Vårruset 2016

Vårruset 2016

Igår var det dags för årets vårrus. Detta blev inte heller året då jag sprang runt banan, eftersom graviditeten kom och omöjliggjorde träningen som skulle ha krävts för att få upp konditionen tillräckligt.

Illamåendet och andfåddheten har gjort så att jag inte ens kunnat satsa på en snabbare gång, så den enda förberedelsen har varit mina vanliga promenader i vardagen, 2+1 kilometer till jobbet på morgonen och sedan 1+2 kilometer tillbaka  på kvällen. Så igår blev det en hyfsat rask promenadtakt med barnvagn, och de fem kilometrarna avverkades på lite drygt 50 minuter. Tillräckligt för att en kortbent tjockis som jag ska bli både lite andfådd och rejält rödmosig i ansiktet under promenaden, och ha en lätt träningsvärk i ändalykten idag efter att ha knuffat barnvagn uppför backarna.

Jag kände att det var viktigt att gå loppet även fast det blev i snigelfart, för att få in traditionen att Vårruset s k a genomföras varje år. En dag s k a jag springa banan runt. 2018 kanske, om knyttet kommer till oss i december i år, annars kanske redan 2017.

Vädret var strålande, och vi hookade upp med en mamma från vår gamla vattengympagrupp inom projektet för överviktiga gravida jag var med i under graviditeten med H. Förra året var vi ett helt lag, men engagemanget i gruppen var lågt i år (vi har fortfarande en Facebookgrupp fast projektet varit nedlagt i snart två år). Så vi två som ställde upp i år fick ta med egen picknick, som vi kalasade på innan loppet.

H sprang överlycklig runt i gräset med den nästan två år äldre F efter maten, och senare bar det iväg runt banan med H i vagnen.

image

Sedan tog vi tåget hemåt, och allt var frid och fröjd. Tills vi klev av tåget. Då började H gråta hejdlöst. Han grät hela vägen hem och fortsatte gråta hemma och under nattningen med B. Han somnade till slut, för att vakna efter en halvtimme-timme och fortsätta gråta.  Och gråta och gråta och gråta. Han grät tills han somnade av utmattning efter någon timme. Och vaknade någon vända till och grät och grät och grät. Antingen hade han magknip, eller så tog dagen, med intrycks-overload och sen sänggång, helt enkelt ut sin rätt. Vi har i pricip inte haft några episoder med helt otröstlig gråt med H, så vi stod helt handfallna och undrade om han behövde åka in till akuten. Men han somnade till slut och förblev sovande, och var sitt vanliga glada jag imorse, så vad det än var hade det gått över under natten.

Nu sista arbetsdagen före flytten. Måste köra på så det ryker nu.

Ha en bra dag!

Share Button

Söndagsuppdatering

Söndagsuppdatering

Det är så mycket jag missat att skriva om den senaste veckan, eftersom min oro över graviditeten har överskuggat allt annat. Hur det gick på bröllopet, till exempel.

Att jag konstaterat att H fyllde 21 månader häromdagen, och att jag inte ens hunnit med att göra sammanfattningen av hans tjugonde månad ännu.

Bröllopet var så fint, som bröllop tenderar att vara. Inte ett öga var torrt när bröllopsparet skred fram till vigselförrättaren, eller när de sade sina egenkomponerade löften. Sedan var det extra fint med värmen och glädjen bland alla de många gästerna, som så fint vägde upp för att den ena makens familj inte var närvarande. Detta för att bröllopsparet inte var ett traditionellt brudpar, utan ett ”gumspar” som en av talarna benämnde dem. Två jättefina killar som hängt ihop i nio år, trots att en av dem förskjutits och hotats av sin biologiska familj och släkt, och nu äntligen fick varandra till äkta makar.

