Kolmården med kidsen

Kolmården med kidsen

En dryg vecka in i barnens ”sommarlov” hade en lätt desperation börjat göra sig gällande här hemma.

Det går knappt att beskriva stressen i att ha två barn hemma på heltid som inte gör annat än slåss, bråka, skrika och demolera inredningen, och smutsa ner fem gånger så mycket som föräldrarna hinner städa dagligen. Ständiga promenader till parken för att låta ungarna springa av sig, och vad det än är de ska springa av sig (överskottsenergi, gissar jag?) så tar det aldrig slut. Ingen rast, ingen ro, och knappt någon möjlighet att göra något hushållsarbete. (Och vi kommer att ha tre snart – vojne, vojne, hur ska detta gå?)

Så förra tisdagen drog vi iväg på äventyr, för att i vart fall slippa sitta i skiten, bokstavligen, hemma. Bara att slippa ta hand om diskberget och följderna av ungarnas härjningar (en enda morgon genererar lätt typ en nedriven kylskåpshylla, två pussels alla bitar och sjutton sönderrivna pappersservetter utspridda i vardagsrummet, samt en toddler som antingen ätit två kritor eller målat sig själv, sina kläder och köksbordet med tuschpennor som storebror plockat fram ur lådorna) var skäl nog att semestra borta några dagar.

Vi valde att styra kosan mot Kolmården, för två nätter på Vildmarkshotellet, och två dagar i parken. Vi anlände sent på tisdagseftermiddagen, och hann utforska ett av lekrummen innan det var dags för middag i hotellrestaurangen. En tämligen blek buffé, men det fanns i alla fall det som behövdes för ungarna: pasta och köttfärssås, köttbullar med potatis och sås samt pannkaka. Efter det var ungarna egentligen redo för sängen för länge sedan, men när det finns en badanläggning på hotellet som är öppen till 22 går det ju inte att skippa ett kvällsbad.

Och vilket bad! Superkul med både plaskpool för småttingarna, bubbelpool och en strömpool i en lång slinga att flyta runt i, med en utgång till en utomhuspool. Våningen ovanför fanns en lugnare inomhuspool samt bubbelpool om en ville bort från barnstimmet, men det var inget vi hade möjlighet att prova på. Men ungarna var helt tokiga i att (i varsin förälders famn) glida runt, runt i vattenströmmarna, och att hoppa ner från kanten till utomhuspoolen. L ner i min famn, medan H plötsligt var modig och ville att pappan skulle stå lååångt bort, så han hamnade ordentligt under vattnet innan han blev uppfångad.

Sedan somnade alla ovaggade, och jag och L hängde på låset vid frukostens öppnande. Som vanligt. Men det garanterade oss bästa platsen på terassen, men full utsikt över Bråviken.

Efter frukosten var vi tvungna att checka ut från rummet, eftersom vår sista-minuten-bokning gjorde att vi inte kunde ha kvar det första rummet med sjöutsikt även natt två. Rummen var för övrigt helt okej; små men absolut tillräckliga, ingen lyxkänsla, men inte sämre än ett average rum på typ Scandic eller liknande.

Rummen, familjerum med två ihopskjutbara enkelsängar och två små nedfällbara bäddar som bildade en våningssäng á la båthytt, var identiska utöver att det första hade en uteplats mot viken och det andra en mindre balkong mot skogs-/infartssidan. Vi fick plats att rulla in en barnvagn av normalstor storlek (Bugaboo Buffalo), och det är ju det som kan bli knepigt med små hotellrum annars.

Den dyra priset ger alltså ingen lyxvistelse. Det en betalar för är ett barnparadis, med två lekrum (ett med leksaker och tv-spel, och ett leklandsaktigt med hinderbana, rutschkana och bollhav), ett pysselrum där det erbjuds ansiktsmålning varje eftermiddag/kväll, en barnbio där det rullar några filmer hela dagarna, barndisco på kvällen, och så badet förstås. För vuxna är utdelningen sämre, med undermålig mat och inte mycket ”hotelllyx” i övrigt. Extra minuspoäng för att handdukar till badet måste ”hyras” för en extra peng, om en inte vill hålla reda på blöta handdukar till och från rummet, och att en måste betala en hundring för parkering vid parken sista dagen, eftersom hotellparkeringen inte får användas efter utcheckningen på förmiddagen. Sådana där småkostnader som verkligen irriterar när en redan betalt en mindre förmögenhet för vistelsen i övrigt.

