Kläder och kläder…

Kläder och kläder…

Barnens vårgarderober krävde lite förstärkning, och jag köpte ju nyss en del fint från lillalisen.se inför butikens ägarbyte. Vid den utförsäljningen fanns dock varken byxor eller ytterkläder, så jag lade en beställning hos Villervalla också.

Syskonmatchning de luxe med ballonghundar och moln i två olika färgställningar, varsitt par jeans och varsitt par tights. H fick molntröjan i de lite starkare färgerna mot blå bakgrund, och ballonghundströjan i den något dovare färgställningen med grön bakgrund, och turkosa tights, medan L fick molntröjan i de dovare färgerna och ballonghundarna i starkare färger och gula tights.

Sedan fick L också en helt underbar orange skaloverall. Färgen heter ”Tangerine” och är jättefin och omöjlig att återge på bild. På Villervallas hemsida ser den för orange ut, och på min bild nedan för blek. Jag är helt kär i denna overall! Hon har också redan invigt den, därav att benen är mer grå, barnkläder är ju trots allt till för att lekas i 🙂

Så dessa inköp är jag mäkta nöjd med – fina kläder i bra kvalitet och helt i överensstämmelse med mina principer för barnkläder.

Sedan var det inköp på den motsatta sidan av skalan… Det danska märket Småfolk var i vart fall när H var bebis fortfarande synonymt med färgglada barnkläder med lekfulla mönster. Även om det fortfarande finns mycket fint så känns det som att de ”gjort en Polarn & Pyret”, och satsar mest på rosa (till flickor) och blå (till små pojkar) pasteller och grå/svart (till stora pojkar). Så jag brukar inte handla så mycket Småfolk nuförtiden. Men jag kan inte hålla mig ifrån deras ”lykkeposer” som de brukar ha ett par gånger om året eller så, där en får en blandad påse med kläder för en rätt liten peng. Det blir lite som julafton vid uppackning. Hittills har jag alltid varit nöjd, även om just kombinationen av saker en får numera är nästan skrattretande könsstereotypt.

Gissa vems som är vems?

Jodå, inte mindre än två olika hajmönster på lång- och kortärmad t-shirt i grått och svart, Småfolks traditionella äpplemönster på långärmad t-shirt i… grått och svart till H. Och så ett par jeanshorts, och det enda glada inslaget i hans påse i form av en UV-tröja i ljusblått med ananasmönster.

L fick en kortärmad body med rosa äppelmönster, en ballongklänning med rosa jordgubbar, någon sorts heldress i jeans (undrar om den ens går att leka i?) samt en rosa badcape.

Fina kläder, visst, men så otroligt trist att pojkar tydligen inte får några färger, och flickor bara en… Nåväl, det blir ju till att blanda upp med övrigt i garderoberna, så att det inte blir för grå/svart eller rosa.

07.15 måndag morgon

07.15 måndag morgon

Nu skulle jag ha lämnat två små barn på förskolan, och promenerat vidare mot kontoret för en hyfsat lugn jobbdag utan bokade möten. Suttit och pysslat lite. Fakturerat och arkiverat.

Moahaha, skrattade vabbsäsongen som aldrig ville ta slut. L har haft 39-40 graders feber hela helgen, och H har också haft feber av och till, men lägre temperaturer. Tro nu inte att detta har begränsar någondera barnets förmåga att utstöta höga ljud, sätta vassa armbågar i mammans alla mjukdelar, eller demolera inredning.

07.15 måndag morgon. Redan helt slut.

Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Det har ju inte varit någon direkt hemlighet att jag haft svårt att orka och hinna med allt jag vill och måste sedan jag blev tvåbarnsmamma.

Just nu känns det som att det håller på att ordna upp sig någorlunda, i takt med att veckorna börjar föras enligt någon sorts normal rutin, med fem arbetsdagar och två vilodagar. Men jag har också blivit tvungen att skrota en hel del saker jag egentligen skulle vilja göra.

Att bloggen blir bloggad lite hipp som happ är ju sen gammalt vid det här laget. Jag har fått lägga ner mina ambitioner med matplanering och två fisk, två vego måndag till torsdag. Det tar för mycket tid och energi, och när resultatet allt som oftast är ett eller två matvägrande barn och en försenad middag med ett eller två övertrötta barn och nattningar som aldrig tar slut så är det bara… inte värt det. Inte just nu i alla fall.

