Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Och plötsligt är vi nere på tvåsiffrigt antal dagar kvar!
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

BM-besök v. 25+4

BM-besök v. 25+4

Idag (igår har det hunnit bli – gå och lägg dig människa, du ska upp och jobba imorgon!) var det dags för besök hos barnmorskan igen. Det fjärde hittills denna graviditet, om jag inte missminner mig? Inskrivning vecka 9, ett besök vid vecka 12 samma dag som KUB, ett besök veckan efter första RUL-tillfället, och sedan idag. Jo, det blir fyra.

Tänk vad få BM-besök det är denna gång jämfört med förra, då jag gick i princip varannan vecka hela graviditeten igenom! Mest för att kolla vikten då, eftersom jag var med i ett projekt för överviktiga gravida. Denna gång har det varit en gång utöver det “ordinarie schemat” för omföderskor, också för att kolla så att inte vikten drar iväg.

Vikten har dock hållit sig bra även denna gång (hittills), och jag ligger nog ungefär på inskrivningsvikten nu, minns inte riktigt vad den var. Och då har kosten ändå varit katastrofal denna graviditet… Men min matsmältning och aptit tycks vara riktigt väl justerade när jag är gravid, till skillnad från annars då jag lätt äter mer än vad jag borde, med viktuppgång som följd. Däremot rasar jag inte alls i vikt när jag ammar, som många andra, utan lägger tvärtom lätt på mig då också. Konstigt, det där…

Aptiten har dock återvänt med besked, och jag tycker att nästan allt är gott. Åt 12 bitar sushi till middag och var fortfarande hungrig efteråt. Känns lite farligt med fjorton veckors graviditet kvar… Men, men, barnmorskan var nöjd med mig idag i alla fall.

Järnvärdet låg fortfarande jättebra, 134 eller 136, så jag slipper kanske ta tillskott denna gång. Även blodsockret var bra denna gång, och låg på 3,4. Förra gången låg det ju lite förhöjt, men det var direkt efter frukost med bulle. Så barnmorskan trodde inte att jag behövde oroa mig för den kommande glukosbelastningen, som jag ändå måste genomlida även denna graviditet på grund av mitt höga BMI. Hon ordnade remiss både till det och till TUL i vecka 32.

Det var premiär för magmätning också, och måttet blev 23 vilket BM sade motsvarande 25 veckor, så det var väl också bra. Och sedan fick vi höra lite galopperande hjärtljud också (ca 148-150 bpm), vilket inte var lika känsloladdat denna gång, eftersom jag nu känner av Knyttet flera gånger dagligen, och inte går runt och oroar mig för att hen inte ska leva.

Annars har jag nu två kvällar i rad lyckats natta H sittandes bredvid honom i hans säng istället för att ligga nerkrupen med honom så att han kan greja med mitt hår. Det börjar bli fysiskt svårt att vika ihop mig i den lilla utdragssängen, i vart fall utan att ta all plats från H, så det har varit tvunget att ändra rutinen. Ikväll var jag nere på färdig nattning kl. 20.30, istället för 21.20 igår, så det kommer förhoppningsvis att fungera.

Sedan får han ju komma och kramas så fort han vaknar under natten, så han blir inte helt utan närhet, den lille stackaren. I ärlighetens namn så känns det inte helt rätt i hjärtat att inte ha honom sovande med mig hela tiden, men det kommer ju inte att fungera med Knyttet om inte H alls kan sova i egen säng. Och om han ska göra det så måste det vara en redan inkörd rutin när Knyttet kommer, så att inte H känner sig helt avvisad och blir svartsjuk på lillasyskonet.

De sista hotellbokningarna inför resan börjar trilla på plats, men det är verkligen en djungel det där!

Share Button

Går in i mig själv

Går in i mig själv

Jag har nått den där fasen i graviditeten som jag så väl känner igen från förra gången – fasen då jag mer och mer drar mig tillbaka in i mig själv, och bebisen börjar ta upp en allt större del av mina tankar. Den kom tidigare förra gången, men då var det ju också första gången, och det fanns mer att tänka på, eftersom allt var nytt och okänt.