Sedan bar det av till parken, där vi första dagen betade av Sydamerika, öknen, savannen och tigrarna. Samt tog en snabbtitt på sälarna, delfinerna, aporna och elefanterna. Lunchade och fikade. Efter 4-5 timmar var barnen inte riktigt mottagliga för fler intryck, så vi återvände till hotellet för en stunds Sommarlov respektive tupplur på rummet före middag med efterföljande bad.

Före middagen hann vi med ansiktsmålning också, och vi fick två små tigrar. L var tvungen att kolla baksidan av spegeln också, ifall att det var nå’t fusk.

Andra dagen kollade vi noggrannare på aporna, elefanterna och surikaterna. Lunchade lite och lät H leka i den jättelika lekparken, som nog var det bästa i hela parken enligt H. Därefter tog vi en snabbtitt på Bamseland, och jag åkte en karusell med båda barnen (Skalmans luftballonger). H tjöt av glädje, medan L satt och såg vettskrämd ut och bara skakade på huvudet, så som hon brukar göra när hon utsätts för något hon inte tycker är okej. Så vi struntade i karusellåkningen och gick och åkte safarilinbanan istället. Det var helt fantastiskt att åka runt i en gondollift och se björnar, giraffer, zebror och lejon på nära håll. Det bästa i parken enligt resten av familjen, tror jag.

Djurparken var verkligen jättetrevlig, och det var egentligen bara trötta barn som gjorde att vi kanske inte fick full valuta för vistelsen. Det, och att vi inte hade koll på att det var bäst att förboka delfinshowen i förväg, för när vi kom dit fanns inga bokningsbara biljetter kvar någon av dagarna vi skulle vara där. Och att köa 30-45 minuter på vinst och förlust är inget en gör med två småbarn i sommarvärmen. Det var också stängt för besökare till delfinernas ”bostad”, eftersom de behövde lugn och ro på grund av födsel (naaaw!), så den enda glimt vi fick av delfinerna var att gå in och glo lite i showbassängen mellan föreställningarna, då det var några delfiner kvar där.

Vi hade med oss Bugaboo Buffalo, och att tänka på är att det är många platser i parken där barnvagn inte får följa med, så bärselse och barnvagnslås är verkligen att rekommendera. Vi hade så klart glömt lås, men det gick att köpa för en överkomlig peng i affären vid Marine World. Jag hade med mig min gamla Stokke-sele, som jag tycker fungerar väldigt bra för just den här typen av utflykter. Den är redigare och lite mer ”outdoorsy” än en vanlig tygsele, och en sätter barnet som i en ryggsäck och kan därefter lyfta upp och ner barnet redan sittande i selen. Smidigt när det blir en del upp-och-ner-lyft, men lite obekvämare just för att det är en stadig konstruktion med bl.a. en metallstång som stabiliserar selen vid ryggbärande, och jag (som har kort överkropp, eller ja, kort ALLT) får alltid en hård kant som ligger mot svanken och skaver.

  

Japp. Kolmården med kidsen. Dyrt, men såå värt. Nästa gång satsar vi nog på tre dagar i parken, så det inte blir så hattigt.

(Preggot var för övrigt mycket nöjd med att äta nachos med extra ostsås till lunch båda dagarna i parken. Bara en sån grej…)

SparaSpara

Nytt graviditetsbesvär

Nytt graviditetsbesvär

Eller besvär och besvär… det gör väl egentligen ingenting och är ju heeeelt normaaalt, men nu har jag börjat få blödande tandkött vid tandborstning.

En sak som hänt vid varje graviditet, och som ikväll plötsligt dök upp för första gången denna graviditet. Från ingenstans började jag plötsligt blöda på minst tre ställen när jag borstade tänderna.

Nu är det bara vadkramperna jag väntar på av de tidiga-mitten-preggosymptomen. Och de ser jag INTE fram emot, för de gör banne mig ondare än att föda barn.

Tur att jag varit med förr…

Tur att jag varit med förr…

Jag har knappt känt av Hoppsan någonting den senaste veckan. Oron hade kunnat driva mig till vansinne vid det här laget. Om det inte var för att jag var så duktig på att dokumentera min förra graviditet.