Middagen var strålande, och festen efteråt en riktig glädjeyra. För alla som inte var preggers och redo att gå till sängs efter halva middagen, vill säga. Om allt skulle vara väl med knyttet så ska det bli skönt att förklara den något trista attityden. Trötthet och illamående, samt ett par ovana pumps på fötterna, gjorde att jag mest satt och var tråkig hela festen igenom istället för att svänga mina lurviga. Men vi var kvar tills festen stängde klockan 02 ändå. Sedan somnade vi på två sekunder i vårt barnfria hotellrum…

Mitt icke-drickande gick hyfsat smidigt, då det med lätthet gick att ta ett alkoholfritt alternativ utan att det märktes vid minglet efter vigselakten, och vid middagen var det många vid bordet som drack alkoholfritt. Bara B:s andra bror verkade lite misstänksam och undrade sedan varför jag inte druckit, som inte skulle köra. Jag skyllde på en tuff vecka med sömnbrist och extrem trötthet, och att jag nog skulle somna om jag drack något. Vet inte om han köpte det, men han sa inget mer i alla fall…

H hade haft det superbra hos morfar, och tydligen varit ”en ängel” hela tiden. Och igår var det dags igen, morfar och tant G plockade upp H på kvällskvisten, och jag och B fick en barnfri kväll och en förmiddag hemma innan vi for iväg för att titta på nya huset en extra gång för att ta några mått, och sedan åkte vi till Mio och lade beställningen på soffa och säng med mera. Tygklädda (dock mörkgrå) köksstolar, en soffa i naturvitt tyg, och en beige säng med dito stoppad huvudgavel – vi  gillar tydligen att leva farligt, eller är i total förnekelse avseende att vi är en småbarnsfamilj nu.

Sedan hämtade vi vårt — tydligen — helt exemplariskt snälla lilla barn, käkade thaimat och åkte hem. Från och med idag är det officiellt slut på matlagningen i gamla huset. Nu blir det allt på entreprenad, eller typ mackor, sista veckan.

Idag har jag inte haft något illamående på hela dagen, men lite, lite nu på kvällen. Magen känns fortfarande mjuk, men brösten spände lite igår kväll, och förmodligen även under natten, då jag drömde om att vi var mitt uppe i flytten, men jag var tvungen att smyga undan och pumpa ur typ en liter mjölk ur vardera bröst för att de var så stinna… Det pirrar och durrar i livmodertrakten då och då. Vad ska jag tro egentligen? Kommer inte att veta förrän på onsdag, helt enkelt.

Nedan en helt ogenerad skrytbild på utsikten från vårt nya vardagsrum, och ett par sötbilder på pojken som leker i flyttkaoset samt gungar i parken.

image

Share Button

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

If the sofa goes, I go with it! Eller så observerade hon bara en utmärkt upphöjd position, som dessutom är stoppad och mjuk.
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Share Button

Ny vecka, 12+0 ?

Ny vecka, 12+0 ?

Ja, jag kör väl en veckouppdatering ändå, även om läget är som det är.

Veckan som gått har varit hemsk. Istället för att njuta av att det var de sista dagarna innan den magiska dagen 12+0 har jag drabbats av en stor oro och ovisshet avseende knyttets existens.

I måndags, på dag 11+2, vaknade jag och kände mig totalt ogravid. Över natten hade alla symtom försvunnit; illamåendet, doftkänsligheten, mataversionerna, bröstspänningarna, förstoringen och den mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, svullnaden över magen, andfåddheten. Allt.

Känslan varade hela måndagen och hela tisdagen. Jag upplevde en total visshet över att knyttet inte fanns mera. Jag började hoppas att jag skulle börja blöda så att det blev avslutat. Så säker kände jag mig.

I onsdags vaknade jag upp med samma känsla. Men sedan började jag må illa vid lunchtid. Och har mått illa stora delar av dagarna sedan dess. Riktigt illa.

Men brösten är fortfarande slappa, och vårtgårdarna mindre och ljusare. Nedre delen av magen känns mjuk, jag kan inte känna någon hård kula alls, vare sig utifrån eller har känslan inifrån att livmodern är större än normalt. Den borde vara knytnävsstor vid det här laget, så att den inte känns alls är nog inte ett bra tecken.

Jag kan inte längre säga att jag är hundra procent säker på att det inte finns något knytte där, även om magkänslan fortfarande är att något har gått snett.

Så nu får jag sväva i ovisshet fram tills på onsdag när det är dags för KUB-ultraljudet. Det är nästan värre än den tidigare vissheten att allt var kört. Det var ändå något tryggt i vissheten, istället för att pendla mellan hopp och förtvivlan.

