Shoppingsuget stillat lite

Shoppingsuget stillat lite

Ny bebis betyder ju i min värld även förnyat sug efter att köpa bebisprylar. Några barnvagnar rymmer nog inte budgeten denna gång, och _kanske_ finns heller inget behov av just detta.

Nuvarande plan är ju egentligen att minska ner vagnparken, och sälja av Bugaboo Runner-chassit, som jag aldrig kommit överens med, och även Mountain Buggy Terrain, som jag älskat. Men jag älskar min Thule Urban Glide2 Double mer, och det känns självklart att byta ut de två befintliga singeljoggingvagnarna mot favvovagnen även i singelutförande. Jag ska bara få tid och ork att göra mig av med de andra två först, jag avskyr ju att sälja saker p.g.a. måste ha med (ofta) jobbigt folk att göra.

Men några saker har jag ändå gått och suktat efter så här inför tredje och sista barnet. Och jag var ändå ”tvungen” att begå lite nätshopping idag, för att beställa lite smålego till den blivande 4-åringen, och även en bältesstol. Jag tror ju som bekant på det där med bakåtvänt åkande så länge som möjligt, och vill egentligen inte alls vända H i bilen redan, utan vänta till 5-årsåldern om det går. Två faktorer gör dock att det i vart fall delvis blir tvunget med en framåtvänd bältesstol framöver. Dels har pappan gått och skaffat sig en extra bil, med lite tightare om plats (*host* —förlängare *host*), och dels kommer vi att på något sätt behöva försöka pussla in tre bilstolar i vanliga kombin framöver. Och jag inbillar mig det går lättare att pussla om vi inte har tre bakåtvända stolar. Hur vi ska hantera mammans jättebak får bli en fråga för en annan dag…

Så en Maxi-Cosi RodiFix Airprotect fick det bli för H nu. Den har fått bra betyg i många tester, och verkar vara en av de nättare bältesstolarna. Utöver vårt debacle med Maxi-Cosi Mobi, som bara inte ville sitta bra i vår bil, så har vi bara haft bra erfarenheter av märket, med babyskyddet Cabriofix på väg att få sin tredje lilla resenär (L åker fortfarande i det nu, eftersom Maxi-Cosi själva rekommenderar att man behåller barnet i babyskyddet så länge det går, fram till att huvudet inte längre skyddas av den övre kanten, och tillverkaren säger också att det är konstruerat för 10 års aktiv användning, så it’s still going strong…) och Pearl XP som nu är extrastol hos farmor i väntan på att L snart ska börja använda den. Hon får väl byta nu inom någon månad eller så, så det finns gott om tid för sanering av textil och uppletande av spädbarnsinlägg inför lilla trean.

Sen till preggoshoppingen… Jag har börjat få det svårare att få till en skön sovställning, när magen faktiskt börjar bli liite ivägen för magsovning trots uppdraget ben, och jag ”ska” ju även så smått börja tänka på att sova på vänster sida nu enligt gällande råd och riktlinjer. Men jag har det inte bekvämt på sidan, framför allt inte med en snart fyraåring som utdelar riktiga karatesparkar från ”sin” plats mitt i vår säng. Jag älskar mycket med min gravid-/amningskudde från Doomoo, men den har alltid känts lite för lös för att fungera optimalt som just gravidkudde. (Det finns förstås påfyllnadskulor att köpa, vilket kanske blir aktuellt ändå, eftersom jag har tre Doomoo-kuddar som alla använts rätt flitigt. Inte bara för graviditet och amning, utan även som allmänna myskuddar i soffan/stöd för laptop o.s.v.) Men sedan har jag ju gått och sneglat på de där bbhugme-kuddarna, som ser ut att vara ännu lite större och lite puffigare… Och inte är det väl någon som missunnar en gravid kvinna en skön kudde? Det var rea också, faktiskt…

Ytterligare en hang-up jag fått är en sådan där Cocoonababy-madrass..?…-babynest? …sovgrej?… för bebisar. Jag sneglade på den även innan L, men tyckte att den var för dyr. Den har dock fått väldigt positiva recensioner av köpare, och jag VET ju vid det här laget (2 av 2 so far) att jag kommer att få en kräkbebis, som kommer att hata att sova helt platt eftersom hen kommer att kräkas precis hela tiden, och sova som en kratta. Så jag tänkte testa. Det var lite rea på den också så att…