Jag behöver inte gå längre än till bloggen, sommaren 2016. Då jag precis runt denna tid i graviditeten hade stor oro för att jag inte kände av Knyttet, sedermera L. Efter att tidigt ha känt rörelser som pirrande och durrande, och nyss ha upplevt de första poppande rörelserna.  Då jag helst inte ville prata om graviditeten, för att det kändes som att det bara var på låtsas.

 

Ja, så gick mina tankar där i juni/juli 2016. Och sedan var det dags för RUL och panik över att jag blev tillbakaflyttad 5 dagar. Nu är det ungefär en vecka kvar till RUL med Hoppsan, och jag tänker ta allt med ro fram tills dess. Men jag kan ju ana att det nog är så att moderkakan ligger i framvägg denna gång också…

Eftersom jag redan blivit flyttad 6 dagar vid KUB-ultraljudet hoppas jag dock verkligen att jag inte flyttas mera vid RUL, för DÅ kommer nog hjärnspökena att vakna till liv igen. Och jag orkar verkligen inte med det där katastroftankeältandet en gång till.

Försöker överleva värmeböljan…

Försöker överleva värmeböljan…

Vi kom hem från vår resa i fredags, efter en natt hos vänner utanför Eskilstuna.

Då hade lillkattan inte synts till sedan onsdagen, då hon kommit och ätit när kattvakten dök upp. Sedan hade hon gått ut, och inte dykt upp vid nästa besök dagen efter. Och inte heller när vi kom hem dök hon upp, och oron stegrades när hon inte dök upp under natten mot lördag heller, fast jag halvslumrade i vardagsrummet med öppen balkongdörr hela natten. På lördagen ropade vi och letade i grannskapet, och jag fick tjock gråt i halsen när L satt där i vagnen och föll in i ropen efter ”Kaaah-saah” (Kajsa). Men sent på lördagskvällen dök kattskrället plötsligt upp, hungrig och kelsjuk, och jag kunde andas ut igen.

L kräktes plötsligt på lördag förmiddag, och har även fått upphöjda utslag i ansiktet och på ena handryggen. Men det är kanske myggbett… Kräkningen funderar jag på om det kan ha varit en reaktion på MPR-vaccinet för en dryg vecka sedan. Hon har varit lite rosslig och hostig de senaste dagarna också. Hon mådde bra sedan, och ingen annan har blivit dålig.

Idag drog vi till stranden ett stenkast bort, och ungarna var helt vilda i att bada, och gräva i strandkanten. Jag tyckte mest att det var kallt, och att botten var äcklig och dyig och vattnet för grumligt. Jag är nog mer en pool-eller-långgrund-medelhavsstrand-människa, det är bara att inse.Snart är det dags att stiga upp för en arbetsvecka, då jag kommer att vara ensam ansvarig för kontoret, vilket nog kommer att bli halvkul i värmen. Men det får bli korta dagar med eftermiddag på stranden, dyig botten eller ej, så vi klarar rekordvärmen.Kolmårdeninlägget är på g också, men efter att halva inlägget försvann efter app-krasch så ledsnade jag för idag, framför allt eftersom det är så svårt att få tid till lite mer ”köttiga” blogginlägg.

Ny vecka, 17+0

Ny vecka, 17+0

Fredag, och veckobyte. Vi går in i vecka 18, och det börjar långsamt närma sig dags för RUL. Eller… det blir först mer än halvvägs igenom vecka 19, men idag var dagen för den ursprungliga kallelsen till RUL, och därför känns det som att det börjar närma sig nu.

Graviditeten löper på ungefär som tidigare. De livliga och absurda drömmarna har minskat, och kanske, kanske håller smärtan i högerhöften på att minska lite också.

Ligamentsmärtorna är jättekraftiga just nu, och det hugger i ljumskarna och hela vägen runt under magen när jag reser mig snabbt, nyser eller vrider mig. De här smärtorna har dock aldrig stört mig (efter att jag i början av graviditeten med H googlat mig fram till att det inte var farligt, och inte innebar att jag skulle nysa sönder mina äggstockar) eftersom de är så kortvariga och liksom bara känns som en sträckning.

Jag är trött, men inte som förr, och mår inte illa alls utom när jag är riktigt, riktigt hungrig.

