Världens bästa bilbarn

Världens bästa bilbarn

Nu ska jag kanske inte ropa hej här, med en dryg timme kvar innan vi rullar in i hemstadens trygghet, men våra barn är verkligen helt suveräna bilåkare.

Vi lämnade Trysil före 12 idag, varvid L somnade inom några minuter, och H tyst och snällt satt och kollade på nedladdade Netflix-serier på paddan. När vi stannade för mat i Ludvika vid halvfyratiden hade L rätt nyligen vaknat, och H hade suttit knäpptyst och tittat på paddan hela vägen (lång tid, jag vet, men under bilresor är det fri tillgång som gäller).

Efter maten somnade L om, och H ville fortsätta titta på paddan. Jag lät honom göra det en liten stund, men passade på att dra en nödlögn om att den behövde laddas med min laddare i baksätet när vi stannade för att plocka med ett par muggar kaffe. Nästa barn somnade inom fem minuter. Så nu sover båda två. Visst, vi får kanske lite bekymmer med L ikväll, när hon nu sovit middag halva dagen, men det är verkligen skönt att kunna resa så här långt med bil utan att det blir några bekymmer med barnen. Kanske kommer det att fungera med kontinentresor även med två barn?

Båda barnen har haft jättekul i spa-avdelningen på hotellet, och vi badade både igår och i förrgår. (Ett bra sätt att trötta ut dem lite…) För L var det första gången hon badade i en pool, och hon var lite skeptisk till en början, men bara en kort stund. Hon har ju aldrig fått gå på babysim, eftersom hon föddes helt fel tid för att passa in kursstarter före sommaren, och i höstas hann vi inte boka innan allt i närheten var fullt. Undrar om det finns något mellanring någonstans, hon är ju för stor för att börja på babysim nu, och de ”plask och lek”-kurser jag sett har varit för 3 år och uppåt, eller fortsättning på babysim och krävt förkunskaper.

Igår fick H testa att stå på skidor för första gången. De var snöigt och blåsigt fortfarande, med ett par decimeter snö av klistrigaste sorten, så skidorna gled knappt. Och gossen kunde inte låta bli att gå med skidorna, hur mycket vi än tjatade om att han bara skulle stå still med fötterna. Men, men, han har i alla fall fått ett första smakprov.

L skulle ha fått åka pulka, men somnade i vagnen snart efter att vi kommit ut, så vi lät henne sova. H fick åka lite pulka istället, och var sedan bestämt färdig med utelek. Vi fick ta en fika så att L skulle hinna sova lite innan vi släpade in henne.

Kaféet är en av de mysigaste platserna på hotellet, och jag blev smått tårögd när jag tänkte på vår första resa till Trysil, när H var bara snart ett halvår.

Och förra gången, när han var nästan ett-och-ett-halvt. Bara en dryg månad innan jag blev gravid med L, som var anledningen till att det inte blev någon Trysil-resa förra året då hon var nyfödd.

Det är riktigt kul att återvända till samma ställe regelbundet, så en kan verkligen märka skillnaderna mellan att resa med barnen i olika åldrar. Barnvagnen har i alla fall varit densamma de senaste två resorna – min älskade Mountain Buggy Terrain, som dock fått nya kläder sedan förra resan. I år fick den verkligen att ”bita i” – ett par decimeter klistrig snö, med stora vallar överallt. Men med låst framhjul kom den faktiskt fram ändå, vilket jag tror mycket få andra vagnar hade klarat av.

Båda barnen hade jättekul i spa-avdelningen, och vi badade både igår och i förrgår. (Ett bra sätt att trötta ut dem lite…) För L var det första gången hon badade i en pool, och hon var lite skeptisk till en början, men bara en kort stund. Hon har ju aldrig fått gå på babysim, eftersom hon föddes helt fel tid för att passa in kursstarter före sommaren, och i höstas hann vi inte boka innan allt i närheten var fullt. Undrar om det finns något mellanting någonstans, hon är ju för stor för att börja på babysim nu, och de ”plask och lek”-kurser jag sett har varit för 3 år och uppåt, eller fortsättning på babysim och krävt förkunskaper.

Ungefär där vaknade L, och jag hann inte skriva färdigt igår. Hon var vaken de sista 45 minuterna eller så, men gick att hålla på rätt bra humör med lite lek, en klämmis och lite russin. (Russin är den bästa barnmutan! Koncentrerat plockande och ätande en lång stund.)

Efter att vi kom hem fick ungarna en kvällsmacka, och sedan gick vi och sov allihopa. Och konstigt nog somnade L utan protester och sov ända fram tills klockan ringde vid 07. Trots att hon sovit 6+ timmar i bilen under dagen…!

