92 dagar kvar till BF – mår bra men är orolig för provsvar

92 dagar kvar till BF – mår bra men är orolig för provsvar

Usch, vad jag avskyr denna väntan på provsvar! Är samtidigt jätterädd för att få resultatet, och känner att det liksom kan komma och attackera mig närsomhelst. Vet inte om det blir ett telefonsamtal från barnmorskan eller om det kommer ett brev på posten. Jag kan inte kontrollera vare sig resultatet eller när och hur jag kommer att få veta det.

Är sur över att jag mår så himla bra fysiskt, men att jag ändå kan vara sjuk utan att veta om det. Vill inte ha graviditetsdiabetes. Har ändå alltid varit lite… stolt är kanske fel ord, men nöjd med att ha haft så relativt komplikationsfria graviditeter och förlossningar trots att jag fått min övervikt och dess potentiella risker för mig och barnet skrivna på näsan av mödravården från allra första början. Och den där första barnmorskans tjat vid varenda möte om att jag minsann måste hålla mig ifrån läsken, fastän jag varken drack läsk eller gick upp nämnvärt i vikt. För alla vet ju att vi tjockisar bälgar i oss läsk i part och minut, eller hur? Det är ju sådana vi är.

Annars var tisdagen en bättre dag än måndagen, halsont till trots. Lite jobb blev jobbat. Mat blev inhandlad på sushistället bredvid jobbet på hemvägen, och middagen blev därmed färdigäten tidigt även fast jag fick n ä s t a n en heltidsdag på jobbet. Ungarna blev duschade och fick kolla Bompa iförda pyjamas. Om inte den lilla rövhatten som föll på min lott vid nattning hade tagit två timmar på sig att somna så hade det varit en perfekt kväll.

Hon har för övrigt börjat visa ännu fler tecken på att snart bli två år. En liten harang som låter ungefär ”ah-deh-dint” har identifierats som de första yttringarna av ”Jag vill inte!” och kombineras med något mer svårtytt ”ah-deh-dåh-neh-*valfritt ord t.ex. pappa/tvätta*”som också verkar vara någon form av nekande till en föreslagen aktivitet eller att fel person gör något. Fel person är ofta alla utom henne själv. 21 månader, och redan helt säker på att hon själv ska hälla upp sin egen mat ur karotterna, och själv smöra sitt bröd. Annars börjar tårarna forsa, och hela maten refuseras.

Och H… Han är så stor plötsligt. Både rent fysiskt och mentalt. Byxorna i storlek 104 är plötsligt alldeles för korta, och skorna vi köpte i början av sommaren redan för små. Han ser ut helt och hållet som en pojke nu, lång och smal och helt utan spår av knubbiga bebiskinder. De utspridda fräknarna på näsryggen kan vara det sötaste på denna jord när han tittar på en med de där lite sneda ögonen. Han håller rätt på veckans dagar och räknar ner till helgen, och funderar över skelett och gravar (de har jobbat med skelettet på förskolan, och uppenbarligen också pratat om att det ligger skelett under stenarna på gamla kyrkogården, som de passerade på väg till biblioteket häromdagen).

Hoppsan sparkar på precis som vanligt, och jag har börjat få svullna fötter varje kväll, som bränner och sticker och ömmar. En tendens till klåda under fotsulorna har börjat kännas av. Hjälp, det är ju tre månader kvar, hoppas jag slipper extremklådan jag hade främst när jag väntade H, då jag fick gå till sängs med våta strumpor varje kväll för att ens kunna somna.

93 dagar kvar till BF – ny dag, ny förkylning

93 dagar kvar till BF – ny dag, ny förkylning

Jahapp jahapp… igår kväll fick jag ont i halsen. Igen. Tredje förkylningen på en dryg månad, jo man tackar.

Dagarna tickar stadigt neråt, och jag börjar misströsta om att få lite lugn och ro någon gång. Inte lugn och ro som i att få sitta i tystnad någonstans och göra vad jag vill. Det händer ju liksom bara inte i den här fasen i livet som kallas småbarnsåren. Men lugn och ro som i att någon sorts vardagslunk ska inträda för en längre period än en eller två veckor, och att få någon sorts rätsida på livet. Inget extremt, bara att hemmet ska vara i alla fall halvrent, att jobbet ska vara annat än bara ren och skär ångest.

