59 dagar kvar till BF – välkommen ljuva 50-tal!

59 dagar kvar till BF – välkommen ljuva 50-tal!

Och där var vi nere på 50-talet dagar kvar – det börjar dra ihop sig!

Vissa nya eller förvärrade symptom på tilltagande graviditet har gjort sig gällande de senaste dagarna.

Dels måste jag kissa. Hela tiden. Ibland tre gånger på en natt. Varje gång jag går mer än tre meter blir jag plötsligt superkissnödig. Och när jag är det minsta kissnödig får jag svårt att gå – det spänner och trycker i nedre delen av magen. Och läckaget är nästan konstant – om jag skrattar, nyser, hostar, om bilen svänger, om jag tar i med något överhuvudtaget.

Dels får jag enormt spänd mage upptill när jag står upp en längre stund. Som när jag lagar mat. Premiär för sammandragningar denna graviditet, skulle jag tro. Mycket senare än med L, om jag inte minns fel. Inte en tillstymmelse till smärta, bara stenhård övre mage, och ett visst obehag när Hoppsan beslutar sig för att sparka just då. Vilket hen gärna gör. Rörelserna har plötsligt blivit så kraftiga också – de känns ordentligt nu!

Och så kliar det under fotsulorna, i hålfoten. Framför allt den högra.

Annars har det varit business as usual idag. Måndag igen. Barn på förskolan, jag på jobbet. Matvaruinköp efteråt, med L som krisar om det inte är mamman som kör kundvagnen hon åker i, och H som ränner runt med en minikundvagn och nästan kör över gamla tanter. Men hem kom vi till slut, med mat för hela veckan fram till och med torsdag.

Inte tidigare tiders ambitiöst planerade ”veckans vardagsmat”, men ändå mat. Idag blev det gammal hederlig köttfärssås med spaghetti, på H:s begäran. Vilket resulterade i att han åt två portioner, helt utan att konstra. Han har tydligen börjat äta sämre på föris, men äter mycket bättre hemma, så det går väl på ett ut.

Imorgon äter B eventuellt på annat håll. Minsta motståndets lag, och även det på H:s förslag, resulterade i en påse krögarpytt direkt från frysen. Gott nog för en tisdag med bara en ansvarig vuxen hemma efter föris.

Bra pris på torskrygg ledde till en plan på torsk i dillsås och kokt potatis på onsdag, och bra pris på kycklingfärs till ytterligare en variant på köttfärssås på torsdag, med kokosmjölk, thaikryddning och äggnudlar. Ingen perfekt meny, men ändå okej med hänsyn till helt oplanerat, och in och ut ur mataffären med två kids på en timme med veckans mat färdig och klar. Gott nog, och barnen äter nog. Vego och mer fisk får det bli en annan vecka.

Kanske blir jag mer ambitiös i framtiden. Med matplanering och matlagning. Städning. Trädgårdsskötsel. Men inte nu. Nu tänker jag göra det jag orkar och mäktar med, och inte försöka leva upp till ambitioner jag inte kan leva upp till. Everyone fed, no one dead. Bra så.

60 dagar kvar till BF – barnfri helg del 2

60 dagar kvar till BF – barnfri helg del 2

Efter frukosten på Sigtuna stadshotell (väldigt medioker tyvärr, med mitt hatobjekt kuvertbröd till frukost – jag vill ha en fullstor smörgås till frukost, allt annat känns bara snålt, och torrt) packade vi oss in i bilen och åkte vidare mot Stockholm.

Där checkade vi in på Strand hotell, till ett trevligt rum med utsikt över Nybrokajen, och Strandvägen på andra sidan vattnet. Sedan tog vi oss ett stenkast bort för brunch på Berns Asiatiska, som blivit lite av en institution i vårt förhållande. Jag vet inte hur många gånger vi suttit där och moffat sashimi tills det sprutar ut ögonen.

Även efter kids har vi lyckats få in en brunch 1-2 gånger om året, men för mig var det nu nästan två år sedan, eftersom jag drabbats av någon mystisk kräksjuka/matförgiftning (som bara drabbade mig i familjen) vid förra tillfället under förra vintern.

Förra gången var lite av en besvikelse, och tyvärr kvarstod den största (och mest obegripliga) försämringen. Crème brûléen med citrongräs, som för mig alltid varit en signaturrätt för hela buffén, som låtit en lämna Berns med en angenäm frisk citruston i munnen, som varat hela resten av dagen, var utbytt mot en helt meningslös brûlée med bara vanilj som smaksättning. BUT WHYYYY?

