Drömbilden av förlossningsstarten

Drömbilden av förlossningsstarten

Som ni kanske märkt är mina tankar ganska upptagna med den kommande förlossningen just nu, framför allt det ovissa i när och hur den kommer att starta.

Drömbilden jag har är att den startar en dag som igår, på förmiddagen en solig dag då hela familjen vaknat utsövda. Att det börjar med lite glesare värkar så att vi alla hinner äta frukost, i lugn och ro ringa över morfar och sedan packa bilen och åka in mot DS i den strålande vintersolen. Att vi hinner in med god marginal för att välkomna Knyttet lugnt och fint, i trygga händer.

Sedan finns motsatsen. Att det hela startar mitt i natten i en snöstorm. Att det blir ytterligare en pangstart med täta värkar som gör att jag inte kan fokusera på något annat. Att morfar inte vaknar när vi ringer, och att H vaknar och blir rädd. Att vi inte hinner in, och Knyttet föds vid en trafikplats på motorvägen.

Det kan bli vadsomhelst, och jag kan inte påverka någonting. Blir det inte idag så ökar också sannolikheten för att B inte kommer att vara hemma, utan på jobbet i Stockholm, när det hela börjar. Då måste någon av mina kollegor eller min pappa skjutsa mig in till DS.

H kommer antingen att vara på förskolan, och då måste morfar hinna tillbaka för att hämta om han ska skjutsa. Eller så har H hunnit sluta för dagen (han ska bara gå 8.30-13.30 denna vecka, förmodligen kortare eftersom han hittills – helt som väntat – dissar det där med vila efter lunchen, och förskolan då tycker att det är lika bra att han går hem), och måste åka med i bilen in.

Själva förlossningen är jag inte orolig för, bara vi tagit oss in i tid. Förra gången var jag besatt av tanken på förlossningen, så pass att jag knappt hann tänka på livet efter, med en bebis hemma. Men det är nog inte ovanligt för förstföderskor. Min kollega försökte säga att det inte var någon poäng med att sitta och älta vad jag skulle skriva i förlossningsbrevet och exakt hur jag ville ha förlossningen. Ut kom ju ungen på något sätt, som jag troligen inte kunde påverka i någon större utsträckning, och det handlade om kanske en dag i mitt liv. Det stora var ju livet efteråt.

Till ingen nytta. Det är ju så speciellt, detta att föda barn, och går inte helt att föreställa sig innan en gjort det. Hur ont gör det egentligen? Vad kan inträffa under en förlossning? Vad är normalt och inte? Hur kommer jag att reagera? Därför läste jag varenda Google-träff på ”förlossningsberättelse” under den förra graviditeten. Den här gången har jag bara läst dem som dykt upp i mitt bloggflöde, kanske en handfull.

Andras berättelser känns mindre relevanta än min egen beträffande hur det kommer att bli denna gång. Jag vet att smärtan är hanterbar, att kvaddlar hjälper mig att slappna av, men att jag skulle klara mig utan dem också. Jag vet att jag klarar av att föda, och känner mig trygg i det. Den här gången kommer jag hela tiden att veta vad som kommer härnäst, och därmed kunna känna att jag har bättre koll på läget. Förlossningen kommer inte att vara en flodvåg som bara sveper mig med sig, jag kommer att kunna flyta ovanpå denna gång. Bara vi hinner in.

Mera förberedelser

Mera förberedelser

Nej, idag verkar det inte hända något alls på bebisfronten. Knappt en förvärk överhuvudtaget, bara någon enstaka, mild och kortvarig, nu på kvällen.

Jag har vikit in Knyttets kläder i små korgar i en hylla i H:s lilla sovrum. Det får bli Knyttets första garderob.

Sedan bäddade jag dagbädden Inovi Cocoon, eftersom vi fortfarande inte städat sovrumsavdelningen så att jag kan ställa upp Knyttets ”riktiga” säng, en Chicco Bedside Crib, bredvid vår säng. Jag lade in en liten bit plastad frotté på den nedre halvan, för jag minns att de där bajsblöjorna kunde vara förrädiska i början, och gärna läcka upp mot ryggen. Sedan ett enkelt vitt bomullslakan för vagga/vagn, en liten platt kudde med ett vitt bomullsörngott och en vit fleecefilt från Ikea med en nalle på. Myggnätskokongen är utmärkt för att hålla nyfikna katter borta!