Men jag tänker inte på mig själv som gravid nu. Kan inte som förut stryka mig över magen och förebrå knyttet för att hen får mamma att må så illa.

Vid en jämförelse med graviditeten med H har de första 12 veckorna annars varit ganska lika. Skillnaderna är att jag aldrig plötsligt tappade alla graviditetssymptom med H, och att jag den gången nog kände att livmodern var som en hård klump i magen redan ganska tidigt. Den här gången har jag också haft magknip med efterföljande diarré nästan en gång i veckan, vilket jag inte hade med H.

Med H hade jag två omgångar småblödningar/blodblandade flytningar  vid tidpunkterna då mensen skulle ha kommit, runt v 8 och v 12, det har jag inte haft nu. Båda gångerna har jag dock fått så när första mensen uteblev, dagarna innan jag sedan fått positivt på graviditetstestet.

Det känns lite fel att skriva om knyttets utveckling denna vecka, eftersom känslan är att knyttet inte längre utvecklas alls, utan stannade någon gång tidigare. Men OM knyttet mot förmodan fortfarande är med oss så håller hen just nu på att träna sina lungor genom att andas in och ut i vattnet. Knyttet, som är 6 cm lång och väger 60 gram, kan röra på huvudet, och troligen uppfatta ljud i form av vibrationer.

Ja, vi får väl se om det här blir den sista veckouppdateringen denna gång. Min känsla är att det nog blir så, men helt tvärsäker är jag inte längre. På onsdag vet jag.

Share Button

Vad ska en tro?

Vad ska en tro?

Igår kring lunch började jag plötsligt må illa igen. Illamåendet varade sedan hela dagen, och även idag ligger det en lätt, men ihållande, känsla av illamående och lurar där i magtrakten.

Två och en halv dag helt utan symptom, när jag till och med kunnat dricka kaffe, och borsta tänderna helt utan kväljningstendenser. Och nu illamående igen. Men inga andra symtom, utöver tröttheten, som aldrig lämnat min sida. Jag har somnat före 22.00 varenda dag denna vecka, och varit helt icke-fungerade redan från tidig kväll.

Jag törs inte hoppas något, med hänsyn till den markanta förändringen över natten till i måndags. Känslan var så definitiv.

Imorgon är sista dagen på den tolfte veckan. Och nästa onsdag får jag definitivt besked om hur det ligger till. Finns kanske knyttet ändå?

Share Button

Limbo

Limbo

Nej, det händer ingenting här. Vaknat upp för tredje dagen helt utan graviditetssymtom. Känner efter och känner efter och hoppas att kanske… Men nej.

Hade lite ”mensvärk” och spänningar i magen igår, men ingenting verkar hända. Så jag fortsätter vänta.

B blir arg när jag säger att jag inte är gravid längre, och tycker att jag bara pratar dumt och att vi ingenting kan veta så länge jag inte blöder, eller vi fått det bekräftat genom ultraljud. Men jag vet, och jag vill att vi båda ska vara beredda på att ultraljudet inte kommer att visa det vi hoppats och önskat. För det vore outhärdligt att gå dit och vänta sig att få se ett sprattlande foster när jag känner i hela min kropp att inget liv finns mer därinne.

Nåväl, det är vanligt att saker går snett, och jag är 35 år, så det är väl inte helt oväntat. Vi verkar ju tack och lov ha hyfsat lätt att bli gravida, så det kommer förhoppningsvis nya chanser. Och gör det inte det så har vi redan fått ett helt underbart barn. Så mitt i allt detta försöker jag gå vidare och fixa med allt inför flytt. En och en halv vecka kvar.

Vi var på Mio och kollade på matgrupper och sängar igår, och har väl i vart fall hittat en matgrupp vi gillar, och som passar bra i nya husets kök/matsalsdel. Skulle så klart vilja auktionsfynda lite mer unika grejer, men tid, pengar, ork och förekomst av småbarn i hemmet sätter gränser, så det blir ett Mio-bord med bordsskiva i stryktåligt högtryckslaminat. Men tygklädda stolar (gosh, vad ger vi oss in på?). Det blir nog ett Ikea-besök också.