Annars var det bara förändringen i att pilgrimsmusslorna börjat hackas upp i slafsiga, oaptitliga bitar istället för vackra skivor som förr, som gjorde mig besviken. (Jag är ganska känslig för formen på mat, och tycker att just hur något skurits, eller formen på pastan, kan vara helt avgörande för hur något upplevs och smakar.) Annars – kanonbrunch. Mitt tips är att äta salladerna som förrätt, sushi/sashimi som huvudrätt, skippa varmrätterna utöver kanske ett par dumplings, och sedan gå på desserten.

Sedan fortsatte vi mot Rigoletto, och bio på VIP-balkongen. Som det verkligen inte är mycket ”VIP” med längre – ingen snacks eller dryck ingår numera, och området runt baren var fullkomligt vidrigt stökigt och smutsigt. Bara de bättre sätena på balkongen – och möjligheten att köpa med sig vin eller öl in till biosalongen – kvarstod från det tidigare lyxkoncepet.

Filmen vi såg var ”First man” om Neil Armstrong och den första månlandningen. Otroligt starkt känslomässig film, som borde ha försetts med triggervarning. Ett visst tragiskt skeende träffade lite för ”close to home” för oss, och tårarna rann genom nästan hela filmen. SPOILER ALERT (fast det händer inom filmens första fem-tio minuter): om du inte klarar av filmer där små barn dör, se inte denna!

Det var en väldigt stark film, och vi kände oss lite drabbade och tagna när vi gick därifrån. Hamnade på hotellets restaurang för en sen middag. Okej, men rätt saftigt prissatt, i alla fall B:s entrecôte för 375 kronor för en rätt standardmässig bit kött med bea och pommes. Min raggmunk med fläsk och lingon var rimligare på 160 kronor. Sedan sov vi.

Barnen hade klarat det första dygnet bra, enligt rapporterna. Avseende H fick vi bara en SMS-rapport om att allt var bra, men avseende L ringde jag upp och förhörde mig med morfar. Hon hade sovit från 19 till 07.30 (SAY WHAAAT?!), ätit bra, sovit middag och varit glad. Allt väl i halvtid, alltså.

Hoppsan var lugnare än jag trodde att hen skulle vara under bion. Stackarn blev väl vettskrämd av det höga ljudet! Men tog igen det under middagen, då det hoppades omkring rejält. Och i sängen medan jag kollade på 20 minuter eller så av en film innan jag somnade kände jag för första gången denna graviditet de där stora svepande, bökande rörelserna från utsidan av magen. Så fantastisk känsla!

B duschade tyvärr, och missade det hela. Synd, i och med att Hoppsan nog precis har börjat bli lite mer verklig för honom, nu när magen börjar ta sin plats och synas ordentligt. Den är riktigt enorm nu. Men det var just vid denna tid med L som folk började tro att jag skulle föda närsomhelst också, så det är nog helt som det ska vara för mig. Även om det känns lite som att jag ”luras” och känner mig lite dum när folk börjar måna om att jag ska få sitta och vila, när jag egentligen har två månader kvar och faktiskt kan gå och stå obehindrat ännu. Trots magen.

Idag vaknade jag före 05, svettig efter mardröm om ekonomisk ruin, och med halsbrännan från hell (glömt ta Omeprazol i två dagar p.g.a. mått bra – inte bra!). Ska se om det går att sova lite till. Annars är det i alla fall bara en dryg timme kvar tills frukosten öppnar. Kommer jag någonsin att kunna få en riktig sovmorgon igen? Igår somnade jag i alla fall om mellan 07.40 och 09.00.

Där tog batterierna slut i telefonen, men jag somnade faktiskt om tills klockan var närmare 10. Skönt!

Därefter åt vi ännu en medioker hotellfrukost. (Kuvertbröd IGEN! WTF?!? Och någon meningslös vit brödlimpa att skiva själv.) Efter det var det redan dags att börja runda av vårt barnfria helg. En liten promenad, och sedan dags att hämta H hos farmor.

Gullungen! Han hade sparat varsin godissvamp av sitt lördagsgodis, till mamma och pappa. Och bygget med alla farmors briojärnvägsdelar med alla farmors leksaksbilar uppradade på. Som skulle visas upp för oss innan de kunde städas undan. Han hade haft det bra, och sovit ganska länge båda morgnarna. Och var så ivrig att komma iväg för att hämta lillasyster att han plötsligt stod helt påklädd i hallen. Och i bilen sade han att det var så tråkigt att L inte satt i bilen.

