35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

35 dagar kvar till BF – precis fem veckor, och näst sista (?) barnmorskebesöket

Så var det ytterligare en dag med fina siffror, 35 dagar kvar av graviditeten, och precis fem veckor.

Dagen till ära var det dags för besök hos barnmorskan. Och troligen det näst sista, eftersom vi på grund av mottagningsflytten fick senarelägga sista besöket i vecka 39+0 till 39+5. Kommer nog inte att hända… men i alla fall positivt att mottagningen med samma personal kommer att leva kvar i annan regi, med bara en kort flytt från DS till Mörby C.

Besöket inleddes med informationen att resultatet av TUL faktiskt hade visat en bebis som var -10% från medel. Ett helt normalt och ”friskt” värde, förstås, men ovanligt för mig vars ungar både vid TUL och efter födsel har varit i alla fall lite över medel. Måste nästan vara en liten tjej ändå? Det lär glädja svärmor i alla fall, för då blir det ingen liten Frank. (Hon är inte den som biter sig i tungan när hon har en åsikt om något. Och det ska gudarna veta att hon har om allt.)

Blodtrycket var perfekt med 120/75, blodsockret 3,5 och Hb-värdet 122. Min vikt ligger på plus sex kilo sedan inskrivning. Hoppsans hjärtslag låg på 140-145, och SF-måttet hade gått upp till 34, vilket innebär att kurvan nu har planat ner närmare medel jämfört med spiken vid förra besöket. Vilket ju lär stämma bra med känslan av att magen sjunkit.

Barnmorskan kände också efter hur Hoppsan låg, och huvudet ligger neråt, men fortfarande rörligt. Rumpan verkade nu ligga ut åt höger, och benen på vänster sida. Och det kan nog stämma, eftersom jag inte känt sparkar ut på höger sida på sistone.

Nästa besök blir om nästan tre veckor, och då tänkte barnmorskan göra en snabb ultraljudskoll också, för att se att bebisen ligger som den ska.

36 dagar kvar till BF – aj, aj, aj och gäääsp

36 dagar kvar till BF – aj, aj, aj och gäääsp

Jag är trött, så trött. I alla fall på kvällarna. Som nu. Håller på att avlida av trötthet.

Idag kom de första riktiga ”stötarna” neråt, och det har känts som att Hoppsan typ försöker sparka sig ut genom fiffi. Fast hen lär ju fortfarande ligga med huvudet nedåt, så det är nog mest så att hen börjar bli stor och få det trångt, och att det känns av ner mot underlivet när hen spjärnar. Men visst är det de första föraningarna/påminnelserna om vad som snart ska ske, och varifrån. Aj.

36 dagar kvar. Tre gånger tolv dagar. Det känns omöjligt lite.

Jag har jobbat idag, men avrundade rätt tidigt på grund av trötthet, och på grund av att L skickats hem från föris med ”dåligt allmäntillstånd” och rinnande ögon. Det har inte blivit någon riktig ögoninflammation, ingen svullnad eller varbildning i ögonen, men hon är lite hostig och liksom lite tårögd hela tiden. Ingen feber. De hade hintat igår vid hämtning om att hon kanske borde vara hemma idag eftersom hon sov länge på vilan igår, och att ögonen rann. Men jag tyckte hon verkade rätt normalpigg imorse, och tempen låg på 37,1. Och liite småkrasslighet tycker jag faktiskt inte motiverar vabbande såhär års, när nästan alla är småkrassliga hela tiden. Men det tycker tydligen förskolan. Så vad gör en?

Hennes språk håller verkligen på att utvecklas och blomma ut, och på bara några veckor har det börjat pusslas ihop fler både två- och treordsmeningar. Till och med fyra ord ibland. ”L:s tur mamma. L sova mamma först.” Hävdade hon idag när H började hävda att han skulle sova med mamma idag. Hon kan till och med nästan hela Lilla snigel: ”Snigel akta dig. Annars tar jag dig!” pratsjunger hon. Ganska typiskt också att hon sover oroligt och helst i vår säng, när det är stora genombrott på gång.

Nu är det dags för preggot att somna.

37 dagar kvar till BF – bit ihop, kämpa på, gör det du ska

37 dagar kvar till BF – bit ihop, kämpa på, gör det du ska

Jag är trött. Omotiverad till allt. Ledsen över mycket. Måste orka lite till. Men hur?

Kan det inte bara bli jul nu, förhoppningsvis med lite julefrid och en alldeles ny bebis att snusa på?

Idag har jag haft ont i magen större delen av dagen, som magknip. Och det var nog bara det det var, för annars mår jag som vanligt. Lite förvärksaktiga smärtor på kvällen har toppat besvärslistan, men det är nog bara som sig bör.

Orkar inte ens skriva idag. Ska bara ta och sova och fortsätta överleva imorgon.