Jag har startat en ny anslagstavla på Pinterest där jag börjat samla idéer och inspiration till nya huset. Det är riktigt svårt att hitta inredning till huset, där i princip allt 60-tal är bortrenoverat, utan att fastna i bara modernt aptråkigt ljust och fräscht á la Sköna Hem. Det är liksom bara moderna möbler som passar in, vare sig mina personliga favoriter 50-/60-/70-talsretro eller den mer lantliga/swedish grace-stilen jag fått rikta in mig på i nuvarande tidiga 30-talsträvilla passar in. Eller jo, 50-tal fungerar nog rätt bra, så det är nog ditåt jag får söka mig. Och försöka hitta roliga och färgglada småsaker som kan krydda det hela lite.

Sängar är ju en hel vetenskap, så där har vi svårt att komma fram till vad vi behöver, och hur mycket det är vettigt att lägga på en säng så här mitt i småbarnsåren. Det vi vet är att vi garanterat vill byta ut den mjuk/medium kontinentalsäng vi har idag mot en som är extrafast på båda sidorna. Jag vill absolut ha en bäddmadrass utan latexkärna (för jag upplever att jag svettas av det och att svetten liksom samlas ovanpå den där äckligt svampiga latexkärnan) men det verkar svårt att hitta idag, om en inte går och köper en svindyr tagelvariant. Svårt, svårt.

H hostar och hostar och rosslar på nätterna, så pass att han vaknar och gråter. B är orolig, medan jag försöker tänka att det nog inte är någon fara så länge han är pigg på dagarna. Han borde ju vara trött eller ha feber om det vore något allvarligt?

Idag ska jag jobba hemma och förhoppningsvis även få lite flyttstök avklarat, för på kvällarna somnar jag med H nu, eller strax därefter, när jag går upp för att trösta den lilla hostisen.

Share Button

När kroppen vet

När kroppen vet

Det blir nog inget knytte för oss i år. Tyvärr.

Igår vaknade jag upp med en helt ny, eller snarare en gammal bekant, känsla i kroppen. Känslan av att inte vara gravid.

Den här gången var det inte bara ett illamående som släppt lite. Inte en typisk noja såhär i tolfte veckan när hormonerna kan lätta upp lite. Nej. Den här gången hade det över natten skett ett … skifte, är det ord som nog kommer närmast, i hela min kropp.

Borta var illamåendet, de små bröstspänningar jag ändå haft, förstoringen och den lätt mörkare pigmenteringen av vårtgårdarna, andfåddheten, värmen, doftkänsligheten, matkräsenheten, den svullna magen. Allt. Alla graviditetssymtom försvann över natten. Varenda ett. Och de har inte återvänt på ett dygn nu.

Den här gången är det ingen noja sprungen ur mitt huvud. Min kropp vet. Huvudet försöker komma ikapp, men det är svårt. Jag var ju nästan där. Framme i vecka 12, med bara en dryg vecka till KUB-ultraljudet. Det skulle ju inte skita sig nu.

Självklart finns en liten del av mig som försöker klamra sig fast vid den lilla strimma av hopp som ändå finns innan missfallet är ett blodigt faktum. Självklart önskar jag att jag får äta upp min hatt över att jag skrivit det här inlägget.

Men min kropp vet. Lika mycket som den visste att något skett bara ett par dagar efter att vi hade sex den där gången, vet den nu att något har slutat ske.

Satt och googlade saken hela dagen igår och kunde inte arbeta. Fastän jag redan vet. Mest för att huvudet inte ville förstå det kroppen så tydligt sade. För att ta in det faktum att det inte blir något syskon till H i december. Inget bebisgos över julen.

Nu hoppas jag bara att blödningarna startar snart, så att jag slipper se ett livlöst knytte på det där ultraljudet nästa vecka. Det som skulle säga att allt är bra med knyttet och att det var fritt fram att berätta för alla. Jag hoppas bara att kroppen gör sitt innan dess, nu när den vet. Från igår kväll har jag känt av en lätt ”mensvärk”, så kanske är det redan på gång.

Det har känts som att allt gått lite för bra på sistone. Som att jag haft för mycket tur. Det egna företaget som faktiskt tuffat på och givit mig försörjning nästan från dag ett. Den problemfria graviditeten som resulterade i ett friskt barn, som också är världens sötaste. Det nya fina huset. Den plötsliga nya graviditeten som kom så lätt och oväntat.