Sedan var det L:s tur att bli upplockad. Lillan tussan! Satt och tittade på Booba, och var så allvarlig. Inte sen att övertalas till lite mammagos, men inte så väldigt glad. Hon hade varit snäll och rar hela vistelsen, men just varit ganska allvarlig. Lilla stackarn funderade väl på vart familjen tagit vägen, hon har ju inte varit borta själv så länge förut, och är inne i en ganska känslig och mammig fas. Men hon var snabbt sig själv igen när vi kom hem.

Redan i bilen var båda ungarna igång med sitt vanliga kiv, och ljud- och energinivåerna var tillbaka till det normala. H fick ett utbrott över att vi sade att han skulle få en bajskorvpizza (för att han satt och ropade ”bajskorv” medan jag ringde och beställde pizza), och L satt och sjöng ”I can’t go on”. Hon har också plockat upp ”Fy f-n!” någonstans ifrån, vilket hon yttrar med jämna mellanrum, väääldigt rent uttalat. Och det går bara inte att inte skratta, varpå hon såklart säger det igen. Och igen.

Vi åt pizza. Barnen fick kolla Bompa. H fick känna en bebisspark när Hoppsan drog igång efter middagen. Det tyckte han var jätteroligt – att bebisen som ska komma till jul hade sparkat på hans hand, och att bebisen skulle bli den största julklappen. L svarade på att jag saknat henne med ”Ässkah!”, och kramades. Sedan nattade vi, och helgen var slut.

Imorgon är det dags för vardag igen.

61 dagar kvar till BF – barnfri helg, del 1

61 dagar kvar till BF – barnfri helg, del 1

Den här helgen var det äntligen dags för min och B:s romantiska getaway för firande av bröllop (för ett halvår sedan) och 10 år tillsammans (för två månader sedan). Och för att ha en liten ”babymoon” tillsammans innan Hoppsan kommer och vänder livet uppochner.

Vi startade helgen i ursöta Sigtuna, med lunch på en trevlig restaurang på torget, Farbror Blå. Jag safeade och tog en hamburgare (jättegod!) medan B valde en fiskgryta. Jag kan ju vara lite känslig för vissa, framförallt lite mustigare, smaker fortfarande. Men hans fiskgryta var sååå goood! Synd att jag fegade.

Sedan checkade vi in på stadshotellet för en stund i privat minirelax med upphällt skumbad i kar stort nog för två, och bastu. Jättefint, och en väldigt avslappnande start på helgen.

Därefter vankades sexrättersmiddag av ypperlig kvalitet, och där personalen hade stenkoll på vad jag som gravid kunde äta. (Och jag behövde inte ens fråga.) Allt utom en grönmögelost visade det sig. Det lättrökta, gravade lammet hade varit fryst, ankan fick serveras genomstekt (saker en måste genomlida…) och gösen fick jag avgöra själv efter en fråga om jag ätit någon insjöfisk de senaste månaderna. Det hade jag inte, och beslutade att en bit gös en gång under graviditeten kändes okej för mig (2-3 gånger per år medan en försöker bli gravid, är gravid och ammar är okej enligt Livsmedelsverket).

Absolut en av de bättre restaurangupplevelserna jag haft på senare år, trots att jag fick nöja mig med mineralvatten till, och saknade den extra dimension som tillkommer av välmatchad dryck (och berusning på trivselnivå). Det blev lite långt och lite sent med dryga tre timmars sittning för preggot.

Hoppsan levde runt så att hela jag hoppade, och tyckte att det var jättekul med sexrätters. Hen verkar riktigt matglad, och blir alltid livlig när jag äter. Nu blev det en dans för varje rätt. Vi spekulerade lite om vem hen kunde tänkas vara, och jag tror så här.

Först fick vi ett ganska lugnt och eftertänksamt barn, men det hade vi inte vett att se och uppskatta som förstagångsföräldrar. Som behöver mycket närhet och uppmärksamhet, men i regel går lätt att resonera med. Klok och kärleksfull.

Sedan fick vi temperamentsterroristen. Barnet som på sitt sätt är lätt, eftersom hon utvecklas snabbt, och hänger med och hjälper till i vardagens rutiner. Men som är så ARG när saker inte går som hon vill. Redan som spädbarn var hon arg ofta, vilket vi med ett ”snällt” barn i bagaget inte förstod förrän senare, när temperamentet blev tydligt. Vi trodde ofta att det var något fel på henne, när hon förmodligen bara var arg. Hon skrek längre och högre för varje behov som inte var helt tillfredsställt. Söt som socker eller sur som ättika. Nöjd eller missnöjd. Inte mycket till mellanlägen.