Idag är jag på kontoret och städar undan det som ansamlats i inkorg och på skrivbord under veckan. Sedan är det helg igen.

Insnöad i fjällen

Insnöad i fjällen

Jag har inte gått och dött eller så. Just nu sitter jag insnöad på hotell i Trysil. Bilarna på bilden hade hela motorhuvarna täckta med snö bara några timmar efter att den här bilden togs.

Vi bilade upp i söndags, och kom upp till ett begynnande snöoväder. Som i princip har hållit i sig sedan dess. Snön yr och vinden blåser, och jag har inte varit utomhus sedan vi kom. B har inte heller givit sig ut i skidbacken ännu, och de få i sällskapet som gett sig på att försöka har mötts av mestadels stängda liftar och svåråkt snö.

Så jag har mest ätit. Sovit middag två gånger per dag med ett eller två barn. Badat lite pool, och hängt i hotellets ursunkiga lekrum. Sprungit efter L, som rymmer så fort hon får chansen, och klättrar på allt.

Imorgon är sista dagen, och då ska B förhoppningsvis få åka några åk, och H ska få testa att stå på ett par skidor för första gången. Om det bara blåser lite mindre ska jag försöka ta ut L i pulkan en vända.

Jag törs inte ens hoppas på att vädret ska bli tillräckligt bra för en repris på förra resans barnvagnspromenad upp till Høyfjellssenter. Veckan innan resan började jag en ny vana, med omväg till jobbet, lunchpromenad och en sen kvällspromenad efter att ungarna somnat. I snitt har det blivit 12-15 kilometer om dagen, och det har verkligen gjort gott för både kropp och själ.

Men nu med tre helt stillasittande dagar är jag rastlös i hela kroppen, och har en rejäl Pokemon Go-abstinens. Det är ju det jag pysslar med när jag är ute och går, för det lilla spelet motiverar mer än någon träningsapp jag någonsin testat, och får mig ut även när klockan är 22 och jag är dödstrött och det är minusgrader ute. Varje kilometer ger ju distans för att kläcka ägg och få godis från sin buddy. Plus att en kan fånga pokémon, snurra stop och samla exp och stardust. *NÖRD* Här finns inte ett enda litet pokestop som går att nå till fots, i alla fall inte under nuvarande väderförhållanden…

Men vi har en viss trivsel ändå. Vi är tre par (och 2+1 barn), och bor i en lägenhet med ett påkopplat dubbelrum, plus ett separat dubbelrum för det nyblivna samboparet utan barn (än). Frukost äts i hotellmatsalen, lunch lite som det faller sig, och sedan har varje par haft ansvar för att laga middag i lägenheten en kväll. Sista kvällen blir det restaurang.

Vi bjöd på chèvre chaud med tryffelhonung, ljumna rödbetor och stekta kavringskrutonger följt av pasta carbonara på vår kväll. Nästa kväll blev det bruschetta med två toppingar, en med räkor, koriander och avokado och en klassisk med tomat och rödlök, följt av burgundisk gryta med potatismos och en ananaspaj till dessert. Ikväll har vi dinerat på laxtartar följt av oxfilé med rostad potatis och hemgjord bea. Riktigt bra upplägg, med bra mat och känslan av att en får mat serverad varje kväll med bara en kvälls eget arbete.

Barnen har fått frysköttbullar, makaroner, varmkorv. Och korvbröd. Det är ju viktigt att de får i sig sitt vita mjöl och processade charkprodukter i varierad form…

Den här lilla bönan har nyss somnat. Det är så skönt att hon plötsligt blivit så stor att hon kan läggas i en vanlig säng och lämnas där. Om hon vaknar backar hon duktigt ut sängen och ger sig iväg och letar upp en förälder. Som alltid heter ”Mamma!” just nu, oavsett vem det är. Hon är ett litet plåster, som vill upp i famnen konstant och störtgråter så fort en lämnar hennes omedelbara närhet. Hon badade i pool för första gången idag, och verkade gilla det, efter en inledande skepsis.

H röjer runt och älskar både pool och lekrum, men humöret svajar rejält när de vanliga sömnrutinerna blir störda. Men han är i princip blöjfri nu, och jag bara dör av gulligheten i de små boxershortsen som sticker upp över byxlinningen. Han är såklart också mammig, eftersom L är det.