Vi kör på snabbt och barnvänligt. Om det betyder makaroner fyra dagar i veckan så: so be it! Just nu. Vi prioriterar att försöka vara hemma tidigt båda två, få i barnen mat som de faktiskt äter och sen skjuts i säng snarast frikkin’ möjligt. Vilket gör att två sovande barn vid 19 eller strax därefter faktiskt börjar bli en rutin.

På helgen försöker vi vuxna äta efter att barnen somnat. Och då blir det ingenting avancerat som vi står och lagar i timmar. Portionsskivor av entrecôte snabbt frästa i stekpanna med ugnspommes, mataffärens därgjorda aromsmör och sjudna haricots verts är ständig fredagsmiddag. En god middag på bordet på cirka 20 minuter. Inte lika gott som en côte de boeuf från grillen med en hemgjord bearnaise, eller lammrostbiff med potatisgratäng och en rödvinsreduktion som puttrat i timmar. Men close enough. Just nu.

Häromdagen slängde jag alla de tomma blöjpaketen som låg och skräpade i badrummet. I väntan på att jag skulle registrera nån sort jäkla kod för att kunna få poäng för att casha in några premier vi inte behöver. Varför i hela friden har jag låtit en sådan grej smita in i vardagens långa listor av måsten? Det är slut med det nu.

Trasiga saker som legat och väntat på reparation eller reklamation. I tunnan direkt, bara! Det kostar mer i tid och kraft att engagera sig i dessa småsaker än att bara släppa taget, kasta skiten och köpa nytt om så skulle behövas.

Komma ihåg att dra ut soptunnan till gatan varannan tisdag morgon? F-ck that! Det är mer värt att slippa tänka på det än att bara betala de hundralappar det kostar extra på ett år att få hämtning i soprummet vid garaget.

Kanske bara den som varit riktigt utmattad kan förstå den där känslan av att varje minsta yttepyttelilla sak på den där listan av ”todos” är ytterligare en tråd av ångest i den där malströmmen som rusar genom ens sinne hela tiden. När ingenting är för litet för att orsaka en känsla av svindel och en kall hand runt hjärtat när tankarna ”Herregud jag har väl inte glömt det där?” eller ”Åh, det där måste jag komma ihåg att göra före hämtning idag!” ”Och det där måste jag komma ihåg att komma ihåg!” objudet poppar upp i huvudet. När varje sms, mejl eller telefonsamtal omedelbart får alla kroppens larmsignaler att gå igång. För det är säkert någon som vill något av en.

Så jag har börjat plocka bort saker, för att inte ha helt oväsentliga saker som tar tid och kraft från de viktiga. Faktiskt fundera över om jag verkligen vill eller måste, och om det är värt priset. En fungerande vardagsrutin och tid både på jobbet och med barnen är prio ett. Därefter kommer att ta hand om mig själv, vilket just nu mest betyder tid för promenader. Där jag fortfarande strävar efter ett månatligt snitt på 10 km om dagen. Men har släppt försöken att jämna till statistiken så att det blir så nära 10 km per dag som möjligt. Veckodagarna är köriga ibland, och ibland orkar jag bara inte ge mig ut om kvällen efter en lång dag. Då blir det till att hitta på saker på helgen – ta med barnen till 4H-gården eller den mest avlägsna lekplatsen jag kan komma på. Det lyfter upp snittet och räddar upp några förlorade kilometer tidigare i veckan. Att börja simma åtminstone någon gång i veckan står på önskelistan, och går förhoppningsvis att klämma in när rutinerna börjar sätta sig.

De viktigaste lärdomarna efter snart 1,5 år som tvåbarnsmamma är att jag måste sänka förväntningarna, och skala bort måsten som inte är måsten.

Miniweekend på skärgårdspärla

Miniweekend på skärgårdspärla

I fredags hade vi plötsligt blivit erbjudna barnvakt – från fredagens hämtning och fram till lunch på lördagen. Morfar och tant G skulle ta hand om telningarna, så att vi föräldrar kunde få lite avkoppling. Kanske gå ut och äta på fredagskvällen, och sova en natt ostört.