Nu då? Är det dags för vildbasaren nu? Den fysiskt vilda ungen, som kommer att springa snabbast, hoppa högst och hamna på akuten en gång i kvartalet? Min magkänsla (hahaha) säger ju det. Ingen av de andra två har rört sig så här mycket eller sparkat så hårt. Jag känner mig som att jag har fått Tourettes, med plötsliga hopp och ryckningar i hela kroppen. Hen kan vrida sig snabbt så att hela min överkropp plötsligt drar ihop sig åt något håll, och plötsligt sparka så både jag och magen hoppar rätt upp.

Hursomhelst så är det så mysigt att komma iväg på tu man hand, jag och min man. Det är ju knappt så vi ser varandra i småbarnskaoset hemma. Att få prata ostört, äta ostört, sova ostört.

Men det är ändå liiite kämpigt. Jag har inte varit utan barn två nätter i rad sedan jag blev mamma för drygt fyra år sedan. Enstaka nätter utan barn? Kanske 8-9 totalt, både sådana där jag varit iväg med jobbet och där jag och B varit iväg (eller bara varit hemma själva). Den här gången är de uppdelade, med L hos morfar och tant G, och H hos farmor. För att en hel helg med båda två nog är lite too much för någon. Välkända personer och hem för båda barnen. Men L har aldrig varit ensam borta, och H har aldrig varit borta två nätter i rad.

Har jag för övrigt varit vaken sedan 06 här i en barnfri hotellsäng? You bet. Och undrat när frukosten öppnar? Yep.

62 dagar kvar till BF – ny vecka 31+0

62 dagar kvar till BF – ny vecka 31+0

Veckobyte igen. Jag roar mig med att läsa om vad jag skrev samma vecka under graviditeten med L.

Och jag skulle kunna återanvända detta inlägg nästan rakt av. Jag vill boa. Magen är enorm. Fötterna kokar och kliar om kvällarna. Jag dricker mycket mineralvatten. Tandköttet blöder vid borstning. Jag känner av min gamla nervsmärta i övre delen av vänster lår/ljumskparti litegrann igen. Jag mår dock överlag bra, och är ganska rörlig.

Ryggsmärtor och ”mensvärk” lyser dock med sin frånvaro, liksom stress och ångest. Jag känner mig introvert, och tänker alltmer på förlossning och bebis. Och Hoppsans rörelser har börjat kännas mer som en bebis som vrider och vänder på sig. Och hen sparkar REJÄLT ibland, så att jag hoppad två meter upp i luften om jag är oförberedd.

Vad mer, vad mer? Jag kissar på mig om jag hostar eller skrattar eller nyser. Tena är min nya bästa vän.

Svullnaden i händer och fötter som plågade mig för några dagar sedan har lagt sig. Konstigt hur mycket skillnad det kan vara utan att det syns. Nu ÄR jag ju svullen, och får med nöd och näppe på mig skorna en bit in på dagen. Men det syns inte och känns inte. Förut syntes det inte heller, men jag VAR mer svullen än nu, och det kändes rejält i form av värk och stickningar och obehag.

Hoppsan väger ca 1,8 kg, och är 44 centimeter lång. Stor som ett romansallatshuvud eller en squash. Så exakt. (Vi kommer dock att få en mer individuell uppskattning i mitten av veckan, för då är det dags för TUL!) Hoppsan ska nu i princip bara lägga på sig vikt.

63 dagar kvar till BF – förberedelser till förlossningsnecessären

63 dagar kvar till BF – förberedelser till förlossningsnecessären

Jag har så smått börjat med förberedelser inför förlossningen. En viss rastlös känsla av att vilja städa, sortera och pyssla hemma har också börjat infinna sig. Jag känner väl igen den från tidigare graviditeter. Boandet har börjat.

Igår kväll fick jag nästan panik över att det idag bara är nio veckor kvar till officiellt BF. Lite mindre till troligt BF. Det är ju inte alls mycket! Hur snabbt går inte nio vardagsveckor förbi? Framför allt när det är en del som måste fixas och styras i.

Så jag har börjat i det lilla.

