hoppa och ramla som är L:s favoritsysslor. Hon klättrar upp på vardagsrumsbordet och vill hoppa ner i famnen på en, slänger sig runt hejvilt i sängen och tjuter ”Ouiiiii!” medan hon faller, försöker hoppa jämfota nerför trappsteg (medan hon håller i en förälders händer). Jag tänker att det är slutdelen av klätterfasen. Hon har redan lärt sig att klättra upp på allt, kommer bärande på badrumspallen för att ta sig upp i kontinentalsängen o.s.v. Nu lär hon sig att hoppa ner, falla, ramla och ta emot sig. Sedan tror jag att hon kommer att gå vidare mot nya rackartyg.

Inte ens 1,5 ännu, men hon är så himla…med, den här tjejen. Förstår instruktioner jättebra, och går och hämtar både blöjbytesväskan och snorpapper om en ber henne, går självmant och slänger en bytt kissblöja i soporna. Nickar och skakar på huvudet bestämt på olika frågor, pekar och ser till att göra sig förstådd när hon vill något.

Orden är på väg att komma i massor, även om det ännu oftast bara är en betonad stavelse: ”Koh!” för sko, ”Kah!” för katt, leka och macka, ”Guh!” för yoghurt, ”Goh!” för Lego, ”Dåh!” för hejdå ”Pah!” för strumpa, ”Pleh!” för äpple, och sedan lite tvåstaviga i form av de vanliga: titta, mamma, pappa, kaka, vovve, kacka (anka), och ”blleublleom” för blöja, ”Goo-uuu” för gå ut, ”töh-teh” för törstig och ”kooh-kah” för grävskopa (grävmaskiner är det mest spännande som finns just nu, hon hoppar upp och ner i vagnen och pekar och tjuter så fort hon ser en).

Nu är det dags för påklädning och avfärd mot föris och kontor.