Mmmm… och så blev det kanske ytterligare en bärsjal också. En Ergobaby Aura. Jag tyckte om Ergobabysjalen jag hade till H (en hybridsjal) men det var bara lite väl mycket tyg ibland, lite väl kraftigt. Och jag tyckte om Aldoriasjalen (en bambutrikåsjal) som jag hade till L, men den var kanske något för lös efter den allra, allra första tiden. Så jag tänkte ge Aura en chans. Jag tror att trean kommer att bli ett barn som bärs mycket. För att hen måste kunna bara hänga med i livet vi har. Sofftid tror jag inte att det kan bli så mycket av med två små storasyskon… Redan när den lanserades (och det var liksom lite för sent att skaffa den till L) tänkte jag att OM det blir en trea – då blir det en Aura. Vi får se hur vi kommer att trivas ihop.

Mer än så blir det nog inte till Hoppsan. Nu har vi ju faktiskt nästan allt redan. Ett inlägg om favoritsaker som kommer att återvändas kommer framöver!

Idag har vi haft båda battingarna på förskolan för första gången sedan innan ögoninflammationen i slutet av juni. Båda glada men trötta, och mamman glad över en riktig jobbdag. Jag älskar mina barn, men det finns inte mycket som slår känslan av att ha lämnat av båda vid 07.15 och sedan gå till kontoret och äta frukost och dricka kaffe och påbörja dagens arbete medan klockan fortfarande är hyfsat tidig morgon. Oceanen av tid som sträcker ut sig! Och vetskapen av att barnen har det bra under tiden, och får all stimulans och allt umgänge de behöver nu efter ett ganska segt och varmt sommarlov.

Höststart och BVC-kontroller

Höststart och BVC-kontroller

Kände ni det också i luften idag? Den där känslan av frisk morgonluft och nystart?

Hösttermin. Sug efter stickade tröjor, halsdukar och nya pennfodral och anteckningsböcker. Behov av att planera tiden fram till jul och göra prydliga kalenderanteckningar om allt. Tänk att den känslan sitter i fast jag inte gått i skolan på 12 år nu?

För barnen är det förstås lite av en aktuell känsla – dags att kolla alla höstkläder och extrakläder och allt annat som ska finnas på förskolehyllorna. Vilket jag inte gjort ännu… Förmodligen behövs det beställas en massa saker, för framför allt H har ju verkligen dragit ut på längden. Han har verkligen blivit en stor kille nu. Långbent, med knotiga knän och blåmärken överallt.

L har också tagit ett stort språng på längden, och blivit mer som ett barn än en tultande toddler. Benen har blivit längre och rakare. Men klädmässigt har vi i alla fall mycket att ta fram ur gömmorna där. Nu går kläderna snart direkt från H till henne – det känns inte som att det var länge sedan vi vek undan 92:orna, och än mindre 92/98.

I eftermiddags var det dags för den kombinerade 18-månaders- och 4-årskontrollen på BVC. Som ju för L:s del blev vid 20 månader plus en vecka.

H klarade syn- och hörseltest galant, så ny vet vi att hans ”Varrå?” efter allt vi säger inte beror på en hörselnedsättning i alla fall. Han räknade till tio, namngav de fyra vanliga färgerna, och fick berätta lite om vad han tyckte om att leka med o.s.v.

Han aceade inte direkt ritartestet, men fick till någon sorts huvudfoting efter steg-för-steg-instruktioner: ”Kan du rita ett huvud? Ögon? Mun? Ben? Armar?” samt ritade av ett kors. Hans alster direkt på uppmaningen ”rita en gubbe” blev mer som en rymdraket. Nej, att rita är inget han någonsin visat något direkt intresse för, men BVC-sköterskan verkade nöjd efter några kontrollfrågor om hans finmotorik p.g.a. hans pennfattning. Eftersom han inte är intresserad av något pyssel tyckte hon dock att det nog kunde vara en bra idé att ge honom tillgång till smålego nu, så han fick möjlighet att använda just finmotoriken, samt att hon tyckte att det verkade som att han behövde lite utmaningar. Jag hade ju tänkt vänta ett år till med det, men vi får väl se till att han leker med det borta från småsyskon och att det förvaras i det låsbara skåpet som numera finns i lekrummet.