Det kändes som att det mesta skulle vara avklarat nu i september: barnens sommarlov, semesterresorna och sensommarens födelsedagsinferno. (Vi har fyra födelsedagar i nära familj i andra halvan av augusti.) Men så blir det ett andra, mycket försenat, kalas för H i slutet av september, för att han så sett fram emot att bjuda kompisarna, och vi inte haft tid att ordna med det tidigare. Och jag och B ska försöka komma iväg på en liten weekend på tu man hand för att fira vår tioårsdag, som ju var dagen efter H:s födelsedag. Plus att B har börjat längta efter en höstig bilsemester, för vem vet om och när vi kan komma iväg som trebarnsfamilj? Och sen har vi november/december med födelsedagar i familjen i tät följd fram tills det är det dags för Hoppsans födelsedag.

Och nu en förkylning till. Allt känns bara för mycket. Veckodagarna som bara försvinner i ett sammelsurium av vakna-lämna-jobba-hämta-mata-sova, och helgerna då det är så svårt att få något gjort eftersom barnen kräver full uppmärksamhet, och där varje litet socialt åtagande eller nöje tar stora tuggor av tidsbudgeten för allt det där som bara behöver göras någon gång.

Jo, jag vet att det här är ett lyxproblem och ”bohoo, jag orkar inte åka på semester”, typ. Men det är lite där jag befinner mig i livet och i mitt mående – att även allt som borde vara roligt och lustfyllt förvandlas till måsten som bara måste avklaras, för att det inte finns tillräckligt med tid för alla andra måsten.

Nej, usch, jag har känt mig närmast PMS-pessimistisk. Jag har varit gråtmild och känt att allt är värdelöst. Att jag är värdelös. Det måste vara förkylningen.

Jag saknade ungarna riktigt mycket hela dagen, trots en intensiv helg ensam med dem. Eller kanske just därför. De har i sin tur varit riktigt mammiga också.

Hoppsan var (såklart) riktigt igång under glukosbelastningen, för hen fick ju också en rejäl sockerchock. De två timmarna passerade ändå relativt snabbt, och nu är det bara att invänta resultatet.

Den här gången var det inte bara ett stick i fingret, utan tre rör blod som skulle dras. Tack och lov var det en duktig provtagningssköterska (heter de ens så?) som fick ut sitt rör snabbt med bara ett stick varje gång. Jag kan vara lite svårstucken, och ibland har de fått sticka längre ner på armen efter fruktlöst grävande i armvecken. Men jag är såklart rejält blå i båda armvecken:

Långärmat resten av veckan! (Jag är gravidvarm, och går gärna till jobbet i kortärmat fortfarande 😀 ) En sak jag tänkte på vid provtagningen var att jag tyckte att blodet såg mörkare ut än vad det brukar göra. Undrar vad det kan betyda?

94 dagar kvar till BF – alla överlevde helgen (if just barely) och glukosbelastning

94 dagar kvar till BF – alla överlevde helgen (if just barely) och glukosbelastning

Söndag igår, och sista dagen på min ensam-med-barnen-helg. Dagen var …inte lika bra som lördagen.

Förutsättningarna var ungefär desamma, men både jag och barnen var tröttare när de för andra dagen under helgen gjorde en tidig morgon. 05.53 var båda ligisterna klarvakna och tumlade runt i sängen och krävde att jag skulle läsa ”Busiga Bebben”. Jag var aptrött och hade sprängande huvudvärk och var inte så pepp på det. Då hade båda kommit i säng en timme senare än vanligt, men de skulle ändå upp på vanlig vardagstid. Suck!

Jag fick inleda morgonen med att ta itu med hela helgens disk, som tidigare staplats på hög, och efter frukost var jag helt färdig, och barnen var oregerliga. Dags för påklädning och genast ut på shoppingtur. Delvis för att handla mat, men mest för att komma ut innan någon slog ihjäl någon.

Innan vi kom iväg lyckades H dock sparka ner L från vår höga kontinentalsäng så att hon gjorde en baklängesvolt över badrumspallen som står bredvid sängen. Det är tur att barn är så mjuka, för en annan hade ju brutit nacken om en ramlat på det där viset. Allt gick bra, men L var ledsen, och jag skrek på H, och H var ledsen och allt var bara piss ett tag där.