En sak som jag nu gör för tredje (och sista!) gången är att inhandla helt nytt innehåll till förlossningsnecessären. Jag tycker om känslan av att allt är nytt och fräscht, och så vill jag kunna ha väskan färdigpackad i god tid utan att behöva tänka på att slita med tandborste och tandkräm och annat som används dagligen i sista minuten. Sedan försöker jag i största mån köpa parfymfria hygienprodukter, så att jag och bebisen får gosa och känna doften bara av varandra den första tiden.

Några parfymerade produkter kommer att slinka med ändå, av brist på bra alternativ, och det är min allra bästa fotkräm, Footmender (ej köpt extra flaska ännu), min favoritarganolja till håret från Laino, och en helt vanlig deostick från Rexona eller Dove (har extra hemma som ska packas). Jag tycker inte att något annat än just sticks fungerar, och det har jag inte hittat någon parfymfri.

Men annars har jag ordnat schampoo och balsam från ACO till håret, och lotion, duschcreme och ansiktskräm från Cetaphil. Allt parfymfritt. Just den där första duschen efter förlossningen känns nästan rituell, och det är så skönt att verkligen tvätta av sig och sedan smörja in allt från topp till tå i mjukgörande krämer och oljor.

Sedan blir det ny tandborste och tandkräm, nya fräscha hårsnoddar (ej köpt ännu), och en ny hårborste till och med (jag behövde en extra Tangleteezer ändå, eftersom hela familjen använder mina hårborstar och de aldrig finns där jag behöver dem, utom den jag lagt på kontoret).

Jättebindor brukar ju finnas på BB, men jag packar nog en del vanliga bindor av större modell, för om det blir lika lindrigt som efter L var jag redo att ge upp förlossningsbindorna och kasslertrosorna redan efter en dag. Några sådana där lindrande Multi-Gyn kompresser stoppar jag nog ner också, för de har jag ändå kvar sedan sist.

Alla brukar tipsa om Lypsyl och toapapper, men jag har inte direkt behövt det någon av gångerna. En Lypsyl åker kanske med för säkerhets skull, men det har jag nog hemma. (Eller vad är bäst-före-datum på sådana egentligen, det kan vara så att den jag har är från L:s förlossning 😂)

Själva packningen får vänta lite, för min största resenecessär var lite väl tandkrämsfläckig och måste gå en vända i tvättmaskinen för att bli förlossningsvärdig.

Medela Calma-nappar med flaskor lär jag knappast komma undan denna gång heller, med hänsyn till att jag inte lyckats med helamning de två tidigare gångerna. Jag tänker så klart ge det ett försök till, men räknar kallt med att detta blir en tutte-och-flaska-bebis den också.

Så flasknappar som är ”amningsvänliga” – fyra nya nappar och sju nya flaskor – är inhandlade, plus lite reservdelar till min bröstpump, Medela Freestyle, som slangar och membran och sådant som nog behöver bytas ut efter drygt fyra år, även om pumpen inte använts supermycket. En hel del med H, då jag pumpade på kontoret när jag jobbade, men i princip ingenting med L, eftersom B brukade komma ner med henne till lunch (vi bor ju så mycket närmare nu än när H var bebis) och så fick hon amma då, och jag jobbade korta dagar. Ett par brösttrattar i annan storlek tänkte jag också testa.

En tillmatningskopp och en flaska med napp får åka med i bebisens packning, eftersom både H och L har gått ner mer än 10% i vikt dagarna efter förlossningen och blivit ordinerade ersättning.

Några Tommee Tippee-nappar till Hoppsan har jag också köpt, eftersom de var de enda som L accepterade som bebis, och de brukar vara halvsvåra att hitta i affärer. Och en sådan där napp helt i rågummi, ifall att bebis skulle tänkas kunna gilla det. Men nappar är det ju inte dags för redan på BB, utan först om/när bebis lärt sig amma ordentligt.

Det som ska med till bebis får plats i min necessär – en babyolja och en nagelfil. Något paket wipes av ”extra sensitive”-typ får packas med bebis kläder. Vi har kört med enbart våtservetter vid blöjbyten med båda ungarna. Med lite dåligt miljösamvete, men p andra sidan så förbrukar vi ju mycket mindre vatten. Ingen av ungarna har reagerat negativt på wipes heller. (Förra gången fick vi inga wipes på BB, för vi fick ingen sådan där välkomstväska från Libero som vi fick med H, och jag vill INTE stå utan wipes på BB.)