Det är knappt så jag vill prata med någon utöver B och H, jag är komplett ointresserad av vad som händer ute i världen, orkar knappt läsa bloggar och än mindre skriva på min egen. Min tillvaro har börjat kretsa runt mig och min mage. Jag vill helst bara vara hemma och ta det lugnt och boa. Men jag ser samtidigt fram emot vår resa om två veckor.

Jag håller på med några små och olika viktiga projekt:

1. Att få Tjockis-katten frisk och glad igen. Han är konstant dålig i magen, bajsar stora lösa droppar på golvet om han lämnas inne över natten eller dagen, har magrat ur väldigt och är fruktansvärt rädd och otrygg. Han törs inte komma in när H är hemma och vaken, och ute terroriseras han av en gigantisk svartvit best som har sitt revir över vår trädgård.

Jag har avmaskat och ger magsnäll mat, men är övertygad om att problemet är psykiskt i botten. Flytt, kattungar och ett allt vildare barn har blivit för mycket för honom, och han har inte funnit sig någon trygg plats vare sig inne eller ute här i nya hemmet. Han mådde ju fint tills vi flyttade.

Så jag prioriterar nu lite matte-och-Tjockis-tid. Vi har äntligen fått soffan på plats (!), och när H sover middag och på kvällen tar jag med mig Tjockis, stänger dörrarna till vardagsrummet och sitter på schäslongen med katten på en filt i knäet. Han spinner, gosar och sover skönt, och jag håller tummarna för att han ska känna sig tryggare snart.

2.  Att kanske få H att somna själv. Jag googlar och funderar, för det börjar kännas ohållbart att någon av oss föräldrar ska krångla sig ner i hans lilla säng och krama honom till sömns varje kväll. Vi får ingen vuxentid alls över på kvällarna, och allt som oftast somnar den nattande själv och piggnar sedan inte på sig igen den kvällen.

Men jag är osäker både på om det går att få honom att somna själv, och om han verkligen borde somna själv vid nyss fyllda två. Jag vill inte förvägra honom närhet om han behöver det, men ändå inte låta hans insomning styra alla våra kvällar. Knepigt :-/

3. Att själv beskära våra äppelträd. Ett mer trivialt projekt, men det är hög tid nu mitt i JAS-perioden. Vi har fyra träd, som alla varit “plattklippta” för att inte förta sjöutsikten och – gissar jag – för att vara lättskördade. Nu har de dock spretat uppåt rejält och tar en stor del av sjöutsikten inåt viken.

Två av dem är redan färdigmogna och skördade, de grönvita transparante blanche och en rödskiftande sort jag inte vet namnet på (ännu). Igår plockade vi 42 kilo och åkte till ett lokalt musteri, för att få hem vår egen äppeljuice på BIB om några dagar. Vi hade bråttom dit innan inlämningen stängde igår, och missade gränsen för helt egen pressning med 8 kilo. Så vi får en liten tillblandning av gårdens egna äpplen också.

Men vi har två träd kvar att skörda, så det blir nog en vända med sena höst- och vinteräpplen också, som ska ge bättre juice. Det finns ju en gräns för hur mycket mos och paj en orkar göra, så det här med äppelmusterier är en helt fantastisk sak, tycker jag! H är dessutom mycket förtjust i “läppeloos”, och vi köper åländska 3-litersbibbar idag som kostar mer än vad det kommer att göra att få våra egna. Det enda som tillkommer är lite (mycket) träningsvärk i ändalykten efter att ha sorterat fallfrukt stående på huk, och ett par korta bilresor för lämning av frukt och hämtning av juice.

image

Bilder från mina morgonpromenader till jobbet längs med viken, mysterapi med Tjockis-katten, och en matstund där även den grå kattungen äter – äntligen, äntligen har han fattat grejen med mat. 11 veckor, och på onsdag flyttar han och brorsan.

Igår var vi iväg till B:s bror på födelsedagsfirande, och H var helt lyrisk över att få springa runt, sola sig i uppmärksamheten från farmor och farbröderna, och till och med få lov att leka helt fritt i en riktig bil. Han satt där i den gamla Peugoten på gårdsplanen och hade jättekul. Han städade ur småsten från baksätets golv och sa “Hejdå, sten!”. Mamman, som dirigerats till förarplatsen, sade “Hejdå, stenen! Vi ses en annan gång — nu kör vi till Paris!”. Varpå pojken fortsatte kasta ut sten, sägandes “Hejdå, sten! Annan gång! Mummel mummel -riis!” Sedan städade han in gamla kvitton i handskfacket.