Knappt var dock barnvakten ordnad förrän jag fick ett mejl i min inkorg om att Furusunds värdshus hade renoverat sina rum och nu hade nyöppningserbjudande. De måste ha haft min mejladress sedan vi firade midsommar där med B:s familj förra året. Vi ändrade genast fredagens planer på hemmamys, och såg till att infinna oss i Furusund på fredagseftermiddagen.

Vi fick fika framför brasan vid ankomsten, och tog oss sedan ner till bubbelpoolen och bastuflotten nere vid vattnet. Vädret var gråkallt, men vad gör väl det med varm bubbelkopp och vedeldad bastu? Därefter gjorde vi oss iordning på rummet, som var något helt annat jämfört med hur rummen såg ut förra midsommar. Nu var det ett ganska lyxigt hotellrum, med schäslongsoffa och vacker utsikt över sundet.

Jag tog till och med på mig en klänning och lite smink. Vilket typ aldrig händer numera. Och sedan fick vi en helt fantastisk trerättersmiddag bestående av carpaccio på rökt hälleflundra, torskrygg med betor och pepparrotsskum, och sist bakat äpple med mandel, maräng och gräddfilsglass. Vi åt och åt, och avslutade med desserten, kaffe och avec framför brasan.

Troligen var klockan inte speciellt sent när vi drog oss upp till rummet och slocknade som bara två småbarnsföräldrar på grönbete kan göra. Sedan sov jag ända till en bit efter 07 innan jag vaknade av mig själv. Sovmorgon i min värld där minstingen tycker att 05.15 är godmorgon…Frukosten serverades på rummet eftersom det var få gäster den dagen, och den var också bra.

Så vi åkte hem nöjda, efter att för en stund ha fått återuppleva lite av vårt tidigare liv, livet f.b. (före barnen) och för första gången på länge ha fått umgås bara vi två, utan några som helst krav eller måsten på något utöver att trivas och slappna av.

Vi brukade ofta åka iväg på romantiska get-aways förr om åren, och Furusunds värdshus mäter sig nu i mitt tycke med de flesta herrgårdar, slott och kurorter vi besökt för weekends tidigare (möjligen Loka Brunn och Yasuragi Hasseludden undantaget). Mindre av ståndsmässig och historisk slotts-/herrgårdsmiljö än det gängse weekendstället, men man får ju vacker skärgård istället. Både mat och boende och relax var helt i linje med vad vi vill ha för en parweekend.

Det här är som vanligt helt osponsrat, även om det låter som ett reklaminlägg. Vi åker garanterat tillbaka så fort vi kan fixa barnvakt över natten igen 🙂

 

Vårkänslor och vårkläder

Vårkänslor och vårkläder

Igår fick jag paket från Lillalisen.se på posten. Jag har beställt en del där de senaste två åren eller så, och nu ska affären byta ägare, och de sålde ut lagret till rabatterade priser. Så jag lade in en sista beställning – kul med lite rabatt även nuvarande kollektioner, och att säga tack och hej till nuvarande ägare genom att hjälpa till att tömma lagret. Som småföretagande mamma är jag också alltid extra glad att handla av företag som drivs av andra egenföretagarmammor.

Till storebror blev det en mössa och ett par boxershorts (tänk att jag har ett barn som har  u n d e r k l ä d e r  nu!) i krokodilmönster, en långärmad tröja och ett par boxershorts med lastbilsmönster och ett linne med godisklubbor från Maxomorra, samt en t-shirt med tigrar från Sense Organics, en t-shirt med Pippi Långstrump och en tröja med fint vintermönster från Anïve for the minors (till nästa år.

Lillasyster fick en violmönstrad t-shirt från Duns, en Pippi Långstrump-tunika, samt en långärmad krokodiltröja, en tunika och en mössa med godisklubbor och ett par turkosa leggings från Maxomorra.

Det blir alltid lite mer kläder till storebror, som inte har någon att ärva av. L får ju mest H:s avlagda plagg, där vi nu hämtar i den senaste lådan som vi vek undan efter H (86/92, eftersom H fortfarande kan ha 98/104, även om de rena 98:orna också har lagts undan). Helt sjukt att kläderna nu går nästan direkt från storebror till lillasyster!

