Typiskt.

Typiskt.

Efter tre nätter med dålig sömn på grund av bebis och försök att förbereda jobb när hon sover om kvällarna (vilket hon såklart inte gör när jag måste göra något annat) så tänkte jag att jag skulle få sova inatt.

Somnade i hyfsad tid, lite före midnatt. Sedan ville bebis amma/ligga hos mig från klockan 03 och sedan en gång i halvtimmen. Vid 05.17 kom storbarnen uppfarande.

Och jag hade raspigt rossel i halsen och huvudvärk. Typiskt så här efter att en anspänning släppt.

Så jag passade på att sova med L i ett par-tre timmar kring lunch.

En liten premiärpromenad med Emmaljungan blev det ändå på eftermiddagen. Den rullar som en dröm!

Grovmönstrade lufthjul, bra fjädring och riktigt ombonad liggdel. Helt perfekt vintervagn!

Turen gick till kontoret, där jag ringde ett samtal som måste ske denna vecka medan bebis sov vidare i vagnen. Annars är det mest trebarnschock som pågår. Överlevnad i första hand.

Barnen fick middag tidigt, och föräldrarna fick köttbit och rödvin när de somnat. Klassisk fredag. Mamman fick såklart skära upp sin köttbit för att möjliggöra enhandsätning när bebis på bebisars vis började härja direkt när vi satt oss till bords. Men det är ju inga konstigheter med en fyraveckors hemma…

Oops, I did it again…? En första titt på Emmaljunga Edge Duo S Outdoor

Oops, I did it again…? En första titt på Emmaljunga Edge Duo S Outdoor

Mmm…joo…såattere… Jag köpte visst en barnvagn. Igen.

Till mitt försvar får jag säga att det var nästan ett år sedan sist.

I mars förra året köpte jag ju den stora Thule Urban Glide2 Double. Den har tjänstgjort som (främst) förskolevagn det gångna året, och gör så än. Jag har en liggdel till sedan gammalt (från förra versionen av vagnen som jag rullade ett tag i början av 2017), men den har jag inte börjat använda till V. Den får fortsätta köra storbarnen till föris. Det gör den med den äran. Maken till lättrullad vagn har jag inte varit med om, och till och med som superduperhöggravid orkade jag rulla den uppför backarna till och från förskolan, lastad med 30+ kilo barn.

Och nu har jag skaffat ett uppgraderat åk till lillasyster. För nog måste väl varje barn ändå få en ”egen” startvagn? H hade Buffalon, L hade Donkeyn. V får en Emmaljunga Edge. I färgen Outdoor Timber med Duo S Outdoor-chassi. För att hon är den sista. För att jag var så sugen på att testa en barnvagn av klassiskt snitt, med ombonade tyger och vanlig sittdel. En sista vagn med liggdel.

Jag hade ju även en riktigt jobbig jobbgrej inplanerad för idag och större delen av morgondagen. En sån där grej som en gör bara någon enstaka gång ibland, och som är krävande även när en inte är nyförlöst med amningshjärna, sömnbrist och en bebis som en inte kan lämna hur långa stunder som helst. Så när jag beställde vagnen för några dagar sedan var det också lite för att ha en belöning/tröst att se fram emot efter att ha klarat av jobbgrejen.

Egentligen hade jag tänkt hämta ut den imorgon, när jobbgrejen var avklarad. Men vi blev klara redan idag, efter ett mycket enklare förfarande än det planerade. Så ikväll landade den i hallen hemma. Lite oförtjänt.

Bebis ville naturligtvis på bebisars vis absolut inte ligga på annan plats än på mamma just när mamma hade något kul att göra, men till slut var hon i alla fall monterad, Emmaljungan.

Liggdelen är SÅ ombonad och mysig. Sufflett och korg är mjukt stoppade, och madrassen är jättemjuk. Ljusår från det kalla, lite hårda, tunna och avskalade jag är van vid efter att mest ha rullat Bugaboo (även om liggdelen och suffletten på Donkey Weekender är stoppad och hyfsat ombonad).

Det finns ett sådant där litet ryggstöd (ni vet som på vagnarna även på 80-talet?) som går att fälla upp i botten, och möjlighet att fästa en extern sele, så att liggdelen går att använda även efter att bebis har börjat vilja sitta och se sig om lite.

Liggdelen har också något som kallas Thermobase, som innebär att en med en liten spak kan ändra botten från isolerad till ventilerad. Det finns även en ventilationslucka med mesh i suffletten samt ett inbyggt myggnät/solskärm.

I fotänden på insidan finns en liten ficka, utmärkt antingen för ett par blöjor, ett paket wipes och en nappflaska. Eller plånbok, telefon och nycklar.