Sedan kom vi iväg, och kom inte hem igen förrän klockan var närmare två på eftermiddagen. Barnen var så trötta, så trötta, och mamman med. Långpromenaden med dubbelvagn och matvaruinköp kändes av bak i höfterna, och sista vägen hem sved och brände det rejält i nedre delen av magen också. Blodsockret var förbrukat, och magsyran gick ungefär uppöver örsnibbarna. En snabb lunch bestående av stekt falukorv och stuvade makaroner föll väl ut, men efter det var det en eftermiddag med mest bråk och skrik som följde.

L var i det trötthetsstadiet då hon bara gör bus, som någon sorts nödrop: ”Hallå, ser du inte att jag behöver sova, lägg mig nu för guds skull!”, men det var dels för sent för en tupplur, och dels är det nästan omöjligt att natta henne för dagvila när en är ensam med båda ungarna. För H vill inte vara själv på övervåningen, och kan inte vara tyst och stilla nog om han följer med ner. Nästa gång ska jag se hur hon svarar på att placeras på balkongen i en vagn, det fungerade ju när hon var mindre, men det har ju inte fungerat under årets varma sommar, med balkongen i söderläge.

H var i sitt ”esse” vad gäller övertrötthet, och skulle hoppa i soffan, hindra sin lillasyster i allt hon gjorde. Planen var att jag skulle duscha med dem så att de var rena inför den nya veckan, och sedan skulle jag laga middag och så skulle vi äta tillsammans allihopa när B kom hem. När vi började klä av oss inför duschen skulle H ”prutta” på min mage och skrikskratttjuta och daska sin syster på blöjrumpan, och kunde inte ta till sig ”Nej!” eller ”Stopp!” (”Topps!” som L säger, och håller fram handen.) Då kände jag bara att ”Nej, detta kommer inte att fungera.” och tog beslutet att det fick bli middagsmacka och omgående sänggång för barnmonstren.

Två nyduschade barn åt mackor (=smorde in sig själva med smör), och sedan sov de faktiskt båda två inom en kvart från det att boken var färdigläst.

Och tur var väl det, för B fastnade i köer och var inte hemma förrän efter 20. Att middagen blev sen var dock bara bra för mig, som skulle vara fastande sedan. För just nu sitter jag med en hel flaska sockerlösning skvalpandes runt i den annars tomma magsäcken. 20 minuter har gått, och om 40 minuter ska jag ta ett andra blodprov (ett togs innan drycken) och sedan om ytterligare en timme ännu ett. Jag har inte ens fått dricka vatten sedan igår kväll.

Var jag sitter? På en träbänk i ett öppet väntrum på en vårdcentral i Täby. Illamåendet går i vågor och här sitter jag helt öppet och folk kommer och går och nummerlappsdisplayen tutar oupphörligen. Jag känner mig så utsatt, och hade aldrig ens gått hit om jag vetat att det skulle vara så här. På provtagningen på DS, där glukosbelastningarna varit tidigare, har de ett särskilt rum där det max är två personer som gör glukosbelastning samtidigt. Tyst och avskilt och lugnt och några hyfsat bekväma stolar att sitta på, eller en brits att ligga på. Bord så att en lätt kan plocka upp en dator eller en korsordstidning eller något annat för att sysselsätta sig och hålla illamåendet i schack. En får sitta helt i fred tills tiden har gått ut och en sköterska kommer för att ta blodproverna. Men här i väntrummet på vårdcentralen sitter jag, för jag får inte gå härifrån, utan måste sitta still och ta det lugnt hela de två timmarna. Verkligen jättelugnt, känner mig inte alls stressad…

Igår hade jag dock en så här lugn stund efter att ungarna somnat. Bara jag och Hoppsan i magen, ett glas Ramlösa original och husrenoveringar på teven. Efter att jag och B ätit middag var det dock slut på lugnet, för då vaknade L och ville bara ha mamma, och ville inte somna riktigt.

Pappa dög inte (han var väl inte pålitlig efter sin långa frånvaro), vilket är så lustigt. Båda barnen har pratat och längtat och pratat och längtat, men när pappan väl kommer hem så får han inte ens en kram av någon av dem. Det är som att de måste visa att han är i onåd för att han varit borta.