38 dagar kvar till BF – hem ljuva hem…

38 dagar kvar till BF – hem ljuva hem…

Så blev det måndag och hemresedag. Och resan gick faktiskt bra, denna gång också. Eller så är det bara jag som blivit mer slapp/avslappnad… Jag lyckades packa ur och montera ner barnvagnen i dess beståndsdelar och få barnen på plats på tåget utan vare sig större missöden eller överdrivet mycket perspiration. Och jag lyckades få ihop hela ekipaget igen innan vi rullade in på Stockholms central.

So what om L då satt på bordet en stor del av resan, att det åts ohemula mängder russin och att jag fick läsa ”Var är Göran?”, ”Alla tre på förskolan Ärtan” och ”Vem är borta?” om och om igen för att L inte skulle bråka med H om paddan?

Det känns skönt att ha resan avklarad, och att veta att jag inte har några fler sådan här fysiskt ansträngande aktiviteter kvar som preggo. Allt bärande och släpande och lyftande och gående och total avsaknad av bekväma sitt- och sovplatser som en långhelg hos min mamma innebär är slitigt för kroppen. Men som alltid är det underbart att se barnens glädje över att få vara med mormor.

Hoppsan var ovanligt lugn hela dagen idag också. Nästan så att jag började fundera på om det var läge att ringa förlossningen och höra om jag borde komma in för en koll. Två dagar med knappt mer än en enstaka puff då och då, inte alls likt min Hoppsan. Å andra sidan så var hens rörelser idag helt normala för mina andra barn när de låg i magen, och de har ju klarat sig fint. Så jag avvaktade, och under kvällen har Hoppsan varit lika livlig som vanligt. Hur orkade jag ens med de andra två gångerna, då sådana här dagar var mer regel än undantag? Förhoppningsvis fortsätter den här graviditeten utan vidare nojor, nu när det bara är slutspurten kvar.

Väl hemma var ungarna såklart övertrötta och vimmelkantiga och sådär störda av uppbrottet från vardagen som bara barn kan bli. Så nattningen blev ett utdraget projekt med två mammiga och svårlugnade små. Som inte ville nöja sig med pappan, trots att de båda uttryckt saknad och längtan efter honom under resan. H mer rättframt, med uttalanden om att han saknat och längtat efter pappan, och L genom att ha frågat om pappan lite diffust under helgen, till att under måndagsfrukosten utbrista ”Pappa vägen!?”. Vart har pappan tagit vägen?!

Hur vi ska lösa denna situation på fem veckor är högst oklart. Två barn som inte vill annat än att sova med sin mamma. Och en bebis på det snart…

40 dagar kvar till BF – en dag på stan med barnen

40 dagar kvar till BF – en dag på stan med barnen

L firade fredag med att vara uppe till 22. Mest för att mormor ville se på Idol i vardagsrummet där vi sover; hon är inte direkt ett sådant barn som kan komma till ro när det händer saker runtomkring. H hade i alla fall hunnit somna innan.

Och den som somnar sent måste ju …vakna tidigt? Vid 05 var hon i alla fall i farten igen. Efter en timme hade även H vaknat.

Vi åt frukost, ungarna lekte, och en stund före 11 var vi på väg ner på stan. L somnade i vagnen, sov sig igenom en fika på mormors favoritsecondhand. Dit vi kom i grevens tid, för jäklar vad detta preggo får blodsockerfall nuförtiden. Frukosten var ju visserligen överstökad före 08, men jag totalkraschade under 3-kilometerspromenaden ner till centrum, fast klockan inte ens var 12 när vi var framme. I total yrsel, med gelében och ymnigt svettandes, sjönk jag ner vid ett bord och slök en kaffe med bulle. Sedan tog det en halvtimme innan det blev folk av mig igen. Tror jag måste börja ha med ett paket druvsocker i handväskan…

Sedan shoppade vi lite. Ett leksaksaffärsbesök för att hitta någon lite pysslig leksak åt vardera barnet, så att de skulle sitta stilla en stund mellan det att de själva ätit ”färdigt” sin lunch, och att mamma och mormor ätit färdigt sin, med kaffe på maten. Det blev en Babblarna-målarbok och kritor till L, och en liten låda smålego till H (en jättefiffig och billig liten ”baslåda” som fanns med lego i de olika grundfärgerna, och beskrivningar och inspirationsbilder till några olika byggnationer). Lördagsgodis fick de välja ut på Hemmakväll också (för senare konsumtion). Sedan köpte jag mig en rymlig, stretchig klänning och ett par extra gravidstrumpbyxor på Lindex. Min uniform såhär de sista veckorna.

Sedan lunch då. Barnen åt 0,5 respektive 6 tuggor mat innan de var ”mätta”. H satte sedan igång med legobygge och var exemplarisk, medan L hällde ut sina kritor på golvet ett antal gånger, hade sönder 4 av 12 rätt rejält inom fem minuter, och försökte äta upp dem. Men. Sedan kom hon på att det var kul att pilla av pappret på dem, och var stillsamt och fokuserat sysselsatt i minst tjugo minuter. Inte som jag tänkt, men whatever works…

Sedan hade de lekparksröj i skymningen och ville aaaaldrig gå hem. Men till sist var vi ändå hemma, och jag hade klarat dryga sex kilometers barnvagnspromenad under dagen, utan nämnvärda bekymmer på hemvägen. November har helt otippat än så länge hamnat på topp i min km/dag per månad-statistik under graviditeten. Nu har den statistiken visserligen varit erbarmelig, men jag hade ändå inte väntat mig en stigande kurva under månaden före BF-månaden.