Chassit, varianten Duo S Outdoor, är helsvart, med grova terränghjul (12″ bak och 10″ fram, lufthjul), svängbara i fram. Chassit har fjädring och en funktion där lutningen på liggdelen/sittdelen kan justeras i tre lägen. Varukorgen är relativt rymlig med platt botten. Handtaget är ställbart (knäled).

(Det kommer såklart någon sorts recension med detaljbilder och ordentlig genomgång när jag hunnit rulla vagnen lite mer.)

Sittdelen är också kanonfin. Suffletten behöver flyttas mellan liggdel och sittdel, men annars är ramar och textilier helt separata. Bra att lätt kunna byta, och låta L åka i sittdelen vid behov.

Klassisk bygel med grenrem, fempunktsbälte, ställbart ryggstöd med tre lägen: upprätt, lite lutat och fullt liggläge. Ställbart fotstöd. Vändbar såklart. Allt en behöver, och också mjukt och ombonat. L sitter fint, men H skulle nog inte rymmas (har inte testat, men vagnen är också rekommenderad för bara 0-3 år, med 15 kg maxvikt i sittdelen.)

Efter montering och titt inomhus är första intrycket av vagnen bra. Riktigt, riktigt bra. Den känns väldigt rejäl och genomtänkt. För att inte tala om snygg och mysig. Enda randanmärkningarna så här långt är att vissa tryckknappar är dryga att knäppa, att handtaget hade kunnat vara högre, och att en så här rejäl vagn hade förtjänat en något rymligare sittdel och högre maxvikt, så att den kunde räcka för ett barns hela vagnåkarperiod, vilket för mig är fram till och med fyraårsåldern.

H är nästan 4,5 år nu, och just vid förskolelämning och -hämtning är det fortfarande skönt att ha vagn, och om vi inte hade haft syskon och ståbrädemöjlighet hade jag velat ha vagn även för lite längre promenader, som när vi är hos mormor och har 3 km till centrum.

Beträffande handtaget så måste till och med jag med mina 163 cm ha det nästan rakt uppfällt. Och knäledshandtag vill jag gärna kunna ha i vinkel, både för att få utrymme fram till vagnen, t.ex. för barn på ståbräda, och för att det helt enkelt är snyggare att ha det böjt. Vi får se vad långe mannen tycker när han provar…

En dag utan bebis

En dag utan bebis

Jag är lite förvånad, men det fungerar faktiskt att vara ifrån bebis en hel dag. Även en så liten som (snart) en månad.

För idag gick jag iväg med storbarnen vid 08. Lämnade på förskolan, gick till jobbet. Stannade där till strax före 15.30, då det var dags för hämtning. Var hemma vid fyratiden. Utan bebis hela dagen.

Egentligen vet jag inte varför jag är förvånad, för med H var jag ju iväg och jobbade 2,5 dagar i veckan, plus 2,5 timmars daglig pendling från det att han var 6 veckor. Med L blev det ju …annorlunda. Då hade jag tänkt mig en något längre heltidsledighet, två månader. Men det fick bli tre, för hon accepterade inte annat än att bo i min famn förrän hon börjat äta mjölkfritt och blev av med Von Rosen-skenan. Om det nu berodde på det… Först därefter började jag jobba ett par dagar i veckan.

Jag pumpar ut mjölk på kontoret, och fick rekordresultatet hittills denna amningsperiod idag: en omgång på 115 ml på 10 minuter. (Men tre timmar senare blev det bara 50 ml på 13 minuter, och det kändes som att det fanns mjölk som inte ville komna ut, så det varierar verkligen, även om det känns skönt att veta att det finns mer än bara droppar därinne.) Skönt att veta att jag nog ger lillan en hel del mat ändå, även om hon fortfarande får ersättning också.

Jag gav upp det här med pumpningsbonanza och tillmatningsset. Jag hinner verkligen inte pumpa annat än när jag är på jobbet och när V ibland tar en extra lång sovstund. Annars ammar jag ju, och efter amningen får hon flaska om hon inte blir nöjd.

B tar ju hand om de två stora, så jag kan inte langa över bebis till honom för att pumpa efter amning, vilket är det rekommenderade för att öka produktionen. Och jag har sedan länge lovat mig själv att aldrig mer begå våld på mig själv för att försöka tvinga fram en helamning som inte vill fungera. Jag tänker till exempel inte offra av min sömn för att försöka pumpa på natten eller i ottan.

Jag ammar fritt och försöker låta bebis ”jobba” lite innan jag ger tillägg. Ger inte rutinmässigt, utan bara när hon inte somnar ordentligt eller är vaken och nöjd efter flera omgångar på varje bröst. Det blir 70 ml 3-4 gånger per dygn när jag är hemma. Och B får ge hur mycket ersättning bebis vill ha för att vara glad när jag är på jobbet. Imorgon finns det i alla fall 260 ml mammamjölk i kylskåpet som hon kan kalasa på också.