Nä, nu måste jag ut och socialisera igen. Och kanske börja fundera på att natta H också, som dock sov middag mellan 16 och 20, så det kan bli knepigt…

Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Jag har noterat att en viss tagg på bloggen har dragit stora besöksantal den senaste veckan, nämligen den som rör sängen vi köpte i samband med flytten förra våren. Gissningsvis är det reasäsongen på Mio som orsakat det stora intresset för Enok & Thømpsons sängar.

Vi köpte vår Cape Farewell Comfort för ungefär 1,5 år sedan, med tillhörande ben i borstad aluminium, bäddmadrassen Fiord Breathe och sänggaveln Avon i pikerat utförande. Vi valde en 180 cm bred säng, 200 cm lång och extrafast på båda sidor (det är verkligen ett tips att köpa samma fasthetsgrad på båda sidorna av en dubbelsäng, min upplevelse är att olika fasthetsgrad alltid leder till att det blir en skidbacke mitt i sängen, med lutning mot den mjukare sidan).

Så här ser den ut. Färgen är Roma Beige (som verkar heta Romo Beige nuförtiden), men intrycket är mer åt det grå hållet, tycker jag.

Jag har egentligen inte mycket att säga utöver att vi är väldigt nöjda med sängen. Möjligen skulle jag ha önskat att den var ännu något fastare (eller så är det den tjocka bäddmadrassen som gör att den känns lite mjuk), och att färgen var mer beige. Det är helt klart den bästa sängen jag någonsin haft, men jag har vid några tillfällen sovit i skönare sängar på hotell, och då har det i regel varit sängar från Enok & Thømpsons exklusivare ”modermärke” Carpe Diem.

Bäddmadrassen är väldigt skön (men lite för mjuk för mig, tror jag), och jag tycker att den andas ganska bra. Trots att den har en latexkärna tycker jag aldrig att det känns sådär svettigt och klibbigt som det kan göra med sådana madrasser.

Att säga att vi sover bra i den vore dock en lögn, men det beror knappast på sängen, utan på att vi allt som oftast delar den med en ettåring, en treåring och ibland en katt eller två, och sover i alla möjliga – och nästan omöjliga – ställningar och konstellationer. Vi önskar dock av denna anledning att vi hade kostat på oss en 210×210 istället…

Jag tror att vi betalade ca 34-36 000 kronor för hela klabbet förförra sommaren, då den var på något erbjudande, minns inte exakt. Min uppfattning är att det är en prisvärd säng. Sängen vi hade innan var någon kontinentalsängsvariant från Mios egna sortiment, som kostade mindre än hälften så mycket, men också var ganska obekväm, hade en bäddmadrass som verkligen drog till sig svett, och snabbt såg sliten och ful ut. Ytterligare innan dess hade B en enkel ramsäng med furugavel, och jag hade (innan vi flyttade ihop) en rund (!) historia från Ikea som gärna ville glida isär i fyra tårtbitar. Så visst har vi gjort en sängkarriär de senaste tio åren.

När tiderna av bebiskräk och …diverse… från sjuka och/eller icke rumsrena barn är slut i vårt hushåll kommer vi nog att byta upp oss till en ”riktig” Carpe Diem-säng. Kanske en ställbar, för långa, lyxiga helgmorgnar med kaffe på sängen och en bok. Den tiden är dock inte här ännu, och tills dess är vi helt nöjda med vår Cape Farewell Comfort.

Vi reafyndade själva nya duntäcken och -kuddar på Jysk förra veckan, som har förbättrat sovsituationen ytterligare. Jag har till exempel fått två kuddar som inte går att knöla ihop till knytnävsstorlek…

2017 – en kort återblick på året som gick

2017 – en kort återblick på året som gick

Om 2016 var året då allt hände – graviditet, nytt hus, ny stad, nytt kontor, ny anställd, nytt barn – så var 2017 året då nästan ingenting hände. Inga stora, dramatiska livsförändringar i alla fall.

2017 var L:s år, det går ju inte att komma ifrån. Hon började året som en liten sparv på drygt tre veckor, och avslutade det som en sjövild ettåring. Allt det jobbiga i början, med Von Rosen-skena, skrik och skrik och utslag och ingen sömn. Och sedan, när skenan försvann och hon fick mjölkfri ersättning, kom allt det underbara. Hon lärde sig att vända sig, åla, sitta, äta själv, krypa, gå och klättra, och sade sina första ord.

Vi började se den lilla personligheten växa fram. En liten vildnisse med ett sjuhelsikes temperament och ett fantastiskt driv, som dansar så fort hon hör något som påminner om en rytm eller en melodi. Som älskar att göra allt hon inte får, och bara gapskrattar när hon får tillsägelser (eller vrålar av vrede när något roligt tas ifrån henne). Ju strängare tillsägelse, desto bredare flin och glittrigare ögon medan hon fortsätter med den förbjudna aktiviteten. Full i fan. Full fart framåt. Hela tiden.