Jag är varm och svettig och sur mest hela tiden, och har ett väldigt begränsat utbud av mat som jag äter, som varierar lite från dag till dag. (Det KAN ha varit så att jag blev utan middag häromkvällen för att jag skickade tillbaka kycklingbitarna som skulle ha serverats med pommes, när de istället kom med friterade potatisklyftor. Då hade jag länge studerat menyn för att se något jag kunde äta, och pommes med kyckling var det mest neutrala jag kunde hitta. Smaklöst och lite salt. Medan potatisklyftor är något helt annat i både smak och textur, och jag kunde inte alls tänka mig att äta det. Inte ens av ren artighet.)

Hoppsan ska nu vara någonstans kring 20 centimeter lång, och väga drygt två hekto. Det ska vara full rulle därinne, men jag har känt rörelser mindre frekvent än förra veckan. Men det är inget som oroar mig särskilt mycket i det här skedet, då det dels räcker att Hoppsan flyttat sig lite för att sparkar och boxar ska hamna där de inte känns, dels så är rörelserna fortfarande så diskreta att jag bara känner dem om jag sitter still och inte är upptagen med annat. Och eftersom jag varit ”ledig” med barnen den senaste veckan så har ju dessa lugna stunder inte duggat tätt, direkt.

På det stora hela känner jag mig inte särskilt gravid just nu, utöver den allt större magen och att jag somnar tidigt om kvällarna och tycker att nästan all mat är vedervärdig.

Bra värden, tror jag

Bra värden, tror jag

Eftersom jag är av en nyfiken och otålig (och kanske lite hypokondrisk) sort började jag fundera över resultaten på de där blodproven jag tog vid inskrivningen på MVC.

Jag har ju varit så trött (precis som alltid i början av en graviditet), men har även tappat hår i mängder (precis som före graviditeten), och började fundera på hur det var med de där sköldkörtelvärdena. Att jag inte hört något berodde kanske inte på att allt sett bra ut, utan på att ingen kollat upp resultaten? Jag fick ju gå tillfälligt hos en barnmorska vid inskrivningen, för att sedan få komma till den jag hade förra graviditeten efter semestrarna, först i augusti.

Men nu fanns det ju plötsligt ett sätt att få reda på resultaten utan att ringa och hetsa de stackarna på MVC – jag kunde ju gå in och kolla Mina Sidor på 1177!

Efter lite googling kom jag fram till att detta borde vara bra värden, som innebär att sköldkörteln (S-TSH) fungerar som den ska, och att S-Ferritin (Järndepå) tillsammans med Hb-värdet – som var någonstans kring 145 vid inskrivningen – borde betyda att jag inte beräknas behöva ta några järntillskott under graviditeten.

Alltid skönt att veta.

Just nu är vi på väg från Kolmården, där vi spenderat ett par dagar (och gräsligt mycket pengar) på att hålla barnen typ glada och trötta. Skämt åsido så har det varit en kanonminisemester, framför allt för barnen. Men det får bli ett annat inlägg, för nu måste jag sova en stund i bilen medan barnen gör detsamma.

Tredje graviditeten, skillnader och likheter so far

Tredje graviditeten, skillnader och likheter so far

Nu när det är tredje gången gillt vad gäller graviditeter för mig (i ärlighetens namn är det faktiskt min sjätte graviditet, men två tidiga aborter och ett missfall i unga år räknar jag inte med), så kan jag konstatera att visst är varje graviditet unik, men också att mina graviditeter i grunddragen varit mycket lika.

De tidigaste graviditetstecknen har alltid varit konstiga temperaturförändringar med frossa, svettningar och brännande, blossande hud i ansiktet, över brösten och på insidan av låren, i kombination med lite allmänt kymigt mående och förändringar i smak- och luktsinne. Den här sista graviditeten fanns dessa tecken också tidigt, men jag lyckades ändå förtränga och bortförklara dem.

Illamåendet får jag nog säga har blivit mildare för varje gång, eller i vart fall har varat kortare tid. Med H var illamåendet ganska konstant mellan vecka 8 och 16, och med L gick det till största del över redan kring vecka 11. Den här gången lyckades jag länge förtränga illamåendet också, och skylla på stress och magkatarr, men visst fanns det där. Främst när jag var hungrig. Det började dock relativt sent, kanske runt vecka 9, och peakade nog kring vecka 11-12.

