Bara att gilla läget?

Bara att gilla läget?

Vad göra när detta är det enda som får bebis att känna sig trygg?

Hon maratonammar inte längre, så det är inte hunger eller en tillväxtfas. Hon släpper bröstet nöjt och somnar. Men hon vaknar inom fem minuter om hon flyttas från bröstet. Och det är verkligen vid bröstet som gäller, det räcker inte med att var nära: sova i knäet, bredvid i soffan, i bärsjal eller i regel ens i upprätt läge i famnen. Hon vaknar, och gråter omedelbart. Napp hjälper inte (ännu).

Jag försöker och försöker. Lägger ner henne så försiktigt. Tassar iväg på raska ben och försöker hinna bre en smörgås, sätta på kaffebryggaren, hälla upp kattmat och kanske kissa. Hinner aldrig göra färdigt innan hon gormar. Måste låta henne skrika några minuter för att hinna få i mig något, ellet i vart fall få med ett glas vatten tillbaka till soffan.

Försöker gilla läget och leva på hennes villkor, men några gånger om dygnet måste jag ju lägga ifrån mig henne. Jag är så rädd att hon ska bli otrygg för att hon får skrika ibland. Men jag KAN helt enkelt inte  ta henne direkt när hon drar igång, varje gång. Då skulle jag aldrig få äta eller gå på toaletten.

Men jag håller på att gå sönder. Har knappt sovit inatt heller. Någon gång under sen kväll/tidig natt brukar hon till slut somna tillräckligt djupt för att läggas i egen säng. Jag sitter ensam uppe och inväntar hennes sömnperiod – ammar, väntar, lägger ner, börjar om när hon vaknar. Tills hon förblir sovande.

Inatt var klockan 03 när jag lyckades lägga henne i sängen. Inte ens två timmar senare var hon igång igen. Nu sover hon i min famn. Förskolan är stängd, och H ”kollar padda” bredvid. Är det ens någon idé att försöka lägga ner bebisen…?

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Ytterligare ett par dagar har gått. Vi anpassar oss så sakteliga till livet med en Von Rosen-skena. Knyttan verkar inte lida nämnvärt av skenan, men för oss föräldrar är det mycket att lära om – hur vi tar av och på kläder, byter blöja, lyfter upp, håller och bär.

Lillan med Von Rosen-skenan. ”Armar” motsvarande de runt låren sitter också fram över axlarna.

Vår bebis, vars kropp och rörelsemönster vi just hade börjat lära känna, och som just började få lite kontroll över sin egen kropp, har blivit som en liten sköldpadda. Skenan över hennes rygg gör att det är lite som att hantera en sköldpadda, med ett skal på ryggen. Hon har blivit liksom platt och fyrkantig i formatet.

Skenan tar lite plats under kläderna, men inget extremt. De tightaste kläderna i 50/56 går inte på längre, men storlek 50 hade hon ändå redan vuxit ur på längden. Så det är tighta kläder i storlek 56 som vi fått vika undan i förtid. Det svåra med kläderna är att få på byxorna, som måste vara breda i linningen för att komma runt båda knäna, eftersom låren är låsta i positionen på bilden nedan.

Äntligen kom också det fina väggskötbordet också upp ovanför badkaret. Det klassiska Pippi/Vegga från ByBo Design, är verkligen perfekt. Håller för 80 (!) kg, har inbyggda hyllor och är vattentätt vid överspolning i stängt skick. En fin tjock skötmadrass ingår, själva skötbädden är enormt rymlig, och har höga kanter. B monterade det tyvärr lite för högt för att det ska vara en bra arbetshöjd för mig, men det får jag nog leva med…

Onsdagen var en vanlig hemmadag. Lillan var rimligare än tidigare i veckan i så måtto att hon åt intensivt och sedan var klar, och ville sova. Men i vanlig ordning betydde det inte att jag fick någon tid över, för så fort hon inte sov på bröstet vaknade hon inom några minuter och gallskrek. Jag vill inte säga att hon är en krävande bebis, för hon är ju bara sex veckor och vi känner henne inte riktigt ännu, men hon är absolut inne i en krävande period just nu. Jag får INGEN tid utan henne i famnen, och spenderar således hela dagarna med bara en hand delvis användbar. Ingen nytta blir gjord, och jag får inte ens möjlighet att gå på toa, borsta tänderna, duscha, fixa kaffe eller äta lunch, utan att hon sitter och vrålar rakt ut. Större delen av dagarna sitter jag bara och glor på brittiska husletar-/husfixar- och matlagningsprogram på teve.