Storebror har hamnat lite i skymundan, men ändå vuxit från en ganska liten rumpnisse på nästan två-och-ett-halvt till ett alldeles färdigt …barn, som ska fylla fyra år om bara lite mer än ett halvår. Han började på stora avdelningen på förskolan redan under våren, och sedan började orden och meningarna forsa ur honom. Han slutade självmant med napp så fort han fyllt tre, och var nästan redo att sluta med blöja helt vid årets slut. Han lärde sig att fråga om saker han undrade över. Och att tjata hål i huvudet på oss. Mot slutet av året kunde han känna igen vissa siffror och bokstäver, och hade lärt sig den stora frågan: ”Varför?”.

Svartsjukan mot lillasyster har vuxit från nästan ingenting till en ganska jobbig situation under det gångna året, men är fullt förståelig med hänsyn till hur mycket han fått stå tillbaka, och hur stor han tvingats vara, fast han är ganska liten egentligen. Och hans svar är klassiskt – han blir bebis igen: pekar på saker och säger ”googoogaga” istället för ”kan jag få mera mat, tack?”, ska absolut sova i stora sängen varje natt och klättrar upp i mitt knä så fort han anar att lillasyster är på väg dit.

2017 var inte mitt år, det är ett som är säkert. Jag har fått nedprioritera allt som jag velat göra för mig själv. Som jobb. Träning. Läsning. Trädgårdsskötsel. Bloggande. Kontakter med andra människor. Städning. Tänka färdigt en enda tanke. Personlig hygien. Ja, allt, egentligen. Jag har fått köra ner huvudet och bara kötta på. Fokusera på att överleva dagen, veckan, månaden, året. Den enda fritidssyssla jag gjort för min egen skull har varit att spela Pokemon Go. För att det är kompatibelt med barnvagnspromenader, promenader till och från jobbet, promenader till matvaruaffären – något jag kunnat göra på väg till något annat.

Min och B:s relation har också hamnat i bakgrunden, och det vore lögn att säga att allt har varit rosor och fågelkvitter. Eller att något varit det. Vi har bråkat, gnällt, skällt, surat och tävlat i ”Vem Gör Mest?” Men vi hänger kvar. Försöker hitta fotfästet igen, att få vardagen att fungera så att vi slipper eviga bråk. Inte alltid det lättaste när barnen och hushållet tar all ork och den enda ”lediga” tiden är efter 22 på kvällarna. Något bröllop blev det inte av 2017, det har vi inte ens haft tid att tänka på. Men 2018 ska vi se till att få det gjort.

A christmas rant

A christmas rant

Allt är bra här. Typ. Ungarna slåss och river huset, när de inte bara är griniga och gnäller och tjafsar. Båda är mammiga, och mamma vill vara i fred. Men det är väl som det ska vara med en ettåring och en treåring i huset. Typ.

Jag har inte kunnat/orkat/velat/hunnit blogga något över julen. Men nu måste jag bara ventilera lite. Så jag blir av med kliet i fingrarna. Utan att ge mig in i kommentarsfält där en antingen predikar för kören, eller bankar huvudet mot en vägg av faktaresistenta foliehattar och allmänna aparslen.

Folk som börjar städa ut julen nu. Det är för faen jul i två veckor till! Julen efter juldagarna är ju den bästa delen – allt är fortfarande lite sömnigt och går på halvfart, men julstöket och julstressen är över och förbi. Tid att bara få sitta och känna doften av granen, leva på rester och chokladpraliner medan ungarna leker förnöjt (nåja) med julklapparna. Sitt still i båten och SLUTA tjuvstarta med saffransbullar i oktober, julpynt i november och julgran och skinka från första advent! Julförstörare.

Folk som inte vaccinerar sina ungar. Och ännu mer folk som skriver på kommentarsfält om varför de inte vaccinerar sina ungar. IDIOTER! Det svenska barnvaccinationsprogrammer är säkert och beprövat, och även om de flesta friska klarar av barnsjukdomarna utan bestående men så kan det faktiskt gå illa, PLUS att det – framför allt – är en solidaritetshandling gentemot dem som är för unga, för sjuka, för gamla eller allergiska och inte kan vaccinera sig.

Och dessa förbannade algoritmer på sociala medier, som gör att det inte alls är det senaste som kommer upp först i ens flöde. Får upp hundraarton julaftonsbilder på Instagram FORTFARANDE. Gah!

End rant.