Sköterskan noterade att barnen lekte jättefint ihop (ja, det händer faktiskt ibland!) och förhörde sig om H:s balans. Båda ungarna är ju väldigt fysiska och har bra kroppskontroll, så det försäkrade vi inte var något problem.

L fick också rita lite, och gå och lämna saker till oss, samt peka ut kroppsdelar. Sköterskan frågade om hon pratade, och kunde 10 ord, och det kan hon ju definitivt. Förmodligen närmare 50 om en börjar tänka efter. Det är ju många ord i varje kategori. Mössa, Keps, Hatt, Tröja, Skor, Byxa. Apa, Häst, Katt, Vovve, Gris. Äpple, banan (manan, säger hon förvisso, men…), Pasta, Macka, Smör (Mööh), Ost (Tohss) Törstig (dörst!), Dricka, Ris. Park, Leka, Bygga, Rita. Gå, Springa, Hoppa. Kom, Bort, Titta, Nej, Ja, Min. Öga, Mun, Näsa, Nos, Mage, Navel. Blöja, Bajs, Kiss, Dusch, Tofs, Smörja, Bada. Mamma, Pappa. Boll, Ballong (Bong), Bil, Bygga. Gosa, Mysa, Puss, Bära! (Bäjj!). Och säkert en del till som jag inte kommer på just nu. Men hon är ju också drygt 20 månader nu och inte 18.

Och måtten då? Vår ståtlige alldeles snart 4-åring vägde in på 19,4 kilo och var 105,5 cm lång. Inte konstigt att alla byxor blivit korta! 3 kilo och 10 centimeter på ett år, och han följde sina kurvor kanonfint.

Lillskruttan vägde in på beskedligare 11,9 kg och var 85 cm lång. Vilket ju stämmer väl med känslan att storlek 86 är perfekt nu, men 92 för stort. Hon är lättare men längre (!) än storebror vid hans 18-månaderskontroll (H vägde 12,6 kg vid 18 månader, och var 83,5 cm lång). Men han var på kontroll vid precis 18 månader också, plus att hon nog tappat lite i vikt under en veckas sjukdom och svårt att äta. Så på det stora hela är de nog rätt jämförbara i storlek. L:s huvudmått var 48,5 vilket är en centimeter mindre än brorsans vid samma ålder.

Summa summarum så verkar de vara precis som de ska, våra ungar. Ganska lika, men med olika preferenser och färdigheter.

En liten rumlare

En liten rumlare

Hoppsan sparkar på så himlans duktigt nu. Varje dag i flera, flera dagar har det varit perioder med regelbundna rörelser.

Ett par gånger till och med så regelbundet och plötsligt att det nästan måste ha varit hicka, och att hen vid varje hick verkligen tjongade ut med fötterna ner mot mitt underliv så att hela jag hoppar till.

Eftersom moderkakan är i framvägg (igen, suck…) så är det bara sparkar längst ner mot underlivet och högst upp mot bröstkorgen (inte för att livmodern är riktigt såå stor ännu, men ni fattar… uppåt) som jag känner av.

Med några veckor kvar tills dess att jag bör känna fosterrörelser dagligen (tror det är vecka 25-26, säkert 25+0?) så är det ju möjligt att hen flyttar sig igen innan dess, och att det blir fler perioder med stiltje i magen.

MEN, jag tror att det skedde ett genombrott igår kväll efter att jag lagt mig – jag tror att jag kände Hoppsan RÖRA sig. Alltså inte sparkar, utan mer att hen snurrade runt eller vände på sig. Det kändes inte så starkt, med det kändes, och påminde just om hur det känns när barnet i magen börjar fylla ut livmodern lite mer, så att hen inte kan göra sådana stora, långsamma rörelser utan att det känns. Ett liksom bökande i magpartiet.

Åh, vad det är mysigt att börja känna just b-e-b-i-s därinne, och inte bara en förflugen hand eller fot! Jag fick en sådan enorm känsla av ömhet och liksom anknytning till den där lilla varelsen som ju faktiskt finns och lever därinne.