70c66ff1-4a38-462c-8d4c-dfc52d7f607f

En viss liten kille blev överlycklig vid mataffären idag, för där stod stadens brandkår och visade upp sig och varnade för juletidens faror med levande ljus och annat. Och H fick komma upp i stora brandbilen! Först var han dock lite återhållsam – jag tror inte han var beredd på att en riktig brandbil var så stor… Sedan krävde han att få komma upp i baksätet inte en, utan två gånger!

39+2 – Utvilad och redo

39+2 – Utvilad och redo

Jag lyckades somna om imorse, och sedan sov vi – hela familjen – fram till efter 10! Då väcktes jag av ett glittrande leende och ett ”Hej mamma!”. Solen sken utanför, och jag kände mig utvilad och harmonisk.

Vi åt en långsam frukost, och åkte och hämtade H:s nya bilstol, plockade upp några saker på mataffären, hämtade mina nya glasögon, som nu kommit, och tog en fika på stan.

Jag har inte haft några förvärkar ännu idag. Det känns på något sätt väldigt bra att det verkar kunna bli en långsam start på det hela denna gång. Förvärkarna har börjat bli riktigt starka och lite smärtsamma, men jag tycker mest att det är spännande att ha möjlighet att känna efter hur de känns. Kanske får jag en latensfas denna gång?

Med H gick jag från inte minsta värk eller förvärk till etablerat värkarbete med värkar varannan minut på drygt 40 minuter, och det var minst sagt chockartat och överrumplande för mig. Speciellt som förstföderska hade jag räknat med en lång latensfas, och att gå över tiden mer än en dag.

Så nu välkomnar jag varje förvärk som kommer, och känner mig lugn och avslappnad. Förlossningen får starta när den vill. Jag är redo, men har inte heller någon brådska.

Rent praktiskt har vi fortfarande en del att styra i, som städning och annat, och jag har en del att fixa på jobbet, men jag känner mest bara… come what may, liksom.

39+1 – Mer jobb än jag trodde, IKEA-besök och fortsatta förvärkar

39+1 – Mer jobb än jag trodde, IKEA-besök och fortsatta förvärkar

Det kom inget Knytte igår kväll eller inatt, trots att jag sagt att det är helt okej att komma ut nu. Men som dagen igår utvecklade sig var det lika bra, och hen kan lika gärna vänta några dagar till.

Förmiddagen på jobbet började nämligen med att ett jobbprojekt som jag trott var nedlagt dök upp igen. Själva arbetsstarten kan skjutas upp till i januari, och det är ganska lågintensivt arbete de första månaderna, så det var inget snack om att nobba kunden, som jag haft kontakt med tidigare. Men det hela tog en stor del av min redan pressade förmiddag, så jag skulle verkligen behöva en halvdag eller två till på jobbet för att känna att saker är någorlunda under kontroll inför Knyttets ankomst.

Sedan blev det dags för kontorets sedan länge planerade och efterlängtade IKEA-besök, för att inhandla de sista småpryttlarna som ska få kontoret att kännas lite mer komplett och inbott.

Ja… tre kvinnor, en medelstor kombi och IKEA… Vi var där i fem timmar, och fick i princip baxa in det sista i bilen med skohorn. Jag fick ta av mig vinterkängorna för att få plats med två stora krukväxter på golvet mellan mina fötter, ha två stora ytterkrukor i knät, och satt helt inklämd mellan bildörren och några kartonger med bordsskivor som låg inkörda fram i det halvt nedfällda baksätet. Till mitt kontor fick jag med mig bl.a. en jättestor tavla till min ena, helt tomma vägg, en hurts att ställa skrivaren på och ett par rediga krukväxter. Det kommer att bli väldigt trevligt därinne!

Spridda, men förvånansvärt kraftiga, förvärkar kom och gick under dagen igår, för att precis som igår vara hyfsat intensiva på kvällen. Jag var inte hemma förrän klockan 20, och möttes av en sur karl och ett piggt och glatt barn. Jag blev lite grinig över att B inte – utan att jag hört av mig med instruktioner – kunde ha insett att jag nog skulle bli sen, och givit H middag och lagt honom i vanlig tid, så att vi kunde ha ätit en sen middag själva sedan. När han sedan också hade mage att irriterat undra var jag höll hus flera gånger under matförberedelserna, och kräva att jag skulle ta aktiv del i dem, var jag fly förbannad.