Mataversionerna var starka under graviditeten med H, och höll i sig ända fram till de sista veckorna. De var mycket mildare med L, om jag ska tro mina blogginlägg, och jag började kunna dricka kaffe igen mycket tidigare än med H. Den här gången slutade jag aldrig dricka kaffe, även om jag absolut har varit mindre sugen på det och gått tillbaka till att ha mjölk i, som jag annars slutade med för säkert 7-8 år sedan (förutom vid graviditet, då måste jag ha mjölk i). Det har dock aldrig smakat sådär riktigt räligt den här gången, och morgonkaffet har varit lika heligt som vanligt.

Jag har inte ens fått avsmak för vin den här gången, vilket annars hade varit välkommet, så jag slapp vara avundsjuk när folk skålar runtomkring. Eller, avsmaken börjar nog komma nu, för jag har börjat rygga tillbaka kraftigt inför B:s andedräkt när han druckit vin (eller rökt cigarr eller ätit kött).

Köttaversionen är lika stark som med H denna gång, och jag tror inte det var ett lika stort bekymmer med L. Ljust kött går ganska bra, men absolut inte nötkött förutom köttfärs. Märkligt ändå när kroppen borde ta varje chans att få i sig järn.

Cravings, då? Jag har inte haft så extrema sådana någon gång, men eftersom jag har haft svårt med mat överhuvudtaget så kan en kanske kalla det jag kunnat äta och faktiskt tyckt om för någon sorts cravings. Alla gånger har det varit olika former av vitt bröd med smör och (mild) ost som har fungerat bra under illamåendeperioden. Fräsch mat med smaker som lime, vitlök, chili, ingefära och koriander har varit populärt alla gånger. Med H var det jag minns starkast i övrigt gräddbakelser och kanelbullar med latte, för att mot slutet – efter att köttaversionen plötsligt upphörde – vara Beef Bontana från Texas Longhorn (en korg nachos med strimlad biff, refried beans, ostsås, rödlök, gräslök och jalapeno ovanpå). Med L är det jag minns särskilt punschrullar och apelsinjuice. Nu har det hittills varit morotsmuffins från Espresso House som varit grejen. Och nachos.

Vad mer? Besvär med fogar och bäcken har varit rätt milda alla gånger (så här långt i alla fall beträffande trean), med några veckors hanterbara smärtor bak i höfterna i den senare delen av graviditetens första hälft. Nytt för denna tredje graviditet är en huggande smärta bak i höger höft, när jag reser mig, vrider mig eller skiftar ställning rent generellt. Den har hållit i sig i någon vecka nu, så jag får väl se om den också ger med sig efter ett tag.

Tröttheten, framför allt under den första trimestern, har varit lika sinnesjuk alla tre gångerna. Men svårare att hantera för varje gång såklart, med först inget, sedan ett, och nu två, andra barn att ta hand om.

Hormonell och känslig har jag varit alla gånger, med totala utbrott av ilska och ledsenhet, samtidigt som hormonerna också har givit mig ett visst filbunkslugn. Mindre med L än med H och nu, men jag har som gravid generellt lättare att koppla bort stress och ångest, och hitta någon sorts zen-läge även mitt i kaos.

Fosterrörelser dröjde det ett bra tag innan jag kände med H, vilket ju är som sig bör första gången. Både med L och nu har jag känt rörelser väldigt tidigt, som pirr/fladder/bubblor. Med L var det ett långt uppehåll mellan dessa tidiga rörelser och de ”riktiga” sparkarna, men nu känns det som att rörelserna är på väg att bli kraftigare direkt efter pirret. Det händer att jag inte känner något på någon dag, men den här gången är det inget som oroar mig. Jag vet att det kan variera så här tidigt, beroende på var bebisen ligger för tillfället. Jag hade moderkakan i framvägg med både H och L, och det ska bli kul att se vid RUL om den kanske ligger i bakvägg denna gång. Det vore kul att få känna av bebisen ordentligt denna min sista graviditet.

Det ska bli spännande att se hur lik eller olik de tidigare denna sista graviditet, denna sista förlossning och denna sista bebis blir.

Uppe med tuppen (och lillbarnet)

Uppe med tuppen (och lillbarnet)

Idag blev jag väckt 04.56 av att någon höll på att försöka sätta på mig mina glasögon på bakhuvudet, och trasslade in dem i mitt hår. Det var lillbarnet såklart, som har för vana att ge mig mina glasögon och mobiltelefon när jag vaknar. Idag var jag tydligen lite seg med att ta emot hennes gåvor (kanske för att klockan var före 05 och jag SOV…) så hon gick mer handgripligen till väga.