Det är fortsatt knepigt att hitta bra barnkläder som verkligen känns rätt i magen – även de märken som har gott om mönstrat och färgglatt, som t.ex. Maxomorra, har i regel ganska könsuppdelat vad gäller modellerna. Lite ”tjejiga” mönster som Lollypop (godisklubborna ovan), och de två jättefina Bumblebee (söta humlor på gul bakgrund med cerise kantband) och Lemon (gula citroner på ljus bakgrund, lila kantband), finns för större barn bara som tunika eller A-linjeformad tröja/topp. Eller linne, som blev det enda Lollypop-alternativet för H. (Jaja, jag veet att pojkar kan ha tunikor och A-linjeformat, men jag är inte bekväm med att klä H i typiska ”flickkläder” om han inte själv skulle be om det, precis som jag är obekväm med att klä honom i de mest stereotypa pojkkläderna, med tuffa/läskiga mönster, även om han ber om det).

Med småttingar är det lättare, eftersom bodys (tack och lov) är samma modell för båda könen.Vi har dock satt köpstopp på bodys till L, eftersom hon är mer än tillräckligt gammal för mer lätthanterliga tröjor. Plus att hon vägrar ligga still på skötbordet. Och hur bekvämt är det inte att kunna glutta ner i blöjan för att avgöra om något stort hänt, istället för att sticka dit näsan?

Jag klär helst båda barnen i raka lång- eller kortärmade tröjor med leggings, lösa mjukisbyxor eller lösa muddjeans till.  Blandade färger och mönster, men inget superflickigt eller superpojkigt. Glatt och lekvänligt. Samma för båda. Men det rutiga Pippi-mönstret fanns bara som tunika/klänning. Lollypop fanns bara som tunika (eller linne då, vilket jag ytterst sällan sätter på barnen). Så antingen måste jag utesluta alla de ”tjejigare” mönstren och färgerna (som oftast är de finaste) eller så får jag köpa modeller jag egentligen inte gillar (tunika/klänning, A-linjetopp). Och H blir oftast utan. Det är lättare med ”pojkkläderna”, som ju i regel finns just som vanliga raka tröjor och kan användas av båda.

Vädret igår var inte riktigt förenligt med de glada vårkläderna i paketet, men idag gick jag mot förskolelämningen vid 7-tiden, och solen strålade och det började återigen kännas som att nu…nu har vi nog lämnat vintern bakom oss för den här gången. Jag tvättade barnens ytterkläder igår, och beslutade raskt att lillans vinteroverall nu har gjort sitt för i år. Hon få ha de fordrade galonkläderna på förskolan, och lurvoverall på vagnturerna. En sprojlans ny skaloverall från Villervalla är också på väg på posten.

Stoppa pressarna!

Stoppa pressarna!

En minut över sju, den tionde april i nådens år tjugohundraarton. Då hände det.

Mamman klättrade upp från nedervåningen, efter att ha duschat och nattat två barn. Alldeles själv.

Något alldeles unikt i världshistorien. I vår familj alltså.

Sånger kommer att diktas till mammans ära, och den här dagen kommer att finnas i minnena i tidsåldrar framöver. Eller kanske inte, men jag kommer att få äta min broccolipasta i lugn och ro framför Masterchef Australia OCH hinna gå och lägga mig i tid. Inte dumt det heller.

Mamman-barnen 2-0!

(Vi glömmer den där biten som föregick, då den lilla bajsade på lekrumsgolvet när hon skulle få lufta några minuter vid blöjbyte, mamman bröt ihop och grät en skvätt när hon torkade upp innehållet från båda barnens vattenglas från under köksbordet, svor högljutt när pastavattnet kokade över på spisen precis samtidigt och att den lilla skrek sig blå efter (icke-existerande) yoghurt halvvägs genom barnens måltid, medan storebror berättade att de stora killarna på förskolan sagt att rosa är en tjejfärg idag när han haft en rosa tröja på sig. Okej?)

Tiden flyger!

Tiden flyger!

Plötsligt har det gått jättelång tid sedan min senaste uppdatering här. Inget dramatiskt har hänt, utöver att livet och tiden bara flyger i rasande fart.