Middagen kantades så klart av en bråkig och trött tvååring som borde ha sovit för länge sedan. Sedan skulle vi alla duscha och sova. B började att duscha tillsammans med H. Jag däckade i sängen under tiden, och somnade trots ganska ihärdiga förvärkar och en ny sorts smärta som trycker ordentligt mot insidan av blygdbenet. Troligen pressas Knyttet nedåt av förvärkarna nu, för det känns som att det är ett väldigt tryck i dem, ganska stor kraft nedåt.

Sedan vaknade jag av att B ropade från badrummet och krävde att JAG skulle komma och torka och förbereda H för sängen medan B duschade klart på egen hand. JAG? Den lidande höggravida? Det är visserligen den rutin vi brukar ha, men jag blev omåttligt sur och KRÄNKT av att inte ens så här i graviditetens absoluta, skälvande slutskede få lite avlastning i vardagsbestyren. Tröttmosig och med ansenlig smärta fick jag bängla ner mig själv på badrumsgolvet för att ge gossen en omgång med handduken. H, stackarn, märker ju att något är galet och försöker både trösta och spexa för att göra mamman glad igen.

Efter att även jag fått en dusch kändes allt bättre, och jag har nu sovit hyfsat från kl. 23 och fram till nu, med bara ett par kisspauser. Är trött och har ont i huvudet, så jag hoppas att jag kan sova en stund till, men det är inte speciellt troligt.

Sista planerade jobbdagen!

Sista planerade jobbdagen!

Jag gick ner och nattade lilleman efter klockan 20 igår, och somnade själv för natten. Och med undantag för uppvaknanden vid 23, 02 och 03.30 för att kissa och knapra i mig Novuluzid har jag faktiskt fått sova. Det gick inte helt snabbt att somna om någon av gångerna, men tog inte direkt lång tid heller, så jag är mer än nöjd nu när jag vaknat och klockan plötsligt är 06. Bästa natten denna vecka!

När jag vaknat till har jag känt av förvärkarna, men mildare än igår kväll, och mer av enstaka karaktär än sådana som kommer och går. En liten mensvärkskänsla har infunnit sig i ryggslutet, och nedre delen av magen och ryggen känns generellt lite som vid mens (men inte när mensvärken är som värst) – lite ömt och mosigt och småvärkande.

Det blir nog bebis ganska snart, tror jag. Men förhoppningsvis först efter en produktiv förmiddag på kontoret och en tripp till Ikea på eftermiddagen så jag får lite gardiner, växter och annat lull på mitt kontor!

Idag är det faktiskt BF beräknat på sista mens. Den BF-dagen stämmer på pricken med när jag tror att jag hade ägglossning, och även när det faktiska liggandet ägde rum. (Rosa drinkar och bubbel, i kombination med ägglossning, var nog samverkande faktorer som gjorde att det faktiskt blev åka av just då…)  Så jag tror inte på femdagarsflytten vid RUL, utan max ett par dagar om en tänker sig att själva befruktningen och äggets fästande drog ut lite på tiden.

Jag tror på bebis i helgen, eller senast på måndag! Och blir det inte bebis så har jag i alla fall saker att göra, som att städa, adventspynta en vecka för sent, och baka. Jag vill göra saffransbullar, saffranskokostoppar och morotskaka. Och laga mat! Köttbullar med potatis och gräddsås och pressgurka och rårörda lingon. Klassisk stek med potatis, gräddsås, gelé och kokta grönsaker. Stryk det där jag sa igår om att den glupande aptiten försvunnit, nu vill jag äta alla bakverk i världen och äta kött, gräddsås och potäter!

Nu är det dags att gå upp och äta frukost med familjen, innan jag åker till kontoret (snälla kollegan P hämtar mig) och B går på inskolning med H. Tredje dagen redan, och allt går bra. Igår hade en av pedagogerna anmärkt att B nog lika gärna hade kunnat gå därifrån, så förhoppningsvis går det bra att börja lämna H på måndag. För hans skull är jag inte ett dugg orolig, det är verkligen en kavat liten pöjk vi har, och det har känts lite knäppt med en planerad inskolning som är mycket segare än den när han började på förskola första gången för ett år sedan.

4937ab78-f514-42d7-8f1c-4c5c6bbfd935

Så här glada var vi när vi sammanstrålade efter inskolning och jobb igår!