Idag blir det bara hemmapyssel, förhoppningsvis innefattande uppstart av bredband, wifi och tv. Längtar efter höstigt soffmys. Och den förträffliga tillfälliga barnvakt som lite tv kan erbjuda…

Share Button

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Dagens lyxbekymmer: att ligga i sängen och vänta på att tvååringen ska vakna när klockan är nästan halv tio…
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Ny vecka, 25+0

Ny vecka, 25+0

Det har varit glest mellan uppdateringarna här den senaste veckan. Mest på grund av att tiden helt enkelt inte funnits, men inte heller någon egentlig lust. Känner mig mest lite trött och småmosig hela tiden, och orkar inte riktigt piska upp något engagemang i just något alls.

På jobbet går det i vart fall ryckvis framåt, och jag börjar kanske, kanske se en ljusning i tunneln vid avfärden mot Europa. Schemat för resan är ganska spikat, och boendebokningarna verkar till största del klara. Tyvärr fick jag inte igenom min lilla önskan om att ett par-tre dagar av de två veckorna skulle spenderas på bondgård med hel- eller halvpension, för att få något vilsamt och även kul för barnen under den annars helt vinorienterade resan. Och för att inte varje kväll i två veckor behöva ge sig ut till fots eller med bil och jaga restauranger med två småbarn i släptåg. Har verkligen försökt att inte uttrycka någon annan önskan än bondgårdsvistelsen, för att kanske få något jag vill när det är fem viljor som ska jämkas ihop. Men icke.

Knyttet och jag har nu avverkat 62 % av graviditeten, och snart är det bara tre månader kvar. Knyttet har fått tjockare hud och hårdare skelett. Hen kan öppna och stänga sina ögon, som är färdigbildade, och lungorna fortsätter att utvecklas och tränas genom att att Knyttet andas in och ut fostervatten. Längden är ca 31-35 cm, och vikten ca 800-930 g. Knyttet kan höra ljud, och reagerar på dem med ökad puls. Knyttet har också utvecklat sitt balanssinne, och kan nu skilja upp från ner. Min livmoder ska vara stor som en fotboll nu, men jag tycker det snarare ser ut som en basketboll. Folk, även helt okända, har inga problem med att kommentera mitt tillstånd längre, om en säger så…

Veckan som gått har jag mått relativt bra. Urinodlingen visade helt okej resultat, inget som behövde behandlas i alla fall, och jag upplever också att besvären med kisseriet har minskat. Igår var jag också på vårdcentralen och tog blodprov för att kolla om jag haft toxoplasma. Det vore ju skönt om så vore fallet, då är det “bara” listeria kvar att oroa mig för under resan. Men det känns som att de livsmedlen är lättare att identifiera; mögelostar, vakuumpackad lax och chark och annat som förvaras länge i kylskåp verkar ju vara de stora “bovarna” där.

Jag ska komma ihåg att teckna en försäkring också. Det verkar i princip bara finnas ett alternativ, Europeiska, som försäkrar fram till v. 32. Det blir rätt dyrt, ca 600 kr, med tanke på att det egentligen bara är kostnaden för hemtransport av prematur bebis i ambulansflyg som försäkringen behövs till, och att risken för detta borde vara rätt minimal. Sjukvårdskostnader täcks ju ändå av försäkringskassan bara en har med sig det blå kortet. Men å andra sidan så är det en kostnad på minst ett par hundra tusen som vi skulle stå med OM olyckan skulle vara framme, så det är väl bara att betala och se glad ut!

Knyttet sparkar i omgångar vid olika tider på dygnet, och jag blir så glad varenda gång. Och fortfarande förvånad över att det är någon därinne… En tidig morgon för några dagar sedan låg jag i halvsovande tillstånd och kände för första gången riktigt omvälvande rörelser. Om jag inte drömde så kände jag även utanpå magen hur Knyttet (tror jag) vände på sig. Det kanske till och med var vändningen till att ligga med huvudet nedåt, som ska ske nu i krokarna, efter att Knyttet förstått skillnaden mellan upp och ner? På måndag är det dags för barnmorskebesök, så vi får väl se om hon kan känna då hur den lilla ligger.