Så jag fick dricka en kaffe (no way att jag skulle missa kvällskaffet inför fastan) med L i knät i soffan, och sedan gå och sova med henne.

En och tjugo kvar. Behöver jobba, men det finns inget bord att ställa upp datorn på… Det känns också som ett rent hån att det är regnigt den här gången också, precis som förra glukosbelastningen. Jag vill gå ut och lapa ur vattenpölarna, suga på trädens våta löv, och slicka regndropparna från fönsterrutorna. Detta är tortyr!

95 dagar kvar till BF – seg bebis och mysiga barn

95 dagar kvar till BF – seg bebis och mysiga barn

Helgens ensam-med-barnen-från-soluppgång-till-sänggång-dag gick… faktiskt helt över förväntan.

De vaknade förvisso vid 06, båda två, och ville inte alls lyssna på mina vädjanden om att kramas och mysa kvar i sängen en timme till. Men vi gick upp, myste i soffan en stund och fixade frukost till 08.

De åt förvisso knappt något av filen, ägget och smörgåsen de båda absolut ville ha, och den mindre av de två marodörerna ägnade sig mest åt att smeta ut äggula överallt. Men det gick ändå, på något vis, och efter att de fått varsin istället-för-lördagsgodis-glasspinne tog det inte mer än en halvtimme innan alla var påklädda och redo att gå ut.

Lillasyster sov i alla fall en liten stund i vagnen på väg ner till byn, och vädret var skönt. H fick välja ut en leksak för sitt presentkort på Åhléns, som han fick i födelsedagspresent av en släkting, och jag inhandlade lite pärlor och snöre. Vad H valde? En låda Plus Plus Midi. Föga förvånande eftersom det är detta han pysslar med tre dagar av fem vid förskolehämtningen.

Promenaden hem blev till största del en studie i körning av tom barnvagn.

Lite lunch tillagades medan barnen SATT TILLSAMMANS PÅ KÖKSGOLVET OCH LEKTE (!!!) med Plus Plus. Tänk att det kan vara (bli) så också, det här med föräldraskap. Att en kan få stå och pyssla med hushållssysslor medan barnen sitter och gör sitt bredvid. Så om ungefär två år till så kanske livet kan gå att leva litegrann…?

Sedan kom morfar och tog med sig H till öppet hus på brandstationen, medan jag och L passade på att sova middag. Jag fuskade alltså lite och fick en stunds avlastning. Det är nästan ett måste när ett barn måste sova middag, och ett annat inte kan. L har ju också kommit upp i en ålder då hon inte kan sova sig igenom lite vad som helst längre, utan det är mörklagt och tyst sovrum som gäller om hon ska ta mer är en kort tupplur.

När H återbördades blev det pysselstund, och H färdigställde raskt tre armband, och L två, med lite hjälp. Efter att ha visat henne hur en trär på pärlor på ett snöre bara två gånger så kunde hon själv! Jag höll i snöret åt henne, och hon trädde på pärla efter pärla.

Sedan var det två tröttisar som tittade på teve medan jag förberedde middagen.

H har dessutom sportat ett rött och svullet öga idag. Igår vid hämtning var han lite rödlila i utkanten av det högra ögonlocket, och sade att en mindre kille, som nyligen bytt från lilla avdelningen, hade slagit honom. Den killen var en av ungarna som jag upplevde som rent utsagt asjobbig vid inskolningen av L på lilla avdelningen, och nu är det ständiga problem med att han slår, river och biter H på stora avdelningen. Jag slätar över och säger till H att den killen ju är liten och inte riktigt vet hur en ska bete sig på Stora, men inombords vill jag ju återigen slänga ut ungen i snön.

Hur som haver så var hela det övre ögonlocket rött och svullet idag, och jag är lite osäker på om det ”bara” är en blåtira. Ögonlocket är så jämnsvullet, ända in i ögonvrån, och det syns inte någon specifik skada. Jag torkade med en sådan där ögontvättservett idag och avvaktar och ser hur det ser ut imorgon.

Hoppsan har haft en lugn dag, eller så är det jag som haft för fullt upp för att känna av hen. Att umgås med två småbarn är lite av en full frontal attack på alla ens sinnen – de övertar ens syn, hörsel och fysiska omgivning så totalt att inte mycket annat tränger förbi. För att inte tala om känslorna som pendlar mellan ilska, frustration, sprudlande glädje, stolthet, gränslös kärlek och hudlös rädsla över att något skulle kunna hända dem.