BM-besök vecka 39+0

BM-besök vecka 39+0

Då har jag varit på det (troligen) sista BM-besöket under denna graviditet.

Jag behövde inte ta några blodprover denna gång. Blodtrycket var normalt: 130/80, vilket dock är det högsta jag någonsin haft. Men att trycket går upp precis mot slutet är tydligen heelt normalt och som det ska vara. Precis som att bli lite svullen om läpparna och näsan – barnmorskan tyckte dock inte alls jag såg svullen ut, utan bara ”mogen”. Vikten slutade på 4 kilo upp sedan inskrivningen.

Magmåttet blev 36, vilket jag tror är samma som förra gången, om jag inte minns fel. Så det har nu planat ut någonstans mellan den övre och mittkurvan. Och anledningen till det är att Knyttet nu sjunkit ner i bäckenet och ligger – om än inte fixerat – så hyfsat säkert i utgångsläget. Så inget behov att lägga mig ner och ringa ambulans om vattnet skulle gå längre! Och det betyder förstås också att det börjar närma sig, men det är ju rätt självklart ändå vid det här laget…

Hjärtslagen var inte helt lätta för barnmorskan att få fatt på, för Knyttet rörde sig och vred sig bort från apparaten. Jag kände inte rörelserna mer än som ett sträckande obehag, så Knyttet är nog inte så lugn och stilla som jag inbillar mig. Men de fanns där, hjärtslagen, och låg runt 150. Så som vanligt.

Och sen fick vi en liten bonustitt med ultraljud! Barnmorskan ville försäkra sig om att det verkligen var huvudet, och inte rumpan, som hade lagt sig till rätta längst ner i bäckenet. Och det var det ju! Knyttet låg så fint med huvudet nere i bäckenet, ryggen ut på min högra sida och fötterna högt upp på min vänstra. Det såg också ut som att hen låg och sög på tummen. Nu börjar jag längta på riktigt!

Nu ikväll har jag också börjat känna av riktiga förvärkar. Tror jag… Det känns helt klart som ”öppningsmärta”, med ett visst tryck mot slutet av varje ”värk”, som kommer och går. Men varken längden, intensiteten eller frekvensen är som riktiga värkar, så jag gissar att det är förvärkar. Men jag hade ju aldrig någon latensfas med H, så jag vet inte riktigt hur en mer långsam förlossningsstart ter sig… Vi får väl se om jag tar mig igenom natten och morgondagen så som jag hade planerat!

Ny vecka, 39+0

Ny vecka, 39+0

Då var det dags för den sista veckouppdateringen denna graviditet, tror jag i alla fall.

Det blir nog den kortaste hittills, för om Knyttet har apparna inget att säga utöver att hen är klar nu. Nästan 98 % av graviditeten är avverkad, och det enda som händer med Knyttet denna vecka (utöver den där eventuella födelsen, då) är att hen lägger på sig ett hekto eller två. Det har blivit december, och Knyttet har nått sin födelsemånad!

Själv har jag under veckan mått som jag mått ett antal veckor nu. Sömnlöshet (detta skrivs 04.45, och jag har varit klarvaken i en timme), halsbränna och tilltagande svårigheter att gå och stå. Magen blir hård som en basketboll och öm, och nervsmärtan ger sig tillkänna, efter bara ett par hundra meters promenad, och det släpper inte förrän jag kommit fram och satt mig ner. Det tog mig 35 minuter att gå 1,5 km igår… Varierande aches and pains, men inget som direkt tyder på en annalkande förlossning. Den glupande aptiten har mattats av lite de senaste två dagarna. Brösten ömmar och har börjat producera mjölk.

Det fungerar okej att jobba (skrivbordsarbete) så länge jag i vart fall fått lite sammanhängande sömn, men annars duger jag inte mycket till. B har nog inte riktigt förstått (eller orkat med) mitt behov av avlastning under graviditeten, men nu är det bara tvärstopp, så han får göra det som ska göras eller skita i det, för jag kan bara inte göra annat än sätta mig i soffan om kvällarna. Jag orkar inte ens tjata, så diskberget får torna upp sig bäst det vill.

Och ett ”besvär” jag glömt att nämna, men som blivit extremt den senaste månaden eller så: det knakar så in i bomben om hela den nedre ryggen/höften om nätterna. Varje gång jag rullar/kravlar ur sängen för att kissa knakar det så jag nästan blir full i skratt!