För mycket plus på kontot, helt enkelt. Dags att betala balansen. Lite bittert för att väga upp allt det söta.

Men det känns surt. Varför kunde det inte ha skett tidigare? Nu har hela våren gått i ett töcken av illamående, och min planerade hälsosatsning har uteblivit och ersatts av en påtvingad ostfralle-diet. Vi har undvikit sociala tillställningar med vänner vi saknat. För ett stort fett ingenting. Fan.

Share Button

Ny vecka 11+0 (och misströstan i vecka 11+2)

Ny vecka 11+0 (och misströstan i vecka 11+2)

Ja, i lördags gick jag in på upploppet av den första trimestern. Idag är det rentav 11+2.

Veckan som gått har symtomen gått upp och ner, och jag har nojat varje gång illamåendet hållit sig på mattan längre stunder. Sedan har jag börjat må tokilla och känt mig lite lugnare. Men utslaget över veckan får jag väl säga att jag mått bättre än tidigare veckor.

I lördags förmiddag kräktes jag dock på riktigt för första gången under graviditeten, naturligtvis vid tandborstningen, som ju orsakat alla nära-kräk-upplevelser hittills.

Jag har varit sugen på lime, chili, färsk koriander och vitlök, alltså fräsch asiatisk eller texmex-mat. Annars har det varit ostfrallor för hela slanten.

Knyttet kommer under veckan att bli sex centimeter långt, och börjar bli en liten människa som kan röra sig, vrida på huvudet, hicka, suga på tummen, rynka pannan och le. Knyttet kan också svälja fostervatten, och moderkakan och navelsträngen ska ha tagit över och förse knyttet med all näring det behöver. Fingeravtryck börjar bildas på fingrarna, och ansiktsdragen börjar ta form. Knyttet går nu in i en ny fas, där det mesta redan finns på plats, och mest bara ska växa till sig.

Men just idag, i vecka 11+2, känns det tyvärr inte som att allt står rätt till med knyttet längre. Jag vaknade imorse och kände mig fullkomligt ogravid. Mycket mer markant än vid tidigare oroliga dagar. Inget illamående av något slag, brösten känns heelt slappa och fyller plötsligt inte upp kuporna i den nya bh:n som satt så perfekt när jag köpte den förra veckan, vårtgårdarna ser mindre och ljusare ut än vad de gjort de senaste veckorna, jag känner mig inte svullen alls, kväljdes inte vid tandborstning och tycker att kaffe luktar ganska gott. Varenda symtom har blåst bort under natten.

Det känns inget vidare. Jag vill verkligen inte gå till ultraljudet nästa vecka och få se ett foster utan hjärtslag.

 

Share Button

Att vara försiktig med vad en önskar…

Att vara försiktig med vad en önskar…

Igår (i förrgår) var graviditetsbesvären tillbaka med besked, och jag mådde illa hela eftermiddagen och kvällen, var paniktrött och blev äcklad av allt. Och jag blir så trött på mig själv.

Jag VET ju att det var precis så här förra gången också efter vecka 10-11, att jag mådde helt okej vissa dagar, vissa dagar mådde jag illa men inte TILLRÄCKLIGT illa, och andra mådde jag bara helt kasst. Och jag VET att oavsett ökade eller minskade besvär så kommer jag inte att kunna veta om knyttet mår bra eller inte förrän jag gått de 12 veckorna OCH varit på det första ultraljudet.

Så igår (i förrgår) var allt äckligt, men jag var samtidigt hungrig hela tiden, vilket bara ökade illamåendet, och gjorde allt ännu äckligare, och så vidare. Dagens kost bestod i ostfralla till frukost, skippad lunch p.g.a. tidsbrist inför hämtningseftermiddag, en korv med bröd från Pressbyrån på väg från jobbet, jordgubbsfil med müsli och ett par skivor bergis med ost och smör till middag. Och ytterligare en brödskiva (eller, brödliknande fluff kanske är mer korrekt) med smör lite senare på kvällen. Och jag mådde så illa och hade den där äckliga klibbiga känslan i munnen som i vart fall jag får de dagar maten mest varit söt eller bestående av vitt bröd, men kunde verkligen inte få i mig något annat.