Det här inlägget har jag skrivit på av och till under dagen, som har bestått i att försöka utföra vettigt arbete trots enorm sömnighet. Jag ville inte gå upp i morse, och har suttit och klippt med ögonen nästan hela dagen. Att jag haft en sockerstinn diet med bulle efter frukostfralla och en kaka istället för lunch hjälper knappast heller… Skärpning!

Share Button

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

När det kanske är dags att tömma papperskorgen på kontoret… #dagensilandsproblem
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Försmäktar på kontoret utan mus. Hur tänkte #apple egentligen när de satte laddaruttaget på UNDERSIDAN av #magicmouse2? #dagensilandsproblem
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Ett litet livstecken

Ett litet livstecken

Vi lever och mår rätt bra. Helgen var slitig, med folk på besök non-stop från fredag kväll till söndag kväll. Mina fotsulor värker fortfarande av att ha stått i köket hela tiden.

Efter tårta på tårta under lördagen blev det en liten trerätters med nästangrannarna på söndagen, då vi serverade laxceviche, följt av plommonfyllda lammrullader med feta- och rödbetsquiche och svamp, och snickersrutor till kaffet. Det kändes helt rätt att välkomna hösten matmässigt nu – den senaste veckans kyla, regn och rusk har verkligen ökat suget efter långlagat kött, svamp och allt annat som hör hösten till.

Nu är det i alla fall gjort, lille H har firats av hela släkten och några vänner, och han har verkligen stortrivts i all uppmärksamhet. Han har lekt med mormor, morfar, tant G, morbror W, farmor och alla farbröderna. För att inte tala om hela nästan-grannfamiljen. Mamma och pappa har knappt varit vatten värda, vi har inte ens fått byta blöjor eller torka snor. “Nej pappa-mamma-pappa byta blöja! Mormor!” har det låtit.

Apropå snor så är den här nu, höstens första förskolesjuka. Lilleman började hosta och snora i söndags, och har fått vara hemma från föris. “Mera nooj!” kommer han och säger ungefär varannan minut, och kräver nästorkning. Han har hostat ganska mycket inatt, och blir nog hemma i vart fall halva veckan. Med restiden till och från förskolan nu chansar vi inte gärna på att lämna in en krasslig unge med risk för returresa inom ett par timmar. Vi får pussla så gott det går med arbete och vab…

IMG_0425

De kom och hämtade mamman efter jobbet igår, och den lille sjukligen skulle absolut köra vagnen. Han var minsann inte trött, heller, fast hela ögonen hängde på honom. “Nej trött! Inte sova!” lät mantrat hela kvällen. Generellt är det mycket “nej” på denna nyblivna tvååring just nu. Och mycket prat generellt, med längre och längre meningar. Inte helt grammatiskt korrekta, men fullt förståeliga. “Inge pappa leka bilar! Mamma leka bilar!” “Nej mjölk, mer läppeloos!”

Nu sitter jag och dricker morgonkaffe på kontoret, så får vi se hur vi löser dagen sedan. Ännu har de nog inte ens vaknat hemma, så lite jobb ska jag i alla fall hinna med. Knyttet lever runt i magen, och jag kan inte få nog av att känna de där rörelserna.

IMG_0391

Fina familjen Svan förgyller min promenad till jobbet nästan varje morgon just nu. De och elva pokéstops och tre gym… Jepp, har fastnat i det träsket också, och jublade när jag plötsligt fångande en Snorlax på 1800 cp medan jag bakade tårta hemma i köket i fredags kväll. Helt beroendeframkallande, det där pokémonsamlandet.

Share Button

Puh!

Puh!

Haft kalas med våra föräldrar och syskon. Stått på fötterna nästan hela dagen.

Bjöd på två gamla favoriter: italiensk smörgåstårta och succétårta.

Dagen började och slutade med en B som var ilsken och otrevlig, vilket verkligen sög all glädje ur dagen för mig.

Nu ska jag äntligen få sova.