Trots publikfriande pannkakor (från frysdisken) till middag så ville L inte äta. H åt två små pannkakor. L:s foderstat idag blev alltså en skiva bröd, sex skivor leverpastej, ett glas mjölk, ungefär tre gram pasta carbonara, en liten brödbit, en liten Mer och fem lösgodisbitar. H åt två knäckemackor med bara smör, ett glas mjölk, en liten kanelbulle med saft, några tuggor pasta carbonara, ett kuvertbröd, en liten Mer, sju lösgodisbitar och två små pannkakor. Hur lever de ens, dessa barn? Det känns som att de knappt äter, och det de äter är bara helt tomma kalorier. Det var inte såhär jag tänkt mig mitt föräldraskap, avseende mat…

Nu sover de i alla fall, och jag bör väl göra detsamma, för att orka med morgondagen.

41 dagar kvar till BF – ny vecka 34+0,

41 dagar kvar till BF – ny vecka 34+0,

Fredag betyder ny-graviditetsvecka-dag, och denna gång säger vi hej till vecka 35. Hela 85% av graviditeten är avklarade, och det börjar faktiskt dra ihop sig.

Jag minns tillbaka till samma tid i graviditeten med L. Då var jag supertrött, H hade vattkoppor och vi var mitt uppe i en kontorsflytt. Mitt liv just nu känns lätt i jämförelse, trots ett psykiskt mående som inte direkt är på topp. Gravidhormonerna tar faktiskt udden av stress och ångest, men det är mycket annat som ligger och gnager på ett mer lågintensivt sätt och på ett djupare plan.

Resan till mormor när jag var i slutet av graviditeten med L var precis samma datum som nu, men alltså ett par veckor senare i graviditeten (tror det skiljer 12 dagar på officiellt bf mellan L och Hoppsan) så klapp på axeln till mig själv för liiite bättre planering denna gång.

Vi har alltså inlett den trettiofemte veckan med att åka tåg från Stockholm till Örebro, jag och båda (alla tre) barnen, för en långhelg hos mormor.

Jag beslutade mig i sista stund för att ta med Donkeyn i monoläge (med ståbräda) för att slippa bära någon packning. Mja, halvbra val, för den varukorgen är banne mig nästan oanvändbar. Skötväskan gick i sidokorgen, men ryggsäcken jag hade resten av packningen gick inte ner i ”stora” varukorgen. I vart fall inte utan att framhjulen plötsligt blev osvängbara. Men det gick i alla fall.

Barnen klarade tågresan helt okej, och mamman med. Det är ju alltid svettigt med på- och avstigning på grund av SJ:s barnvagnsfientliga inställning att inte ha några barnvagnsplatser, och att vagnar måste tömmas, plockad isär/fällas ihop och brötas upp på någon bagagehylla. Men vi klarade oss på och av på något sätt, och under tågresan åt ungarna russin, drack festis, lekte med bilar och hörde några pixieböcker. Sista halvtimmen räddades av paddan, som de (nästan) klarade av att titta på tillsammans.

Och jag klarar resorna bättre nu med inställningen att jag inte längre kommer att få någon lugn stund under de två timmarna det tar, att bara glömma att kunna glo på telefonen eller bläddra i en tidning, utan bara interagera med barnen konstant. Det tog mig ett tag att inse att de slappa resorna då bebis-H sov i bärsele hela resan är ett minne blott.

Veckan som gått har graviditeten varit rätt lätthanterlig. Igen. De första tendenserna till förvärkar och/eller fixeringsilningar har dykt upp, men de är inte förknippade med någon riktig smärta. Jag har börjat få lite bekymmer med att gå längre sträckor eller i lite snabbare takt, för då stramar och smärtar det i nedre delen av magen. På dagen idag slog också den gamla nervsmärtan uppe i vänster höft/ljumske/överlår till på riktigt för första gången denna graviditet. Promenaden på dryga 3 km i ett svep med fullastad barnvagn var uppenbarligen lite längre och tyngre än vad jag vant mig vid de senaste veckorna.

Jag har känt mig mer alert och vaken än på länge, i alla fall stundvis.

Hoppsan bökar runt regelbundet, och har kännbart börjat fylla ut magen. Jag har börjat längta, och vill gärna boa och förbereda, men hinner och orkar mindre än jag skulle vilja.

Apparna förtäljer inte längre mycket. Hoppsan är mer eller mindre leveransfärdig, och ska mest lägga på sig lite i vikt och längd. Lite avslutande fix på hjärna, nervsystem och immunsystem sysslar hen med, och kissar och lagrar bajs, men det är en rätt färdig bebis därinne.

Stor som en kokosnöt eller ett savoykålhuvud, 2,4 kg och ca 47 cm, ska hen vara.