Snart kommer jag att kunna ligga och kupa handen över en liten rumpa som ligger och bökar snett ovanför min navel på vänster sida, för det har varit favvopositionen för båda de tidigare ungarna så snart de vänt sig med huvudet neråt. (Jag t r o r att L vände sig runt vecka 25-26, men har inga ”bevis” förrän vid TUL i vecka 32+, då låg hon precis så, som en banan med rumpan uppe till vänster, benen svängda mot höger sida och huvudet längst ner till vänster, där hon ofta krafsade med en liten hand också.) Ännu, och just nu, ligger Hoppsan i alla fall med fötterna nedåt.

Om bara 18 veckor träffas vi! (Då är det 39+2, och L kom i 39+4. Min satsning ligger på att Hoppsan kommer i 39+3, på morgonen, men det får jag ta närmare i ett inlägg framöver, för det är ju så kul att spekulera i datum.)

Jag rullade just över på mage och känner faktiskt just nu, as we speak, små ilska rörelser på vänster sida, långt ner, så Hoppsan har visst också vaknat, och känner sig lite inklämd.

Själv är jag ensam vaken eftersom att L plötsligt inte är så extremt morgontidig längre. Vilket känns konstigt efter att hela året ha gått upp med henne vid 5-tiden, och aldrig behövt ställa någon väckarklocka. Nu vaknade jag själv vid 06, och är fortfarande vaken en timme senare, så jag går väl upp och bränner på en kanna kaffe och ser hur lång egentid jag får. Brukar inte bli så länge…

Igår somnade jag vid nattning (surprise, surprise) vid 22-tiden, så barnen var förstås vakna sent och tar kanske sovmorgon. Jag gick och lade mig i stora sängen med båda barnen, läste ”Bäbis kär” för L, och fortsatte med ”En björnberättelse” för H. Då tröttnade L och hoppade ur sängen för att gå och stöka i ”barnkammaren” bredvid, vilket jag lät henne göra. Och när jag läst färdigt var det märkligt tyst. Hon hade gått och somnat själv i sin säng (växa-sängen som egentligen är H:s, men som ingen minns när han faktiskt sov i sist).

Och där sov hon, fram tills för tre kvart sedan, då hon vaknade just när jag skrev de sista raderna i detta inlägg. Nåväl, vad är väl en kopp kaffe i ensamhet, när en istället kan läsa ”Alla tre inne på förskolan Ärtan”, sätta i linser eftersom illbattingen brutit sönder ens glasögonbågar, byta två geggiga bajsblöjor på raken, servera grötklämmis och bli boxad på av kränkt 1,5-åring som INTE ville ha hjälp att klämma fram det sista ur sagda klämmis?

Nu har jag i alla fall fått en kaffe, och sagda illbatting tittar på ”Masha och björnen” i soffan bredvid mig, medan en katt använder min mage som nåldyna. Familjemyyyz…

Trött, trött, trött

Trött, trött, trött

Jag vill få vara ifred. Skrota hemma. Ta en tupplur på eftermiddagen om jag känner för det. Pyssla med det jag vill när jag är ledig. Varva ner.

Jag vill INTE umgås med folk. Jag får inte dricka alkohol, tycker inte om någon mat och blir bara trött av att behöva socialisera. Vill hålla mina cirklar så små som möjligt. Faktiskt helst bara så att de rymmer mig själv och familjen. Allt umgänge tar energi och jag orkar bara inte bry mig om andra människor.

Jag minns att jag skrev ett nästan identiskt inlägg under sensommaren för två år sedan när jag var gravid med L. Om hur arg jag var på B för att han vägrar förstå och acceptera att jag inte orkar, och bokar in en massa sociala tillställningar för att sedan gå och vara sur på att jag inte är pepp/inte orkar hjälpa till med förberedelserna.

Well. Det är samma sak igen. Jag orkar nätt och jämt med vardagen med jobb och barn, och klarar faktiskt inte av ett enda måste till. Vill bara gå och gömma mig nu när det snart kommer gäster. Jag orkar inte.

Ny vecka 21+0

Ny vecka 21+0

Fredag och byte av graviditetsvecka igen. Det känns som att det var igår jag skrev den förra uppdateringen.