Minstingen är inskolad, och trivs som fisken i vattnet på förskolan. Börjar gnälla när jag stannar vagnen utanför förskolan, och H snabbt hoppar ur, rädd att bara H ska få gå in och hon ska få vänta utanför som när vi hämtade honom förr. Blir glad så fort jag börjar knäppa upp hennes sele. Lägger knappt märke till mig överhuvudtaget efter att vi kommit in genom dörren dit, och när jag kommer dit för att hämta är hon alltid mitt i leken, men avbryter glatt för att komma springande med världens största leende och krama både mig och storebror.

Barnen går nu 7.15-15.15 på förskolan. Jag lämnar till frukost, och är på jobbet vid halv åtta. Alla dagar då jag inte har möten eller absoluta måsten försöker jag att också hämta. Förskolan ligger ju på vägen till och från kontoret för min del, och det är så skönt att få en liten stund med barnen innan tröttheten och ”hell hour” slår in. Jag kan ju alltid göra en del skrivjobb hemma efter att de somnat. De dagar jag har möten efter kl. 15 får B hämta, så vi försöker tajma in det med dagar då han kan jobba hemifrån.

Så sakteliga börjar vi få in en något tidigare nattning, med målet att båda barnen skall sova vid sju. Tidigare påbörjade vi ofta nattningen då, men nu när det är dags att stiga upp vid strax efter sex är de ju tröttare på kvällen. Ibland fungerar det fint, ibland är det bara rentutsagt rövigt, men det går åt rätt håll. Vi tar ett barn var, och låter i regel H bestämma vilken förälder han vill somna med och i vilken säng (vår eller hans) och sedan får den förälder som blir över ta L och lägga sig i den säng som blir över. Som tur är brukar L finna sig i vilket som, och det är i alla fall ett litet motgift mot andra trotsutbrott att H får ha lite kontroll vid nattningen.

Förr eller senare har vi dock alltid två tvärbalkar i vår säng i form av två barn ligger på tvärsan och spjärnar iväg från närmaste förälder genom att borra in små tånaglar i magen eller ryggen på den vuxne. Har jag tur får jag femtio centimeter längst ut på kanten till mitt förfogande.

De nya rutinerna passar L fint, men det är lite svårare med H. Han är ju fortfarande (sedan ETT ÅR nu) inne i någon sorts mellanperiod då han inte riktigt orkar med en hel dag utan att bli övertrött och svinjobbig, men inte heller går att få att sova middag. Och det blir ju inte bättre av att han nu envisas med att vakna samtidigt som L på helgerna, istället för att ta sovmorgon, eller att vardagsmorgnarna börjar en timme tidigare än förr.

Jag börjar långsamt komma ikapp på jobbet, och det faktum att jag får komma dit varje dag, och redan tidigt på morgonen, har gjort underverk med mitt mående. Stressnivåerna har sjunkit med femtusen procent, och jag börjar känna mig tillfreds med livet igen. Att vara egenföretagare och gå på mammaledighet med barn nummer ett var både bra och dåligt – visst var det stressigt att försöka sköta min del av företaget mellan de föräldralediga dagarna, men det var samtidigt skönt att ha den flexibiliteten i livet som man har som egen, och att se B och H knyta an ordentligt redan när H var riktigt liten samtidigt som jag fick ha kvar ett liv utanför hemmet. Men barn nummer två… ren och skär panikstress i femton månaders tid! Ångest i magen hela tiden.

Våren har äntligen kommit, och livet börjar stabilisera sig igen. Det känns bra. Barnen växer och utvecklas så det står härliga till.

H kan plötsligt klä på sig i princip alla kläder själv, han kan till och med stänga dragkedjorna, det är bara strumporna som är lite knepiga. Hans ordförråd är helt enormt och han uttrycker sig så fint, och vi kämpar med att hålla i huvudet att han bara är 3,5 år, och inte vänta oss för mycket av honom. Han är glad och fin och kärleksfull för det mesta, men det är väääldigt svartsjukt mot lillasyster, och väääldigt missunsamt med att låta henne låna leksaker och sådant. (Rätt eller fel så har jag principen att barnen ska dela med sig av sina leksaker. Allt ett barn inte leker med just för tillfället SKA sykonet få låna om det vill. Tänker liksom inte köpa dubbelt bara för att någon av dem ska ”äga”.) Samtidigt är han också väldigt mån om lillasyster, och vill gärna hjälpa till – hämtar saker åt henne när hon är ledsen, kramar henne och försöker säga tröstande ord. (”Imorgon får vi kex! Nu är det mat.” när hon fått syn på en förpackning smörgåsrån på köksbänken under middagen.) Sedan är det den nästan dagliga övertröttheten… när han springer maniskt runt och bara ställer till ofog, nästan som fjärrstyrt, och knappt är kontaktbar. När han får utbrott över helt orimliga saker. Den är rätt tuff.