Knyttet rör sig som vanligt oberäkneligt, med lugna dagar varvade med aktiva sådana, och i det avseendet ska det bli så skönt när hen kommer ut – att direkt kunna se om hen mår okej, istället för att gå runt halva dagar i stöten och undra om hen lever.

Från imorgon kväll finns enbart du på mitt officiella schema, mitt lilla Knytt, så det är bara att komma ut!

En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

En vecka kvar till BF, och fortsatt inskolning

Plötsligt var den här, 38+6, dagen som är precis en vecka före BF.

Jag känner mig lite lugnare än för några dagar sedan, och försöker att bara vara inställd på att bebis kommer att hålla sig till dagarna precis kring BF. De flesta förberedelser är klara, utöver städning hemma, barnvagnsfix och iordningställande av Knyttets säng. Så det löser sig nog ändå, oavsett när det blir. Jag har inga direkta känningar av att något skulle vara på gång, och smärtorna ner mot underlivet har inte besvärat mig på ett par dagar nu.

Babyskyddets klädsel är tvättad och återmonterad och babyskyddet står bredvid mina väskor i hallen. Jag har även fått besked om att H:s nya bilstol har skickats från Babyland redan idag, två dagar före den beräknade leveransdagen. Det är dock fortfarande oklart om mina nya glasögon kommer att hinna komma…

Knyttet har haft ett par lugna dagar igen, vilket är lika jobbigt som vanligt, men det verkar helt enkelt vara så hen är, min bebis. Nu har det varit ett par dagar då jag fått sitta och verkligen känna efter för att känna rörelser ett par gånger om dagen. Dagarna innan var det fullt ös, och det blir det säkert igen snart nog. Det känns helt overkligt att det är en helt färdig bebis därinne nu, fullstor och inte alls ett litet foster, utan ganska precis den bebis jag kommer att hålla i min famn om bara ett antal dagar. Knyttet finns liksom redan ”på riktigt”, hen är bara inte på utsidan ännu. Jag kan inte alls greppa det i tanken.

Jag håller som bäst på att beta av saker på jobbet, men försöker även där att ha inställningen att livet ju faktiskt inte tar slut för att Knyttet kommer. Jag kommer inte att hamna i ett totalt vakuum, utan kommer att kunna dra iväg något mejl eller instruera vår assistent att  skicka iväg något brev eller ringa och lämna något besked till någon även efter förlossningen. Rent krasst är det ju faktiskt bara något dygn eller två precis vid nedkomsten som en faktiskt litegrann försvinner från jordens yta och inte alls kan vara nåbar.

I förmiddags var jag med H på inskolning på nya förskolan. Det gick bra även idag, han har lekt en massa och verkat trivas bra. Lunchen var dock ingen höjdare, tyckte han, men det var lax med kokt potatis och jag har aldrig sett honom äta vare sig det ena eller andra med god aptit, så det var ingen överraskning, direkt. Lunchen serverades också i ett nytt rum, där det fanns spännande leksaker och ett fönster där han kunde se en byggarbetsplats med lyftkranar, grävmaskiner och cementbilar, så han hade myror i byxorna och hade väldigt svårt att sitta på sin stol. Nya förskolan har till skillnad från den gamla ingen egen kock, utan får maten levererad från Montessoriskolan, men den verkar bra ändå.

Sedan ville han såklart inte somna på vilan, så vi fick avbryta och åka hem redan där vid 12, så att han inte skulle störa de andra barnen. Tydligen har de en ”mellanavdelning” där de något större barnen från småbarnsavdelningen brukar vara, och där det är flera som håller på att sluta med vila. Troligen kommer H att få gå i den gruppen när inskolningen är klar, men han ska få komma in i rutinerna och lära känna personalen först. Mellanavdelningen är ingen formell avdelning, utan en del av småbarnsavdelningen, så inskolningen ska ändå ske på småbarnsavdelningen till att börja med.

Till helgen (om det inte blir bebis) får vi inventera alla ytterkläder vi fått hem från den gamla förskolan och se vad som kan lämnas på den nya, och vad som behöver uppgraderas till större storlek. Jag har – efter ett år med förskolebarn – äntligen fått tummen ur och beställt namnlappar, så jag ska se till att allt namnas ordentligt också, och inte bara med märkpenna på tvättlappen när vi råkar komma ihåg det. I nya kommunen håller förskolan med blöjor, så det blir ett moment mindre att hålla reda på i förskolepackningen också.