Men lite rörelser har det ändå varit, så hen är väl bara lite seg. Det är dock tydligt att jag kommit in i en fas i graviditeten då jag är omedvetet ständigt medveten om Hoppsans förehavanden. Det räcker med att hen varit lite lugnare än normalt, så bubblar det snart upp tankar om att hen borde kännas av. Nu efter nattning är det ändå mer fart igen, så jag är inte orolig på något sätt.

Jag har fått en ny craving också, och en rätt bra en: Ramlösa Original. Inte Loka. Inte Pellegrino. Ramlösa. Synd bara när det inte finns hemma…

96 dagar kvar till BF, och ensam med barnen

96 dagar kvar till BF, och ensam med barnen

I helgen är jag solokvist med barnen, och än så länge lever jag. Och barnen med.

Hämtning och en ”snabb” tur till Ica tog sina två timmar på fredagseftermiddagen, men barnen var ändå vid gott mod. Jag kunde slänga ihop en köttfärssås i princip ostört efter hemkomst, medan H kollade på paddan och L lekte med sin låda med pennor vid köksbordet.

Hon är inte betrodd med kritor (för dem äter hon på) eller tuschpennor (för dem äter hon också på, och ritar på sig själv), men sådana där pennor som är som blyertspennor fast med färg (vet inte vad de kallas?) är klockrena. Idag satt hon en halvtimme och plockade dem ut och in ur lådan, räknade åtta-nio-åtta-nio (hon ÄLSKAR att räkna, men har inte riktigt greppat att räkneorden ska komma i en viss ordning) och fördelade dem också (pappa-mamma-pappa-L-mamma-Ejje). Sen målade hon lite också. Enligt uppgift var det pappa och en banan.

H var trött, så trött, och hade en liten kris vid hämtning, då hans pärlarmband som han stressade för att få färdigt istället föll isär. Han fick med sig snöre och pärlor i en påse hem, tillsammans med dagens färdiga kreationer. Och L VILL OCKSÅ HA ”BANDA”! Så det blev en stunds tafatt mellan barnen i förskolans hall, då L passar på att norpa H:s dyrgripar medan han klär på sig, och han jagar ifatt och tar tillbaka och knuffar omkull. Efter maten grät och skrek L till sig H:s armband, ett i taget, tills hon fått låna det största, finaste.

Jeeez, vad det är svårt med en lillasyster som också vill allt! Men i nio fall av tio är han så snäll mot henne nu – något har verkligen hänt i hans mognad, och han har blivit en riktig storebror. Kanske ska jag ta en tur till centrum imorgon och se om det finns några riktigt stora pärlor för henne att träna på, och massor av pärlor till H. Pysslande vill jag verkligen uppmuntra när han äntligen upparbetat ett intresse för något åt det hållet. Och hon… hon går ju inte att stoppa från något, det är bara att följa med och låta henne försöka, och ta sig vatten över huvudet ibland.

Till slut sov de också, och jag med, efter att ha suttit och nickat till framför Bompa redan en stund före läggdags. Och vet ni? När vi kom ner till sovrummet och barnen började hoppa runt och härja i sängen tog jag ett snabbt beslut och struntade i tandborstningen. Ibland får mammans mentala hälsa faktiskt gå före barnens tandhälsa. I alla fall för en kväll. Pyjamasar på, en snabb bok och sedan godnatt. De snodde runt båda två men somnade till slut. Troligen efter mamman, men hey, leading by example är ofta effektivt. Säger jag alltid när jag somnar först.

Men jag vaknade och har fått ett par timmars egentid under senkvällen, som jag investerade i helt passivt soffhäng. Det gäller att ta tillfället i akt nu när jag är ensamstående ända fram till söndag eftermiddag. Annat jag gjort för att curla mig själv är att köpa fryst färdigmat för hela helgen, och tänker traktera barnen ugnskyckling som Stina lagat, och pyttipanna från Felix.

En sak som fyra års föräldraskap lärt mig är att verkligen släppa helt på ambitionerna när det behövs. När en är själv hemma med barnen, eller på måndagkvällar då alla är trötta. Då är det enda som gäller:

”Everyone fed, no one dead.”