L har lagt talet lite på sparlåga, och har tydligen haft finmotoriken i fokus. Vid påsk kunde hon plötsligt bygga ihop Duplobitar, och igår visade hon plötsligt att hon kunde stoppa i alla de olikformade klossarna i rätt hål i klosslådan. Jag som inte ens sett henne stoppa i en enda bit rätt utan hjälp tidigare! Hon leker obehindrat med burkar som ska staplas i och på varandra, öppnar och stänger figurer av rysk-docka-typ och trär ringarna som bildar en gubbe över pinnen. Orden är ungefär de samma som för någon månad sedan ”mamma, pappa, vovve, kacka (för anka, som också blivit mer ”acka”), det användbara ”kah!” som kan betyda både katt och macka och kaka och lite till, ”babba” för Babblarna.

Nytillskottet är ”Guh!” som står för yoghurt (kombinerat med ett befallande finger mot kylskåpet). Eftersom hon har haft fyra kindtänder på väg samtidigt, uppe och nere på båda sidor, har hon ätit riktigt dåligt någon vecka, och då fått äta mycket yoghurt, klämmisar och välling. Nu verkar det värsta vara över, men hon vill nu ha yoghurt istället för middag varje dag ändå. Och hon är inte ett barn vars vilja en trotsar ostraffat… Varje kväll bryter det stora ”gurtkriget” ut, med vrålande illbattning och två föräldrar som försöker stå emot hennes begäran om sötad fruktyoghurt.

Hon får de mest fruktansvärda ilskeutbrott så fort hon inte får som hon vill. Hon vrålar och springer in i ett annat rum, fortsätter vråla, vill inte komma eller bli upplyft eller kramad om en kommer efter henne. Skriker och viftar, slår sig i huvudet med handflatorna, skriker mer och ställer sig i ett hörn med ansiktet in och fortsätter skrika. Vänder på sig och liksom rinner ner i hörnet, ligger sedan halvliggande och vrålar så tårarna sprutar.

Jag var tvungen att dokumentera ett utbrott. Inget barn har farit illa i samband med fotograferingen. Hon är bara heligt arg över att pappan tog ifrån henne ett tomt vattenglas som hon for runt med i gäststugan hemma hos farmor. Varpå hon lämnade sovrummet, sprang in i duschen och bara var ARG. Ville inte komma upp i famnen eller gå tillbaka till sovrummet.

Vi kommer att få det tufft med denna här… Skammen när hon drar igång den här repertoaren offentligt och folk tror att vi misshandlar ungen, fast det i själva verket bara var bananen som tog slut, eller att vi valde ”fel” väg hem. Eller att de tror att vi struntar i att hon är ledsen, när det i själva verket är så att hon är förbannad och inte alls vill bli tröstad. Jag klarade inte ens själv av att lägga upp bilderna då hon tittar in i kameran med de största tårarna, det gör ju ont i hjärtat av att se ett så ledset litet barn. Vad ska då utomstående tro när de ser henne mitt i ett utbrott? Själva har vi förstås blivit vana, och kan inte låta bli att skratta lite i smyg åt henne när hon får särdeles mäktiga utbrott över särdeles små saker. Vi skrattar såklart inte ÅT henne, utan försöker att bara lugnt samla upp henne och hålla fast vid våra nej även om hon ser ut och låter som att vi just förstört hennes liv.

Men överlag är allt bra med oss. Även om egentiden är knapp och dagarna fullsmäckade av jobb och barn från tidig morgon och fram till kvällen. Har vi tur får vi ett par-tre timmar på kvällen att prata med varandra, titta på någon avsnitt av någon serie, gå en ensam promenad för min del, eller utföra några hushållssysslor. I helgen fick vi föräldrar en miniweekend på tu man hand, men det får bli ett annat inlägg, för nu är det dags att återgå till kontorsarbetet.

 

 

SparaSpara

SparaSpara