H leker med morfar ett par timmar nu på eftermiddagen, så att jag hinner jobba lite. Imorgon är det B:s tur att vara med på inskolningen, innan vi åker hela familjen för det sista (?) BM-besöket. H tyckte det var jättekul att vara med mamma till ”doktorn” sist, främst på grund av den stora leksaksbrandbilen i väntrummet, men det var också spännande att se när barnmorskan stack mamma i fingret. ”Kom blodet mammas finger. Fick plåster.” berättade han om och om igen i flera dagar efteråt.

Inskolning på nya förskolan

Inskolning på nya förskolan

Igår var det dags för H att börja på nya förskolan. Äntligen ska han få slippa pendla sex mil enkel väg till gamla bostadsorten, och vi ska komma ett steg närmare en mer komplett tillvaro här i nya staden.

Vi har pratat mycket med H om att han ska börja på en ny förskola, men det har varit lite oklart hur mycket han har förstått. Vid något tillfälle blev han ledsen när jag pratade om det och grät ”Sluuta mamma!”. Imorse var han på dåligt humör och ville inte…något alls. Det var nej till blöja, nej till kläder, nej till frukost. Så han har uppenbarligen greppat att det kommer en stor förändring, som han nog varit lite orolig över.

Eftersom han är så trygg och social har vi dock inte varit direkt oroliga över hur han ska reagera på en ny miljö och nya människor. Idag var vi bara inne på ett kort besök, för en första titt och genomgång av planen för inskolningen, och få en massa papper och annat.

Vi kom dit vid halv tio, när barnen skulle gå ut och leka, så att vi skulle få vara ensamma inne i hemvistet, eller vad de nu kallar det på den här förskolan, med en av pedagogerna. H dök rakt in och testade alla leksakerna, som verkade få godkänt.

Allteftersom droppade det in barn, och H sprang rakt fram till vartenda ett och sade ett glatt ”Hej!”, och bjöd in till lek. Älskade unge, jag vet inte vart du fått denna öppna, glada personlighet ifrån, men det gör mig så himla glad och stolt. Det är en verklig ynnest att som förälder känna att dig behöver jag liksom bara försöka förvalta väl, och inte förstöra. Det finns inget i din personlighet som jag känner att jag behöver ”jobba” med, eller hjälpa dig att utveckla. Om du bara är som du är så kommer du att bli omtyckt och älskad därute i världen.

H ville inte gå därifrån när alla barnen kommit in, men kunde blidkas med löften om återkomst idag för att leka med alla kompisarna och leksakerna. Det kommer att bli bra det här.

Vissa barn var lite blyga inför H:s rättframma hälsning, men dagens sötaste var när en liten pojke J kom in i rummet, stövlade fram till H och sade ”Hej!” tillbaka och gav H en kram. De började genast leka – och sno leksaker av varandra, men utan att bli arga — och jag fick känslan att de där två, de är av samma skrot och korn! Snälla, glada små vildingar.

Inatt har jag fått sova, först en stund vid nattning, sedan från midnatt och fram till 06.30 med bara ett par kisspauser emellan. Så skönt och välbehövligt! Men jag har också vaknat med förnyat halsont…

Idag är det jag som hänger på förskolan med H. Tanken är tydligen att han ska gå 08.30-13.30 i sällskap av förälder hela denna vecka, och sedan samma tider nästa vecka, men då kunde vi så smått börja lämna honom ”för att gå på toaletten eller så i fem minuter”. Eh, jag tänkte inte ta med honom på toa ens idag…

Vi var med honom tre dagar vid inskolningen förra gången. Det var ett år sedan och han var 15 månader. Sedan lämnade vi honom 9-15 de första två veckorna medan en av oss var hemma på standby. Vi blev aldrig inringda. En eller två gånger sedan dess har han visat något väldigt snabbt övergående tecken på att bli liite ledsen när vi ska gå. Annars är det mer så att han blir arg när vi kommer och avbryter leken vid hämtning.

Så. När de fått se honom in action i ett par dagar så tänker jag nog föreslå att jag stannar en liten stund på måndag morgon, och sedan kör vi. Jag tror knappast han behöver en mjukare inskolning nu än när han var ett år och gick på förskola för första gången…