Sedan somnade jag som en sten vid nattning, förmodligen före barnet, och sov gott fram till att B kom till sängs några timmar senare. Då gick jag upp och lyckades peta ut linserna ur de halvt igenklibbade ögonen, borstade tänderna och återvände till sängen. Vaknade någon gång efter kl 03 och låg sömnlös närmare en timme för att ha somnat om riktigt skönt när klockan började ringa vid 05.30.

Började skriva detta inlägg på jobbet till bussen igår morse. Somnade. Tog mig igenom arbetsdagen och släpade mig hemåt. Lyckades äta lite bättre under dagen med surdegsmacka till frukost, lax- och avokadosushi till lunch och stekta kycklingfilébitar med citron- och ingefärakryddning och en glasnudelsallad med lime, fisksås, vitlök, chili, koriander och jordnötter till.

Dessa fräscha asieninfluerade smaker alltså: chili, koriander, lime, ingefära – Mmm! Älskar i vanliga fall också, men under graviditet är de nästan det enda jag faktiskt tycker är gott på riktigt. Men det duger inte med den halvstabbiga maten på det genomsnittliga thaihaket. Nej. Det måste vara sådär riktigt fräscht också, och jag skulle vilja bo på typ Berns asiatiska eller Eat eller liknande. Fast thairestaurangen på min arbetsort (och vår blivande bostadsort – woohoo!) är också ganska vass, och gör en laab gai som är nästan lika god som hemgjord. Fräsch texmex innehåller ju också nästan samma smaker, minus ingefära, så typ fajitas med en riktigt god gucka och limeyoghurt är också himmelriket. Måste så egen koriander, för det vill jag nästan äta direkt ur krukan.

Nåväl. Jag åt. Jag sov. Tills nu. Det är det jag gör för tillfället. Äter, och spenderar hur mycket tid som helst med att mentalt avsmaka mat för att komma på vad jag kanske skulle kunna peta i mig utan avsmak och kväljningar. Och sover. Därav dålig närvaro på bloggen.

Men jag har hunnit kramas en del med den här lilla filuren, som pratar mer och mer och har fått solröd näsa och skrapade sommarknän. Men internet har gått sönder, så han har inte fått se några fordon eller stora maskiner på två dagar och är lite putt över det.

image

Idag är det bröllopsdags, och jag är så nervös för hur jag ska kunna mörka graviditeten under middagen. Kommer jag kunna smyga åt mig alkoholfritt utan att det märks? Kommer jag klara av att äta maten? Kommer jag att vara så trött att jag inte alls kommer att vara i feststämning, och framstå som värsta tråkmånsen? Hur tidigt kan man smita från festen utan att det framstår som otrevligt? Och hur länge kan en vara kvar på festen nykter utan att det börjar funderas? Vid den här sortens stora festligheter brukar jag ofta feströka också, i vart fall framåt nattkröken när det druckits en del, och svärmor som röker kommer nog att reagera på min frånvaro i ”rökrutan”. Hotellrum utan barn som väntar efteråt, sömnen kommer att locka…

Idag är det ny vecka också, 11+0 och verkligen nedräkning till 12 fulla veckor och KUB-ultraljudet i 12+4. Men jag ska försöka hinna med den sedvanliga veckouppdateringen lite senare…

Share Button

Flyttstökat

Flyttstökat

Dagen har gått i ett, med lämning på föris, frukost, källarröjning, lastning av släp, tur till soptippen, lunch och shopping, avbryta shopping för att hämta på föris, återuppta shopping, äta middag och packa lite. Hann klämma in ett par jobbsamtal i bilen också.

Några punkter på den långa listan av saker vi måste göra innan den 27/5 är i vart fall avklarade:

  • Slängt ett helt släp med skräp
  • Handlat bröllopspresent till lördag
  • Handlat outfit till lördag
  • Packat två kartonger porslin och glas

Jag mår fortfarande mycket bättre än tidigare, och kan inte låta bli att oroa mig lite för knyttet i magen.

Men nu ska jag sova. God natt!

Share Button