Planen för helgen är alltså överlevnad genom minimering av hushållsarbete, barnvänlig mat och fokus på att sysselsätta illbattingarna så mycket som möjligt. Om tänderna bara blir borstade varannan gång? So be it.

Mitt tredje barn är i alla fall lätthanterligt för tillfället, sparkar på så fint alldeles lagom ofta, och orsakar väldigt få bekymmer för sin mamma generellt. Känslan av att fötterna börjat svullna lite har dock tilltagit, och efter en dag då skorna tryckt på ovansidan av foten har jag lite värk i fötterna nu på kvällen. Kanske börjar det bli dags att försöka få dem i högläge en stund om kvällarna? Och använda stödstrumpor, kanske? Jag köpte ett par nylonstödstrumpor för flygresan till Mallorca som fungerade riktigt bra, och tillräckligt svala för att faktiskt kunna använda.

97 dagar kvar till BF, och ny vecka 26+0

97 dagar kvar till BF, och ny vecka 26+0

Dagarna tickar ner, en efter en, och graviditetsveckorna tickar uppåt, långsammare, men ändå i snabb takt.

Tiden, alltså? Idag fick jag följande två bilder i facebookflödets minnen.

Fyra år sedan. Vår förstfödde var mindre än en månad gammal. Jag var så omtumlad, och så kär. Hur kunde denna lilla varelse bara dyka upp och ta över hela min existens? Nu ska han snart bli storebror för andra gången, är fyra år gammal och hittills en riktigt fin liten person på alla vis. (Utom när han är övertrött, för då är han en liten rövhatt på alla vis.)

Ett år sedan. Vår tjej. Vår lilla trollunge. Hon var en bebis som kröp omkring på golvet för bara ett ynka år sedan. 9 månader gammal. Nu är hon snart 2 år. Pratar och pratar och sjunger och dansar. Springer och klättrar. Idag har hon sjungit ”Osh. Osh. Osh. Moto. Moto. Moto.” från det att hon vaknade och fram till middagsbordet. (Sången om sopbilen från Mamma Mu-sångboken. Kross, kross, kross. Motor, motor, motor.)

Hon kan så mycket själv, och är så utvecklad både motoriskt och språkligt. Är så gosig. Eller så sur. Antingen eller, inget mellanläge. Och det är snart hennes tur att bli storasyster. Hon hinner förmodligen nätt och jämt fira sin 2-årsdag först. Med tanke på hur hon liksom exploderat på alla sätt i sin utveckling det senaste året är det svårt att föreställa sig var hon kommer att vara om tre månader.

Och sedan är det lilla Hoppsan. Aldrig hade jag trott för fyra år sedan, eller ett år sedan, att vi nu skulle stå inför att bli fem i familjen. Om ett år är det Hoppsan som kommer att krypa runt på golvet som L gör på bilden ovan.

Så. Vecka 26+0. Gravid i vecka 27. Allt är bra med mig, och det verkar vara bra med Hoppsan också. Hen sparkar i alla fall så att hela jag hoppar, vid flera tillfällen varje dag.

I slutet av denna graviditetsvecka är det precis tre månader kvar till BF, vilket borde betyda att jag går in i sjunde månaden, om en räknar kalendermånader med nio månaders graviditet?

Jag har halsbränna och hemorrojder, men annars är allt bara bra. Vardagen flyter på utan andra problem än att jag ofta somnar vid nattningen. Men jag är inte vaken om nätterna utom just då jag sovit oavbrutet från klockan 19 och tar morgon vid 03.

Jag kan promenera de sträckor som behövs i vardagen (sällan mer än ett par kilometer i stöten) ganska raskt utan andra problem än en _väldigt_ lätt obehagskänsla i nedre delen av magen. Ibland gör det ont i vad jag tror är ligamenten i ljumskar/nedre delen av magen efter att har promenerat och satt mig ner, lite svidande/brännande, men inget som känns som ett problem på något vis.

Aptiten är lagom, jag kan äta det mesta utom rött kött och vissa grönsaker. Och allt som jag inte får äta då…

Jag har fortfarande mina vanliga kläder med tillägg av några graviditetstoppar bara för att det är så bekvämt. Byxorna börjar dock protestera genom att bli för korta i benen, för att tyget dras upp över magen. Så jag ska försöka hitta två par bekväma gravidbyxor som är snygga nog för jobbet, typ ett par riktigt mörkblå superstretchjeans/jeansleggings och ett par svarta eller mörkgrå byxor. Det får jag försöka klara mig med i tre månader till, för sedan är det ju färdigt med graviditeter för min del. Jag har en gravidkjol kvar sedan förra gången att variera med, men jag avskyr strumpbyxor sååhåå myyycket.