På något vis lyckades jag dock få ihop en matplanering – och därmed en inköpslista – under ströminuterna jag fick, som skickades till B för verkställande av inköpen på vägen hem. H älskar att ”hjälpa till” med att packa upp matkassarna. Mest genom att hälla ut innehållet på golvet eller trava upp det på bordet…

Vi öppnade ett nytt paket våtservetter igår, ett paket som vi fick i babyboxen från Lloyds apotek. Och de luktade SÅ starkt av parfym att mina händer stank av någon sorts vedervärdig blandning av raklödder och WC-anka! Det var knappt så att jag vill använda dem på den härdade tvååringen. Aldrig att jag skulle tvätta Knyttan med dessa!

Till middag åt vi en god och snabb fisksoppa (jag skippade frysta grönsaker, och fintärnade och fräste de jag hittade i kylen – rotselleri, paprika, morot och ett par udda småpotatisar – med löken). Till soppan åt vi mina bästa ostmuffins, denna gång tillverkade med en manchegoskalk, och toppade med kumminfrön. Men p.g.a. amningshjärna hade jag missat både saltet och buljongen i soppan, så den blev lite väl tam i smaken…

 

Ett oväntat besked

Ett oväntat besked

Idag var det så dags för återbesöket på barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi hade en tid för ultraljud först, denna gång i samma byggnad, och sedan var det dags för läkarbesöket.

Först visade det sig att de hade antecknat oss på en tid klockan 10, fast vi båda hade skrivit ner klockan 11 direkt i våra mobiler vid det förra besöket. Men de hade sett att vi hade tid för ultraljud först efter klockan 10, så de var förberedda på att vi troligen skulle dyka upp senare, och hade tydligen också försökt ringa oss igår och idag. (Varför ringer vården från okänt nummer, blir ju svårt att höra av sig då om en inte hinner svara…?). Men det var inga bekymmer, vi skulle få komma in snart.

När sköterskan kom ut satt jag med lillasyster vid bröstet, och sköterskan tyckte ”nej, nej, låt henne äta färdigt, vi tar en annan patient så länge”. Det hände två gånger till innan lillasyster var nöjd för stunden. Så här i efterhand förstår jag varför de var måna om att bebisen skulle vara mätt och nöjd…

Vi klev in och klädde av lillasyster på skötbordet. Det är så fint att de har en värmelampa ovanför sköt-/undersökningsbordet på barnortopeden – lillasyster blev knappt ens upprörd. Läkaren började metodiskt gå igenom ultraljudsbilderna från förra gången med oss. Pekade och förklarade, och vi stod väl mest och trampade och väntade på att hon skulle säga: ”Och här på bilderna idag kan vi se att allt ser ut som det ska. Precis som förväntat har höfterna mognat, och ni kan gå hem och glömma det här.”

Men det var inte så det blev. Istället sa hon att ”Vi förväntar oss ju vanligen att höfterna mognar och att den här vinkeln blivit bättre vid återbesöket. Tyvärr har det inte blivit så med eran dotter, så jag vill sätta henne i en skena idag.”

Vänta… Vadå? Det var ju nästan säkert bara en omognad, som i nio fall av tio skulle ha försvunnit till idag?!? Läkaren vid förra undersökningen kunde inte längre känna någon instabilitet vid manuell undersökning, och läkaren på BVC vid 1-månadskontrollen förra veckan kände inte heller någonting?!?

Och nu säger ni att den där vinkeln gått från 55-56% av önskvärda 60 % förra gången, till 43-49% idag, och att ni manuellt kan tvinga den ena höften ur led? Vad hände här egentligen? Och min bebis ska in i en skena? Idag?

Lika inställda som vi var på att hon skulle få en skena förra gången, lika förvissade var vi idag om att det bara var ett rutinåterbesök som skulle avklaras. Hela höftledsluxationshistorien hade vi redan markerat som ett avslutat kapitel.

Vi var helt chockade, och jag grät. Jag hade ju behandlat och bearbetat det här med skenan tidigare, och kommit ut i den trygga förvissningen att det ju bara var en väldigt begränsad tid med lite extra bök och krångel, och att lillan sedan skulle bli bra utan framtida men. Kommit fram till att det var löjligt och otacksamt att bli ledsen över en så bagatellartad sak som att lillan måste ha en skena i några veckor, när det finns barn som blir sjuka och skadade på riktigt. Min bebis har ju inte ens ont av det här. Men nu var jag återigen så oförberedd och chockad av beskedet att jag inte kunde hejda tårarna.