Det blev inget äventyr igår, utöver en tur till IKEA i Uppsala. Vi skaffade ett låsbart skåp till lekrummet, för förvaring av pussel och annat vi ledsnat rejält på att behöva städa upp från vardagsrumsgolvet VARJE DAG. Att bara få komma ut ur huset, och dessutom att ungarna fick en middag som de åt och tyckte om, var en bonus.

Nåväl, med hjälp av ”Tåget” på SVT Play och en balja kaffe ska jag väl överleva denna morgon också. Hoppas bara storebror fortsätter sova en stund till. Idag ska vi försöka komma iväg på något.

Hur överlever folk sommaren, egentligen?

Hur överlever folk sommaren, egentligen?

Nu startar vecka 2 av 4 som barnen har sommarlov, och förskolan är stängd. Vi vill inte lämna dem på en annan förskola, och handen på hjärtat så har vi ju möjlighet att ge dem lite ledighet.

Fram till förra veckan hade jag fortfarande någon sorts bild av att det skulle bli mysigt. Hänga tillsammans, bara vara, lata dagar. Någon liten utflykt. Familjetid. Men. Alltså. Barnen har ju ingen som helst känsla för mys. Eller lata dagar. De är också helt oförmögna att bara hänga.

Det är full rulle hela dagarna, och de bråkar och slåss med varandra, gnäller, springer runt och slamrar och skriker, och försöker möblera om (eller riva) huset. Vi går plikttroget till lekparken för att de ska få springa av sig, men inte hjälper det. Enda gången det är lugnt är när det går att få dem båda att intressera sig för samma tv-program samtidigt. Men vi försöker begränsa tv-tittandet till ”Sommarlov” på förmiddagen, och ”Bolibompa” på kvällen.

Fast det brukar ändå bli en stund på eftermiddagen också, för att H ska sitta still och varva ner en stund. Han är liksom hyper och verkar närmast övertrött, hela dagarna. Mer än ett och ett halvt år sedan han slutade sova middag känns det fortfarande som att han inte orkar med dagarna. Och just nu mer än någonsin. Trots att han kommer i säng i bra tid så springer han runt nästan hela dagarna med blanka ögon och är på riktigt oförmögen att lyssna på alla ”Nej!” och ”Stopp!”. Det känns som att jag bara vrålar på honom konstant, och han verkar inte ens höra mig.

Han vaknar såklart tidigare på morgonen än vad som är önskvärt, men ändå inte tidigare än till vardags. Många dagar kommer de båda studsande uppför trappan till övervåningen samtidigt, vid sex-halvsju. (Där jag oftast sover i diverse awkward positioner i soffan, i alla fall när jag vid läggdags vetat att båda barnen redan ligger och trängs och alstrar värme i sängen.) Och hela övervåningen fylls genast av skrik, gnäll, gråt, tjut, och diverse ljud motsvarande en elefanthjord på flykt. Energinivån i huset går från lugn till outhärdlig på fem minuter.

Det var faktiskt lugnt en stund imorse…

En bra dag, som idag, är det bara L som vaknar före klockan sex, och sedan har hon och jag ett par hyfsat lugna timmar innan helvetet brakar loss. Och det är ju inte bara H, utan L blir också helt odräglig så fort H vaknar.

Jag känner starkt att vi måste dra iväg någonstans redan idag, på någon sorts road trip. För att det är lättare att hantera ständig aktivitet när vi är på väg någonstans, och allt sker i olika etapper, än den här totala frustrationen när det inte går att vare sig ta det lugnt eller göra nytta hemma, och det bara är KAOS hela tiden. Bara någon sorts stressad överlevnad mellan måltider och nattsömn, och inget av det är särskilt trivsamt heller.

De kan inte sysselsätta sig själva, men skulle de mot förmodan faktiskt vara i lekrummet på egen hand en stund så kan en räkna sekunderna tills en eller båda ungarna gråter. Jag är så trött, och orkar inte heller vara en särskilt trevlig mamma genom allt det här heller.

Hur orkar folk? Eller kan andra faktiskt ha mysig familjetid på sommaren? Är det bara vi som har det så här?