Veckan som gått har varit bra. Vi var på Mallorca och kom hem igen utan att graviditeten orsakade mer problem än de vanliga: petig med mat, trött, osocial och grinig.

Jag har fått plötsliga attacker av illamående ibland efter måltiderna, men de har gått över om jag bara fått vila en liten stund.

Hoppsan har gjort mer väsen av sig, och jag har känt i vart fall några sparkar varje dag nästan hela veckan.

Igår, sista dagen i vecka 21, var det dags för det andra barnmorskebesöket denna graviditet. Det var kul att återse barnmorskan från förra gången, men mindre kul var att höra att barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus läggs ner vid årskiftet. En väl fungerande vårdenhet som till och med går med vinst. Varför?

För att de som bestämmer har bestämt sig för att det inte passar för ett akutsjukhus att bedriva mödravård! Eh? En av de saker som varit så bra med att gå just där är ju kontinuiteten! Det har varit så skönt att gå hos barnmorskan på samma ställe som jag sedan fött, och samma ställe som (förut, för de har lagt ner ultraljudsavdelningen också sedan förra graviditeten) jag gjort ultraljudsundersökningarna och blodproverna. Där jag under tidig graviditet har haft en gynakut att vända mig till om något skulle hända, och senare som sagt förlossningen. Under första graviditeten fick jag gå ett par besök på specialmödravården på sjukhuset också. Att det är på samma ställe som jag opererats och haft efterkontroller för cellförändringar har känts ännu tryggare. Hela min snipphälsa och reproduktion har varit i trygga händer på DS.

Nu hinner jag ju ploppa min sista unge innan stängningen, men fy fan vad jag blir arg över att kvinnosjukvård inte anses ”viktigt” nog för ett akutsjukhus att syssla med! Att gravida kvinnor ska behöva åka runt i hela stockholmsregionen för att göra alla undersökningar som behövs under en graviditet. Den här graviditeten har jag redan hunnit besöka både Odenplan och Moodgallerian (!) för att göra de ultraljud som tidigare gjordes på DS. Vem kommer att ha överblicken egentligen?

Beskedet hade dessutom kommit mitt under sommaren, och tiden för diskussioner om ett övertagande av själva mottagningen av någon privat aktör är ju ganska knapp. De som är bara någon vecka kortare gången än jag kommer alltså kanske bara att släppas vind för våg? Barnmorskorna som är anställda på mottagningen har erbjudits jobb på förlossningen, som saknar MASSOR av personal. (Hej, svensk förlossningsvård, något är skevt!) Men hur sugna är de på att gå från ett lugnt dagjobb till att börja arbeta kvällar, nätter och helger på en stressig förlossningsavdelning? I wouldn’t be…

I övrigt var det ett odramatiskt besök. Jag fick ett moderskapsintyg och vi kollade blodtrycket. Det var bara något högre än förra gången. Då var det 120/70, och nu plus fem på någon av sidorna. 125/70 tror jag, men det kan ha varit 120/75 också. Minnet…

Och barnmorskan struntade i att kolla blodsocker, vikt och hb denna gång! Första gången ever, tror jag, som jag varit hos BM utan att väga mig. Jag såg pigg och frisk ut, tyckte hon, och jag hade ju mått bra genom de tidigare graviditeterna, och skulle nog göra det den här gången också. Nästa gång blir det i alla fall vikt-, hb- och blodsockerkontroll.

Hon bekräftade det jag räknat ut själv beträffande sköldkörtel- och ferritinproverna, och jag slipper alltså järntillskott helt och hållet denna gång. Nu tar jag ju sådana där multi-vitamin-mineral-gravid-tabletter ändå, och de innehåller väl lite järn i alla fall, men jag kan skippa extra hemofer.

Jag fick lyssna på Hoppsans hjärtslag, som var 140-145 i minuten, och jag tror hen sov, för det hördes bara rena hjärtslag och inte de där swishandet och dunkandet som brukar bli när bebis är vaken och blir störd av att bli tryckt på och börjar fäkta och vrida sig.

Mmmm… det var nog det hela. Veckan som kommer är lite magisk, i och med att det från den sista dagen i denna vecka är förlossningen som jag ska vända mig till om det uppkommer några (akuta) bekymmer. Vilket i sin tur betyder att det väldigt, väldigt snart är så att Hoppsan skulle kunna överleva en för tidig födsel; att det är ett nästan färdigt barn som bor i min mage.

Hoppsan blir denna vecka ca 27 centimeter lång, och väger mot slutet av veckan ca 450 gram. Som ett bok choy-huvud eller en papaya. (HUR meningslösa är egentligen dessa appars jämförelser? En papaya kan ju vara liten som ett äpple eller mer som en avlång vattenmelon…) Hen har fortfarande slutna ögon, men har börjat få en dygnsrytm.

Förskjuten

Förskjuten

Jag ligger Inatt under småtimmarna låg jag i min säng och lyssnade på min dotters förtvivlade gråt i det lilla rummet intill. För hon ville INTE ha sin mamma. Fäktade och slogs och sparkades och sade ”MAMMA!” medan hon skakade vilt på huvudet.

Det har varit likadant sedan igår kväll. Hon har så mycket blåsor stackarn, hela blöjområdet är heelt fullt av allt från små röda prickar till stora ilska blåsor. Blåsorna under fötterna är ilskna, och en del nya dök upp på benen, händerna och runt munnen under gårdagen. Förmodligen är det fullt inuti munnen också, för hon vill inte äta annat än glass, yoghurt, klämmis och banan. Lite vitt ris fick hon i sig till middagen också.

Och det verkar vara mitt fel. Hon är jättearg på mig, och jag känner mig helt handfallen inför att inte vara den som kan trösta med min blotta närvaro, som det brukar vara. Kanske kände hon sig sviken över att jag smet till jobbet medan hon sov middag igår, efter en veckas intensiv dygnet-runt-samvaro. Eller så är det helt enkelt mitt fel att hon har så ont, i hennes sinnesvärld.

Jag fick skaka liv i pappan och be honom ta hand om henne. Inte för att han hade så mycket större framgång med att trösta, utan jag fick ta över igen och lyckades till slut distrahera med bilder från resan på min telefon, tills hon var lugn och kunde tänka sig att somna bredvid hemska mamman. Stackars lillsnuttan.

Vi har en lindrande sprej från när H hade vattkoppor som verkar hjälpa, hon har i alla fall själv börjat rycka tag i den och vifta framför näsan på oss vid blöjbyte. Annars är det bara att vänta ut eländet.

Hemma. Med höstblåsor?

Hemma. Med höstblåsor?

Ikväll kom vi äntligen hem till hemmahuset igen. Med en L som fått plötslig feber kvällen innan, och några röda fläckar under fotsulorna och i blöjområdet. Och alltmer rödprickig i just blöjområdet morgonen efter.

Under hemresan hade hon fortfarande feber, men var vid förhållandevis gott mod. Aptiten har varit riktigt dålig i några dagar, och det har mest varit äppeljuice och glass som gått att få i henne. Hon var också ganska lös i magen något dygn innan febern kom. Vi trodde det var värmen och fukten som gjort henne allmänt avslagen, och att magbekymren berodde på glass- och juicedieten, men det var kanske något mer.

När vi bytte blöja efter landning var det nämligen ingen trevlig syn – de röda prickarna var nu mängder av blåsor i hela ljumskpartiet och bak på rumpan. Det påminde om när H hade vattkoppor, som han ju hade absolut flest av just där. Men L har inte en enda prick någon annanstans än just rumpa och fotsulor. Men kanske har hon också blåsor i munnen, och det är därför hon inte velat äta?

Googlingar pekar främst på höstblåsor (fy f-n för de som tog med ett sjukt barn på planet ner, för det är då hon måste ha blivit smittad… sen tvingades vi också flyga med sjukt barn, för en har ju inte mycket till val när det är hemresan) med undantaget att hon inte har några synliga blåsor i ansiktet. H hade ju troligen höstblåsor i samband med att han började föris för nästan 3 (!) år sedan, men han hade mest blåsor runt munnen (och även några kring rumpan).

Det påminner alltså om både höstblåsor och vattkoppor, så som vi känner till dessa två sjukdomar, men höstblåsor verkar troligast. Får rådfråga barnmottagningen imorgon…

Joråsåattere…vi börjar väl med lite VAB istället för föris nu efter hemkomsten då…