Fötterna är lite svullna, och de två nya paren skor som jag köpte i förra veckan stramar lite över fötterna. Fast jag nu drar TVÅ storlekar större än innan min första graviditet. En storlek för varje barn. Hoppas det inte blir en storlek till, för då får jag på riktigt pråmar. Till min längd på 163…

Andra graviditetsbekymmer? Kanske att jag varit lite gasig den senaste veckan, men inget extremt. Enda orosmolnet annars är vad glukosbelastningen på måndag kommer att utvisa.

Vid motsvarande vecka med L kände jag mig skröplig och tung i kroppen, och fick väldigt ont i både höfter och mage när jag gick lite snabbare, men annars ganska lika tror jag? Jag mår nog väldigt lika som jag mådde med H, då jag kände mig smidigare mycket längre in i graviditeten.

Hoppsan väger nu omkring ett kilo, och är cirka 37 centimeter lång. En hel butternutpumpa eller ett salladshuvud. Hen suger på tummen, andas in fostervatten och hör allt mer av det som händer runt omkring. Det märks faktiskt, för hen börjar ofta röra sig i direkt anslutning till lite högre ljud omkring mig. Tarmarna är nu mogna nog att tillgodogöra sig bröstmjölk, men lungorna är inte riktigt färdiga att klara av livet utanför livmodern utan hjälp. Hen har troligen börjat öppna ögonen, och kommer att börja reagera alltmer på ljus. Vi är på väg in i den delen av graviditeten då Hoppsans enda syssla kommer att vara att fläska på sig.

Vid den här tiden under graviditeten med L kämpade vi med att få H att sova i sin egen säng. Två år senare sover han fortfarande gott i vår säng varje natt, medan lillasyster sover i hans växasäng ända fram till morgonen, då hon kommer tassande som lilla Ludde, bärande inte på sin kudde, men väl sitt täcke. Hahaha, livet, va!?! Tre månader kvar att hitta en ny sovlösning. Antingen en våningssäng där växasängen står nu, eller så flyttar jag och Hoppsan upp till gästrummet på övervåningen och låter resten göra upp om sovrummet 😀

98 dagar kvar till BF – försöker få rätsida på jobbet

98 dagar kvar till BF – försöker få rätsida på jobbet

Nedräkningen fortsätter!

En av de viktigaste sakerna jag har att ta itu med är att få ordning på jobbet. Komma ikapp. Den här gången har jag inget annat val än att försöka tuffa på så gott det går trots bebis.

För att jag har en halv anställd och ett halvt kontor att pröjsa för alldeles oavsett vilken möjlighet jag själv har att arbeta. B får vara pappaledig, och jag får försöka klona mig själv för att kunna vara med bebis och amma och dra in någon sorts pengar. Hur det ska gå till vet jag inte.

Sommaren med efterföljande förkylningar har lämnat mig med högvis med jobb, och det går så trögt, så trögt. Varje dag väller det in mer mejl och telefonmeddelanden än jag hinner ta itu med, och en övervägande del är sådant det inte går att tjäna några pengar på ändå, men som tar tid och fokus från det jag faktiskt behöver göra för att kunna fakturera något. Förhoppningen är ju att det kommer att lossna, men ibland…vette fan…

Nåväl. Inte mycket annat att göra nu än att köra på. Ända in i kaklet. Jag har i alla fall gjort framsteg den här veckan, och har nu bara ett par riktigt dåliga samveten kvar som måste tas om hand. Bara jag får fungera någorlunda så kan jag kanske ta helg med relativ sinnesfrid och en känsla av att i alla fall ha jobbat igen förkylningsveckorna då inte mycket blev gjort.

Eget företag och småbarn. Inget jag rekommenderar till någon alls, faktiskt. Eller jo, ETT barn kan nog fungera med rätt stöd och rätt kollegor och rätt medförälder. TVÅ är katastrof. Och TRE? Gode gud, vad har jag givit mig in på?