Så. Nu är hon monterad i en skena, min lilla skrutta. Jag kommer såklart att återkomma med bilder och beskrivningar och information och allt. Det är inte alls så farligt faktiskt, även om det är ovant och lite obehagligt att inte kunna krama min bebis ordentligt.

Skenan är som ett böjbart ”X” med en kortare tvärslå på mitten, och som sitter bakom ryggen. De övre armarna är vikta fram över axlarna, de mittersta runt sidorna, och de undre upp under och runt låren, så att höfterna och benen fixeras i en grodposition. Hon får ha lite lösare kläder och en större blöjstorlek, och det blir lite trixigare att hålla henne ren, annars är det egentligen inga konstigheter. Men jag tycker som sagt att det är jobbigt att skenan sitter över ryggen så att jag inte obehindrat kan stryka och klappa henne över rumpa och rygg, så som en gärna gör när en bär en liten..

Högt och lågt i mammaträsket

Högt och lågt i mammaträsket

Så var det måndag igen (det är väl måndag idag, visst? Anm; Jo, det var måndag igår när jag skrev 90 % av inlägget, men av bebisrelaterade skäl är det nu tisdag när jag skriver klart), och jag har haft ansvaret för det lilla barnet på förmiddagen, och båda barnen på eftermiddagen.

Förmiddagen passerade förbi på vanligt sätt, med amning och dåligt-samvete-framkallande-sömn i soffan med den lilla i famnen. Osäker samsovning i andra möbler än sängen innebär påtagligt högre risk för plötslig spädbarnsdöd, men vad göra när en aldrig får sova? Flera gånger om dagen tuppar jag av sittande i soffan med bebisen i famnen, jag kan inte hjälpa det.

Hon ammade. Sov i famnen. Jag lade ner henne bredvid mig i soffan eller försökte till och med lägga henne i dagbädden. Hon vaknade och ville amma. En gång lyckades jag springa på toa och micra (men inte äta) min lunchlåda. En annan hann jag till och med lägga en kvart på att kolla mejl på datorn. En halvtimme innan vi skulle iväg till förskolan för att hämta storebror somnade hon som en sten och sov lugnt i dagbädden. Sedan sov hon i vagnen under den halvtimmeslånga hämtningsrundan. Men när vi kom hem var det färdigt.

Jag fick plocka fram mellis till H medan hon gallskrek. Ingen mjukstart, utan direkt på NÄÄÄH!NÄÄÄH!NÄÄÄH! med ordentligt vibrato. Och jag måste ignorera det i fem minuter för att se till att storebror fick mat också. Sedan fick hon amma en stund.

I ett utslag av dåligt samvete tänkte jag plocka mammapoäng genom att baka pepparkakor med H. Jag hade en färdigköpt deg liggande i kylskåpet, som inköpts just för att jag hade en bild av hur mysigt vi skulle kunna ha det, jag och H. Mormor har givit oss en hel påse med blandade pepparkaksmått, och vi skulle hitta på små historier om de olika figurerna och baka flera plåtar fulla.

I verkligheten visade det sig att H var helt värdelös på att baka pepparkakor. Och jag var inte alls en cool lektant som struntade i om det blev några riktiga pepparkakor eller inte. Jag försökte kavla fint och visa honom hur han skulle sätta måtten. Han rev sönder min fina utkavlade degplatta, satte måtten med ovansidan nedåt och helt utan att kontrollera så att måttet verkligen fick plats på degen. Lillasyster skrek i stolen bredvid och jag försökte snabbamma henne någon minut här och där medan jag försökte styra upp pepparkaksbaket, Jag gjorde några pepparkakor som fick hamna på plåten. H tillverkade en bajskorv av degen.  Lillasyster skrek. Jag var stressad och irriterad över att ena ungen bara skrek, och den andra inte ville begripa något så enkelt som pepparkaksbak.