I övrigt så har jag varit halvdöd idag. Satt uppe till efter midnatt igår, då det plötsligt kom en sömndrucken lillskrutta släntrades uppför trappan. Hon hade vaknat till, och då går det ju inte att gå till pappa och storebror, som sov fridfullt. MinMamma var ju inte där! Vi gick ner. Det såg trångt ut i stora sängen, och tanken på att ha barnen kivandes om utrymmet närmast mig precis hela natten kändes inte lockande. Med en suck tog jag mitt täcke i ena handen, och barnet i den andra, och kröp ner i den lilla utdragssängen i det lilla barnrummet som ansluter till vårt sovrum.

Där sov vi tills jag vaknade vid kvart i fem. Förvisso mysigt att krama på världens gosigaste lilla unge, men kroppen var stel och öm efter en hel natt på ribbotten med tunn barnmadrass. Jag smög upp, kissade, och lade mig tillrätta bekvämt i stora sängen. För att efter exakt två och en halv minut höra hur det bökades i barnsängen, och små tassande fotsteg närmade sig. Sedan kramades vi och sov i kanske tjugo minuter innan hon tyckte att det var dags att härja igång morgonen. Hur svårt ska de vara att få sova tills klockan ringer vid kvart i sex-sex?

Två korta dreggel-på-armen-tupplurar hängandes över skrivbordet blev det idag. Det måste vara relaxinet som gör att jag dreglar så förskräckligt när jag sover – läpparnas muskulatur förslappas väl av det som alla andra?

64 dagar kvar till BF – eller inte?

64 dagar kvar till BF – eller inte?

Idag är det 64 dagar kvar till BF.

Enligt RUL, alltså. Enligt mig är det 61 dagar kvar, eller prick två månader.

Enligt SM (sista mens) är det bara 58 dagar kvar.

Och det anses fullt normalt om Hoppsan dyker upp +/- 14 dagar från det officiella BF, och hen är inte prematur om hen dyker upp tre veckor tidigt.

Jag gissar dock på en liten pojke som kommer att födas på morgonen den 17 december, och att han kommer att väga 3 910 gram och vara 54 cm lång.

Om jag har det minsta rätt kommer jag glatt och triumferande att hänvisa tillbaka till detta inlägg. I annat fall kommer jag att låta det samla damm i bloggarkivets mest obskyra hörn, och hoppas att ingen minns.

Idag jobbar jag, men hämtar barn på eftermiddagen, och det händer troligen ingenting speciellt överhuvudtaget utöver det vanliga. Det är rätt skönt ändå.

65 dagar kvar till BF – tick, tick, tack

65 dagar kvar till BF – tick, tick, tack

De tickar ned, dagarna. Bara några dagar till så är vi nere på två månader. TVÅ YNKA MÅNADER, VA? Inte kloookt…

Jag har jobbat en heldag (hallelujah!) och kom hem till ett dukat bord till middagen.

L hade bitits/försökt bitas på förskolan tre gånger idag också. Tydligen var det lite allmänt orolig stämning på Lilla, med nya fröknar och inskolningar, så det är kanske det hon reagerar på? För hemma är hon enormt mammig och delvis ganska sur, men hon bits inte. Men hon är absolut inne i någon sorts (trots-/närmande-)fas, så hon är säkert generellt lite känslig för tillfället.

Hoppsan rör sig mycket, och det börjar faktiskt kännas lite som en bebis därinne, inte bara poppanden och pockanden.

Jag äter alldeles för mycket godsaker.

Apoteket Hjärtats webbutik utlovade Omeprazol som inte fanns. Men ett gäng nya nappar till L, och det första till min BB-necessär – en ansiktskräm från Cetaphil, kom hemlevererat till dörren ikväll med en Best-bil. Jag hade gjort en storbeställning från Apotea som jag trodde skulle kunna levereras samma dag, men det bidde inte så p.g.a. vissa saker restnoterades, så jag kände mig halvdum som stod där och tog emot billeveransen av en enda liten, liten kartong.

Det här är tänkt att bli L:s sista laddning nappar. Senast när hon fyller tre är det dags att lägga av, och nu har hon i princip bara napp vid insomning och uppvaknande, samt i vagnen på väg till förskolan. (Snacka om att det är skillnad på barn nummer två – jag planerar inför att hon snart fyller tre redan innan hon fyllt två 😂)

Mer än så hände inte denna dag, 65 dagar före BF.

66 dagar kvar till BF – en alldeles vanlig måndag

66 dagar kvar till BF – en alldeles vanlig måndag

Ny arbetsvecka nu igen, och ingen dag som kommer att gå till historien på något sätt. Hela familjen var måndagstrött på morgonen.

Utom L, som glatt tog morgon vid 05.15. Men hon kan vara förlåten, eftersom det första hon gjorde var att klättra över mig, lägga sig tillrätta bredvid mitt huvud, klappa mig på kinden och säga ”Ähska!”. Jag brukar alltid stryka henne över håret och kinden och säga att jag älskar henne det sista jag gör när jag nattar henne, och redan i förrgår upprepade hon ”ähska” när jag sade det. Och idag var det alltså premiär på att berätta att hon älskade sin mamma, alldeles självmant. Sedan ville hon börja klättra runt, skulle ”hämta” storebror som låg skavfötters, och läsa böcker. Själv låg jag där och visste att det var en halvtimme kvar till första larmet, och 45 minuter tills det egentligen var dags att gå upp och göra måndag. Men, som sagt, ett ”Ähska!” kan förlåta ganska mycket här i världen.

När jag hämtade på förskolan fick jag dock veta att hon börjat bita sina kompisar. Helt oprovocerat. Jeeez, vad vi kommer att få fullt upp med denna lilla donna! (Och nu har jag officiellt en av dessa ungar som andra föräldrar som är på förskolan på besök eller för inskolning vill typ ställa ut i snön.)

Både svettningar och svullnader har fortsatt idag, och jag har insett att mina spruckna och ömmande läppar förmodligen också orsakas av vattenansamling. Hoppas ändå att det är övergående.

Hoppsan har varit måndagsvild. Jag ser verkligen ett mönster i att hen är mycket lugnare på helgerna, medan det är fullt ös när jag sitter på kontoret på vardagarna. Det är som att hen antingen sövs, eller ligger stilla och lyssnar, under all kakafoni när hela familjen är hemma, medan det blir långtråkigt när jag bara sitter i mitt tysta kontorsrum och knattrar på tangentbordet, och hen då passar på med lite gymnastiska övningar. Jag tror dock att hen levt rövare inatt medan jag sov också, för jag var alldeles öm i högersidan, just där sparkarna brukar träffa, när jag vaknade.

Även under kvällen har det varit livligt, och en gång när jag hade handen på magen medan jag hostade kände jag för första gången denna graviditet att jag hade något i magen som inte är jag. Det var något liksom… hårt därinne! Och jag fick plötsligt tillbaka känselminnet av hur det känns ännu lite senare i graviditeten, när en kan känna en liten hand eller fot mot sin egen handflata.

Fortfarande 67 dagar – extrainsatt gnällinslag

Fortfarande 67 dagar – extrainsatt gnällinslag

Fötterna är svullna. Sticker och värker. Och jag SVETTAS!

Jag svettas ÖVERALLT. I halsvecken. I pannan. På låren.

Fick ett utbrott och ville riva huset i eftermiddags. För att det ligger i nästan rakt söderläge och solhelvetet lyser rakt in i alla våra vistelseutrymmen. Och står så lågt nu.

Och inte känns det bättre nu i kvällsmörkret heller.

9 veckor och 4 dagar kvar. Hoppas jag inte ska svettas hela den tiden…

67 dagar kvar till BF – familjehelg med morgonterror

67 dagar kvar till BF – familjehelg med morgonterror

Vilken fantastisk hösthelg det har varit! Denna brittsommar hade jag kunnat leva med jämt. Tillräckligt svalt för riktiga kläder: långbyxor och långärmade tröjor, till och med stickade tröjor, men tillräckligt varmt för att slippa tjocka ytterkläder. Behagligt. Och vackert, med alla gula höstlöv som nu finns både i träden och på marken.

Min lilla kille cyklade hela vägen ner till stan. Det går riktigt bra för honom, men vi kunde konstatera att han redan till våren behöver en större cykel än den vi köpte i somras. Jösses, vad han har vuxit!

Och lillasyster ”såsade” i vagnen (”såsa” är hennes ord för sova). Bugaboo Donkey med bara en sittdel plus ståbräda, men med chassit utfällt i duoläge, ger både massor av packningsutrymme och bra med plats åt det brädåkande syskonet. Men han cyklade ändå i princip hela dagen…

Lilla trulet som inte riktigt hann sova färdigt innan hon vaknade. Lammullspåsen från Tinkafu utan innerdyna i är precis lagom för höstvädret nu, och blir inte heller för varm vackra dagar som denna, så länge en skippar ytterkläderna.

Före biblioteksbesök blev det till och med en fika utomhus. Populärt, även om H först blev upprörd över att barnen fick dela på en bulle, med hänsyn till att de redan ätit lördagsgodis dessförinnan.