Vi parkerade oss i soffan när jag kom hem. Och där är vi än. Hon ammade länge, länge, och somnade sedan tryggt hos mamma. Jag ska försöka lägga ifrån henne en stund för kaffe och lite jobb strax. Passar bara på att tanka lite bebis, jag också.

Jag tror det går bra, det här. Jag är iväg åtta timmar fyra dagar i veckan. Det är ändå bara en tredjedel av de dygnen. Resten av tiden är jag hemma och har bebis inpå mig hela tiden.

Tre dagar i veckan är det bara familjen som gäller. Kanske är fredagen dagen då jag kan passa på att göra något med (bara) de förskolelediga storbarnen? Om pappa och bebis är inkörda på att ha förmiddagarna ihop så kan det ju bli ett gyllene tillfälle för mig att bonda med H och L. Det behöver ju inte vara svårare än att dra med dem ut till lekparken eller skogen eller ner på stan en vända efter frukost.

Storebror mår inte bra.

Storebror mår inte bra.

Trebarnschocken här hemma har inte bestått i sömnbrist på grund av bebis som bara vill amma och/eller vara nära. Inte heller i en krisande tvååring, som varit extremt och väldigt fysiskt mammig redan innan bebis kom.

Det är storebror som står för den stora prövningen. Och chocken. För inte trodde vi att vår stora fyraåring, som ju redan gått igenom hela processen att få ett litet syskon tidigare, skulle reagera så kraftigt.

Han agerar ut. Är hyperaktiv och rörig och stökig. Lyssnar inte alls när vi försöker stoppa honom när han härjar och låter eller ber honom ta på sig overallen eller plocka undan legot från matbordet. Får omotiverade totala ilskeutbrott då han bara vrålar och slåss för att han inte vill äta den eller den maten, vrålar på katterna och jagar dem.

Och vi skäller och skriker och skriker och skäller. Vet att vi inte borde, men det går bara inte att låta bli när den där tidigare ganska vettiga lilla människan plötsligt springer runt med ett maniskt onda-dockan-skratt och hoppar i soffan och kastar saker omkring sig. Eller hoppar runt i sängen och nästan landar på lillasysters huvud (L:s alltså, vi håller V på avstånd när storasyskonen härjar runt) och bara inte slutar.

Det har gått överstyr. Jag ryggar ofta instinktivt tillbaka när han kommer nära mig, för att han har en så jobbig och nervig energi och blir så plötsligt och oförutsebart närgången att jag känner mig liksom kränkt i min personliga sfär.

Och han har börjat få totala gråt- och skrikutbrott efter att han gjort något fel. Typ haft sönder något eller hällt ut en hel låda smålego på golvet. För att han vet att han kommer att få skäll. Även om vi verkligen försöker att bita oss i tungan så mycket vi kan.

Självklart försöker jag krama och berömma och kärleksbomba så gott jag kan, när jag kan. Men jag räcker inte till. Och B räcker inte till. För att det finns två småsystrar nu, som effektivt tar minst en förälder i anspråk nästan hela tiden.

Jag försöker att ”plocka upp” H när han är arg eller ledsen. Krama om honom och lugna och säga att jag förstår att han har det jobbigt just nu, och att det kommer att bli bättre snart, bara bebisen blir lite större. Han säger att han aldrig får ha mamma själv. Jag säger att jag saknar att vara med honom också, och längtar efter att få göra saker tillsammans igen, som att gå till biblioteket, bara han och jag. Och vi kramas.

Sedan är vi tillbaka i stök och bråk och skrik och skäll igen.

Jag vet att allt är vårt fel. Vi föräldrar, som vänt upp och ner på hans tillvaro och lämnat honom ensam och helt maktlös. Men hur ska vi lyckas få honom att må bättre? HUR ska vi få en fungerande vardag utan att någons huvud exploderar?

Och lilla L mitt i allt detta? Hon stökar och bråkar inte mer än vanligt för en tvååring. Är SÅ gosig. Vill kramas och gosa (sitta med en arm ner i min urringning), sitta i knät och bli buren. Är lite dämpad och gnällig. Och är sorgligt försakad av sin mor, hon också.

Och mamman försöker så gott hon kan. Att stötta den lilla pojken vars liv ställts på ända. Att ge kärlek till den lilla flickan som törstar efter den närhet som hon så plötsligt förlorat. Att ta hand om (och försöka hinna njuta av) den sista lilla nya.

Kärlek har jag ju så det räcker och blir över för alla tre. Det finns ingen gräns för den, uppenbarligen. Men tiden räcker inte till för att kunna uttrycka den, och jag räcker inte fysiskt till. Två armar kan inte krama tre barn samtidigt. Inte ens två barn när ett är yttepyttigt och skört, och ett annat är stort och vildsint och med en begränsad förmåga att vara försiktig.

Jaja. Det har bara gått en månad. Kanske blir det bättre snart. Kanske är ingen permanent skada gjord på någon. Hoppas.