Sedan håller det stora barnet på att kvävas av sin pepparkaksbajskorv, som han börjat äta. Han hostar upp degen, men sitter och gräver deg ur munnen med hela handen och dreglar och spottar på bordet. Lillan gallskriker och pepparkakorna bränns i ugnen medan jag ilsket tvättar pepparkaksdeg från storebror. Inte helt vänligt och pedagogiskt står jag och skäller på honom ”har vi inte sagt att du inte ska stoppa in så mycket i munnen samtidigt?”. Jag räddar pepparkakorna ur ugnen, ger upp alla ambitioner och parkerar mig i soffan med bebisen, som tystnar först när hon fått bröstet i munnen.

Sedan äter vi pepparkakorna. H fördelar dem förvånansvärt generöst mellan oss, och går med på att spara den sista stora grisen till pappa. Sedan bajsar han. Lillasyster skriker medan jag byter hans blöja. Jag går till köket för att hämta något innan jag återvänder till soffan, och blir plötsligt kramad av H som säger ”Ässka dig!”. Första gången. Jag dog.

Sedan återgick jag och bebisen till att amma och sova i soffan, medan H ”kollade padda” bredvid. B var sen hem, och jag var tvungen att börja göra mat. Lillasyster accepterade INTE att bli nedlagd. Och hur mycket jag ändå är emot att inte svara på bebisars signaler så är vi ju tre personer till i familjen som faktiskt måste få äta också. För att hon inte skulle känna sig övergiven satte jag henne i bärsjalen, och däri fick hon sedan skrika tills hon somnade medan jag fixade med maten. Jag vyssjade och gungade och klappade, men det brydde hon sig inte om. Men till slut somnade hon faktiskt.

Tyvärr fungerar det inte att ta en stund och amma henne i sådana lägen, för då ska hon amma en halvtimme innan hon somnar/är nöjd, och kommer ändå att börja skrika igen inom några minuter efter att hon lagts ned. Så ibland måste jag låta henne skrika, även om det gör ont.

Jag testade att laga Laxpanna med vitlök och basilika för första gången, och det kommer helt klart att bli en ny standardvardagsrätt, efter några justeringar. Framför allt tyckte vi att löken borde ha tillagats mer än bara vänts ner mot slutet, den smakade väldigt skarpt gentemot de i övrigt milda smakerna. Nästa gång testar jag nog att byta ut salladslöken mot purjolök, som får fräsa med kort innan vätskan tillsätts, och tomaterna får åka i direkt efter grädden. Och vitlöken pressar jag nog ner efter grädden istället för att hacka och fräsa med laxen. Men gott var det, tyckte vi. Jag och B alltså. H åt lite pressad potatis och tyckte att laxen var ”bläh!”.

Sedan bröt han ihop av trötthet och fick bråkas i säng av B, medan jag ammade lillasyster i soffan. Men hon lät mig faktiskt n ä s t a n äta upp min mat innan hon började vråla. Det var en fin stund av vrålande i kanon där ett tag, men sedan lade sig lugnet över hushållet.

Efter att ha ammat lillasyster en liten stund lade jag henne på min vänstra arm och småpratade med henne. Och plötsligt tog hon klockren ögonkontakt, log, och jollrade till svar när jag pratade. I flera minuter hade vi faktiskt en jättefin kontakt! Det är så skönt när bebisen börjar bli kontaktbar, jag minns att jag var jättefrustrerad med H innan det hände, och googlade på om något gått fel i anknytningen och allt möjligt.

Sedan höll hon mig vaken hela natten och vägrade sova annat än korta stunder i min famn…

Lillasyster 6 veckor

Lillasyster 6 veckor

Min bebis har gått och blivit hela sex veckor gammal, och jag vet inte hur det gått till. Kom vi inte hem med henne alldeles, alldeles nyss?

Ett par bloggbebisar och en gammal kompis bebis har redan hunnit se jordens ljus efter henne, och jag har redan börjat känna nostalgi när jag ser de där bilderna på alldeles nya små människor i små plastbaljor, stolta fäder i vinylklädda fåtöljer och trötta, men ack så lyckliga, nyblivna mammor i förlossningssängar.

Jag kan inte säga att vår tillvaro stabiliserats ännu, och kan inte fatta att jag började jobba halvtid när H var drygt sex veckor gammal!?! Den här lilla fröken vägrar låta sig tröstas av något annat än en tutte in munnen. Aldrig någonsin. Varken jag eller hennes pappa kan krama, vyssja, vagga eller smeka henne lugn. Med lite tur sover hon någon timme eller två i sträck någon gång under dagen, men lika ofta har hon ingen sammanhängande sömn alls, utan bara korta powernaps som ska föregås och efterträdas av en stund vid bröstet, så att allt bara går i ett. Just nu undrar jag hur jag någonsin ska kunna jobba igen?