Sedan lånade vi nio nya böcker, och lämnade tillbaka de vi lånade sist. Bibliotek alltså, vilken grej! Hade helt glömt bort vilken lyx det är att ha tillgång till så mycket litteratur helt gratis. Som vuxen har jag mest själv hemfallit åt pocketböcker, eftersom det mest är på resor som jag haft tid att läsa, men när barnen blivit större ser jag mig sittande framför brasan med lånade böcker…

Och barnavdelningen är så fin, med ett rum för de minsta som både går att stänga och där en får parkera barnvagnen tryggt inomhus. Lappar om både babysång och ”fredagsmys” för de något större barnen visade att biblioteket hade mer att ge i barnväg också.

H plockade på sig böcker för glatta livet, även ett gäng från minstingavdelningen (”Jag kan nog åsste älska de här!” Åsste är hans ord för också, hoppas nästan han aldrig lär sig det riktigt uttalet, inte på länge i alla fall!), som Kaninpaket (som han redan har hos mormor), en Emma och lillebror-bok, en Bäbis-bok och en Alla tre på förskolan-pekbok. Från avdelningen för större barn upptäckte vi till hans stora glädje att grisen Lindbom från favoriten ”Vasagrisen” hade en hel serie med böcker, och lånade en, och sedan blev det en Alfons-bok, en bok om bilar, en Krakel-spektakelbok. Och någon bok tecknad av en av de där Adbåge. Tror i all fall att de är två stycken, och jag verkligen avskyr deras stil. Nej, tacka vet jag Eva Eriksson. Och Ilon Wikland, så klart. De två kan väl bara illustrera alla barnböcker, så blir det bra så. Tycker jag.

Sedan mötte vi upp nästangrannarna för en sen utelunch, som fick bli dagens enda lagade mål mat. Vi blev inbjudna till kaffe efteråt, gjorde lite lekpark på vägen och moffade sedan hemgjorda nutellafyllda havreflarn, arraksbollar och chokladbollar, tills magen stod i fyra hörn och en snibb, som min ena kollega brukar säga. Middag blev överflödigt, och vi tågade hem vid halvsjutiden med två barn som kan ha varit de mest lättnattade någonsin.

Det var den mysiga delen av helgen. I övrigt så fortsatte morgonterrorn även på söndagen. 05.50 lät det redan ”MinMamma” i stereo i sängen, medan två barn kravlade runt och över den strandade val som var mamman, som om de var valpar som slogs om den sista lediga spenen. Tur att det är välstoppat runt Hoppsan.

Så det var bara att gå upp vid 06. Igen. Försöka få barnen att enas om något teveprogram för att få lite av en mjukstart. Relativ framgång med Pippi, och ett barn på vardera sidan om mig. I en timme, ungefär. Sedan börjar L stå och vinka: ”Kom. Kom. Kom!” Följt av ett ord som låter som ett mellanting av ”fusko” och ”färskost”. Frukost.

Så vid 07 står jag där och försöker plocka fram frukost. Medan L ”hjälper till” genom att stå och äta av en mandarin med skalet på, bli kränkt och skrika när hon blir tillsagd. Hon går på en kiwi också, och någonstans där brister mitt tålamod lite och jag höjer rösten lite och säger ”Men L, SNÄLLA, jag kan inte plocka fram frukost och hjälpa dig med frukten samtidigt.” Storskrik som bara fortsätter. Något brister ännu lite mer, och jag vrålar: ”L, SLUTA! Jag KAN inte göra allt samtidigt. Du ville ju ha frukost nu, så låt mig plocka fram frukosten då!!!” H kommer ut ur vardagsrummet och säger ”Sluta skrika, mamma!” Och jag tycker mest att de kan sluta terrorisera mig genom att väcka mig med bråk och tjafs praktiskt taget mitt i natten varenda dag, och sedan bara fortsätta bråka med mig…

Positivt är i alla fall att när morgonutbrottet kommer brukar även pappan vakna till liv och komma lufsandes uppför trappan. (Då har jag redan försökt övertala något av barnen att gå och väcka honom, men det är tydligen inte alls intressant.)

Graviditetsmässigt har det varit en lite jobbigare dag än de som varit på sistone. Fortsatt svullna händer och fötter. Inte så att det direkt syns, men det känns. Det sticker och bränner och värker. Jag har känt mig trött och sur och arg och hormonell och irritabel. Det är alltså inte bara solsken och rosor på små rosa moln för mig heller detta, även om jag haft och har en väldigt lätt graviditet i jämförelse med många andra.