 

Share Button

Ny vecka, 24+0

Ny vecka, 24+0

Igår var det inte bara H:s 24-månadersdag, utan även dagen då Knyttet och mamman tillsammans klarat av hela 24 veckor av graviditeten. Så 24+1 idag, egentligen.

Den tjugofemte graviditetsveckan av fyrtio. Efter den här veckan är vi alltså fem hela veckor efter halvtid, hur nu det gick till. 60 % av graviditeten är avklarad idag, med 110 dagar kvar till beräknad förlossning.

Jag mår generellt bra, och känner mig lugn och glad. Efter en del skumma problem med kisseriet var jag på vårdcentralen igår. Stickan visade inga omedelbara tecken på urinvägsinfektion, men det fanns spår av äggvita/protein, så de skulle skicka provet på odling för säkerhets skull. Baserat på symtom och de små “konstigheterna” i urinprovet så hade de i normala fall kunnat sätta in antibiotika, men gjorde det helst inte på så svaga grunder eftersom jag är gravid. Lika glad för det är jag, för jag vill vare sig för egen skull eller med hänsyn till det växande problemet med antibiotikaresistens äta antibiotika utom när det är tvunget. Vi får se om provet säger något, annars är det väl bara heeelt normala saker som hormoner och tryck från bebis på redan slitna vävnader som orsakar problemen. Det är skönt att ha koll på allt innan semestern i alla fall.

Annars börjar det kännas en del i kroppen att jag är gravid. Jag har ofta ont i nedre delen av ryggen, höfterna och magen, och det gör ibland ont att gå och stå. Det försöker jag att förtränga, även när hela magen stramar i smärta så fort jag försöker öka på stegen lite. Förra graviditeten kände jag mig stark och relativt smidig ända fram till sista månaden eller så, och jag vill liksom inte “vara sämre” denna gång. Vägrar ta ordet foglossning i min mun, för jag hade ju bestämt mig för att jag inte är en sådan som får problem av att vara gravid. Jag är sjuk i huvudet, jag vet, men jag har liksom alltid haft bilden av mig själv som väldigt robust och tålig. En sån som inte får fjompiga smärtor av en enkel liten graviditet. Ytterligare ett utslag av allmänt “duktig flicka”-syndrom som jag vet är idiotiskt men ändå inte kan släppa. Jag.är.inte.svag.

Utöver detta är det väl bara lite inkontinens vid nysningar samt halsbränna då och då som stör mitt välmående. Jag är inte sådär hysteriskt trött längre, utan mår ganska normalt.

Knyttet sparkar flera gånger om dagen, och jag hinner aldrig bli orolig mellan gångerna, så det känns bra. Det är fortfarande små, snabba rörelser som känns på en väldigt liten yta, så gissningsvis är det just små sparkar eller boxar jag känner. Inga större rörelser ännu.

Enligt apparna skulle Knyttet nu kunna överleva en för tidig födsel. Men hualigen, det måste ju vara helt fruktansvärt att få en så extrem prematur! Våra bekanta fick sin son i v. 30-31, och bara det gjorde att de fick bo i princip isolerade på sjukhus i två månader. Själv är jag född sex veckor tidigt, och fick bo i kuvös med sond i näsan i flera veckor innan jag fick komma hem. Det var visserligen 1980 och efter ett urakut kejsarsnitt, men ändå. Knyttet får allt bo kvar hela hyrestiden ut, något annat vill jag inte vara med om.

Knyttet är ca 30-33 cm lång, väger 680-790 gram och kan knyta sina händer och ta tag om sina fötter. Knyttets känsel utvecklas, hen reagerar på beröring, känner smaker, kan höra och känna igen röster och har fått ett korttidsminne. Lungorna producerar surfaktant, som kommer göra så att hen klarar av att andas luft. Denna produktion kommer att fortsätta under veckorna framöver, och runt vecka 32 kommer Knyttet att ha tillräckligt för att förmodligen kunna andas utan någon hjälp om hen skulle födas då. Enligt en av apparna skulle hens hjärtljud kunna höras om en lägger huvudet mot min mage, men jag tror nog att jag har för mycket stoppning för det. Men B kanske borde prova?

Share Button