Tanken är ju ändå att jag ska jobba någon halvdag här och var även nu i januari-februari, och sedan lite mer. Å andra sidan har hon ju aldrig fått äta sig mätt på en flaska, som storebror fick. Jag ska iväg på en jobbgrej nästa vecka, och vara borta ett par-tre timmar, så då får vi se hur det går om hon får en hel flaska med utpumpad bröstmjölk (måste börja pumpträna nu). Kanske kan hon vara nöjd i ett par timmar då? Och om inte av en flaska, kanske när hon erbjuds en till?

Förutsatt att hon fortsatt att gå upp i vikt som hon ska (vi har gått ner till 3×30 ml ersättning per dag, och hoppas på att kunna ta bort en flaska till efter nästa vägning) så kanske amningen kan anses så pass etablerad nu att det går att introducera napp också? Rent logiskt så måste hon ju vara ledsen av annan anledning än hunger ibland, även om amning är det enda som får henne att sluta skrika? Det är ren tortyr för både henne och oss när hon blir ledsen i vagnen utomhus eller i bilen, då vi inte kan göra något annat än att gå/köra på trots att hon vrålar.

Jag har inte vågat ge henne napp, när starten varit så svajig. Men nu flyter allt på, och hon tar bröstet utan bekymmer trots att hon får flaska tre gånger per dag. Jag har köpt ett par yttepyttenappar, och hoppas få okej från BVC på torsdag…

Amningen är dock inte helt oproblematisk, för hon har så mycket gaser, den lilla, att det inte är klokt! Hon fiser som en hel karl, nästan dygnet runt. För det mesta bara pruttar hon, utan att det verkar ge henne bekymmer, men ibland har hon uppenbarligen ont i magen och är besvärad av gaserna. Jag tror att det beror på att hon sväljer väldigt mycket luft när hon ammar, det riktigt hörs hur hon gör det när utdrivningsreflexen är som starkast. Jag försöker rapa henne ofta, men hon blir som vanligt arg som ett litet bi när hon tas ifrån tutten, och börjar skrika, ”slå” på mig med sina små armar och ben, försöka krypa tillbaka ner till tutten och picka med huvudet helt vildsint.

Sedan får jag för mig att det kanske inte är helt bra för magen att hon ammar varje gång något är fel, t.ex. att hon har ont i magen, och att hon många dagar ammar i princip konstant. Om hon har gaser och ont i magen kanske det vore bättre att låta magen vila lite än att amma hela tiden? Det måste ju vara bättre att äta ordentligt med någon/några timmars mellanrum än det konstanta småtuttande hon håller på med vissa dagar? Hon bajsar bara cirka var tredje dag.

Jag veeet att det är normalt att bebisar ibland vill amma hela tiden, med ökningsperioder och sådant, och att många bebisar som ammas fritt vill äta väldigt ofta. Men jag får ändå känslan att det inte är det som det är frågan om med lillasyster, utan att hon vill amma ovanligt ofta för sin ålder, och att det här konstanta ammandet nog ofta är mer tröst/stort sugbehov än hunger och ”mjölkbeställningar”, och att det bidrar till gaser och ont i magen (för att inte tala om en helt uttröttad mamma). Men jag kan ju ha fel, det är bara en magkänsla. Måste prata med BVC om detta också.

Att amning är mer än mat är självklart, men någonstans går väl ändå gränsen för hur mycket en bebis ska ligga vid bröstet? Fast jag vet inte ens om hon verkligen ammar så mycket som det känns ibland, för rätt vad det är kommer det en dag då hon ammar intensivt och koncentrerat, och sedan sover ett par timmar helt lugnt. Och då vet jag inte längre om det varit så himla jobbigt som jag tidigare upplevt det?

Allt är som en gröt, och jag kan inte riktigt skilja dagarna från varandra. Jag minns det från spädbarnstiden med H också, känslan mitt i en jobbig fas att det nog alltid varit så, och alltid skulle vara så, för att en vecka senare inse att det bara varit en jobbig fas, som redan gått över. Sedan kunde jag vara övertygad om att H alltid varit en ovanligt ”snäll” bebis, och att allt flutit på bra hela tiden. Den jobbiga fasen var helt bortglömd.

Sover fridfullt? Nej, laddar bara upp för detta: