Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Saker en inte visste att en inte kunde leva utan. Födelsedagspresenten till maken, en stekpanna i rostfritt stål från Demeyere. Efter ett liv av hetsigt fräsande rykande stekning i gjutjärnspannor och kolstålpannor visar det sig att det finns ett alternativ som steker så jämnt och fint och liksom lugnt och harmoniskt. Utan någon hemsk och ömtålig non-stickbeläggning, och som går att diska helt ren (MED DISKMEDEL!) och som varken behöver oljas in eller daltas med och inte lämnar hemska rostfläckar på diskbänken. Tänka sig…
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

They see me rollin’

They see me rollin’

…my double stroller…

I förmiddags var det dags för ytterligare en vagn att, inte gå hädan, men väl gå vidare till en ny familj. Tredje vagn iväg var min Mountain Buggy Terrain V3. Ytterligare en vagn som jag verkligen tyckt om, men som inte använts så mycket på sistone. Och som ska få ge plats åt något nytt snart, hoppas jag…

Så snart affären var överstökad gav vi oss ut, hela familjen. Tjejerna ner i Donkeyn och ut och rulla har visat sig vara det enda som ger någorlunda sinnesro. Det enda som garanterat ger två sovande barn en sammanhängande stund just nu.

Det bara måste vara en utvecklingsfas. För V bor på mig just nu. Dygnet runt. Förutom när vi är ute och rullar vagn.

Igår: dagens start vid 10 (!) bredvid mig i sängen, och strax före dagens slut (21) i sele.

De två stora vaknar tidigt om morgnarna, men nu när jag sover på övervåningen med bebis kan jag få sova vidare lite ändå på de lediga dagarna. L dyker upp vid 06-07 (tack och lov inte lika ofta vid 05 längre) och H ofta samtidigt eller något senare.

Då masar jag mig upp, förser L med en grötklämmis och Greta Gris på teve, medan H i regel sysselsätter sig själv med padda/lego. Sedan kryper jag tillbaka till sängen med bebis, och småslumrar vidare med dörren öppen så att jag kan höra vad de andra gör (i regel ingenting utom att titta på valfri skärm/bygga lego). Vid 08-tiden brukar deras besök i mitt sovrum bli tätare = dags för frukost. Men imorse fick jag ligga kvar till 10(!) och till och med pappan hade blivit väckt tidigare.

Men eftersom jag mest samsover och liggammar mig igenom nätterna med V så är jag rätt trött på morgonen. Jag tror att hon äter mest på nätterna, medan jag är i halvdvala. De kan ta och stoppa upp sina rekommendationer om samsovning där solen inte skiner, för de flesta bebisar (3 av 3 för mig) köper inget annat än att få amma sig igenom natten, och mammor måste ju också få sova…

Nåväl. Idag gick vi till stadens hotell, ställde vagnen med två sovande töser utanför fönstret, och fick äta restauranglunch med ett glas vin och bara fyraåringen som sällskap. Jag var nöjd med vår första restaurangupplevelse med alla tre barnen, men B påstod att det inte räknades när två låg och sov utanför. Och det som jag tyckte var det allra största beviset på våra trebarnsskillz!

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

En sjuk och gnällig 2-åring och en 8- veckors bebis som har svårt att komma till ro… bara en sak att göra: ut och rulla vagn. Båda somnade genast, och den större sov i tre timmar. Den lilla sover fortfarande, 4 timmar and counting… 😴🏼🏼 #decemberbebis2018 #decemberbebis2016 #decembersystrarna #bugaboodonkey #bugaboodonkeyweekender #tinkafuvognpose #åkpåse
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Vid 6 veckor var hon äntligen stor nog att testa vår Babybjörn Mini-bärsele, men det dröjde till 8 veckor innan hon accepterade den så pass att hon somnade istället för att illvråla. Skönt med ett snabbare alternativ till sjal att variera med, framför allt när hon vill plockas upp NU, och en ska bära bara en kort stund så att det känns omotiverat att knyta sjalen. För mamman var den väldigt bekväm, och armarna blir friare än med sjal #decemberbebis2018 #bärsele #babybjörnmini
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Helgens början

Helgens början

På ett sätt är det jätteskönt med våra lediga familjefredagar. Helgen blir så lång. På andra sätt är det jättejobbigt med våra lediga familjefredagar. Helgen blir SÅ lång.

Just idag var fredagen inte riktigt en extra lördag, eftersom både V och pappan hade tid hos BVC/vårdcentral. Beträffande V så var det hennes navelgranulom som skulle kollas upp, återigen av en stand-in till vår BVC-sköterska, som är på semester.

Dagarna efter behandlingen, förrförra helgen, såg det riktigt nasty ut, med en arg rodnad runt hela kanten av naveln, och jag började oroa mig för infektion. Men gav det några dagar, eftersom jag förstått det som så att det frätande ämnet som de penslade på just gör så att det blir som ett nytt sår, som förhoppningsvis läker ihop naveln utan granulom.

Och nu har det sett fint ut, och naveln ”håller ihop” mer. Granulomet satt ju inuti naveln, och syntes bara som en liten svullnad under naveln, tills man liksom vände ut och in på naveln och tryckte ut det. Eftersom kanterna verkat läka ihop mer så har jag låtit det vara och inte försökt ”titta in” i naveln. B fick åka iväg själv med V, och kom tillbaka med bra besked – det såg bra ut, och verkade inte behöva behandlas ytterligare, utan bara läka färdigt.

Efter barnens middag gick jag med V i Emmaljungan (har jag sagt att jag ÄLSKAR den vagnen?) och köpte fredagsmiddag till föräldrarna och bröd till lördagsfrukosten. Och hämtade ut lite paket, med nya regnskydd till barnvagnarna. Att göra mig av med en del ”hyllvärmare”, de ständigt närvarande på barnvagnarnas avbytarbänk, har verkligen givit förnyad lust och energi till att göra det bästa av de jag har kvar i ”stallet”.

Mer om regnskydden får det bli en annan gång, för just nu kräver bebis uppmärksamhet 🙂

Kaosig jobbdag, och möte med barnet som var jag

Kaosig jobbdag, och möte med barnet som var jag

De senaste arbetsveckorna har varit närmast parodiska, med datorhaverier och andra avbrott, ändlösa sessioner telefonkull utan kontakt.

Och mötet ena dagen som ska bestå av en uppstart med någon enstaka efterföljande kontakt visar sig vara ett halvomfattande projekt som redan är i full gång. Och nästa dags möte som också ska vara en uppstart med en person. Mest mottagande av lite papper. Upp dyker 7 personer, och väntar sig en full genomgång. Ett telefonsamtal som ska ta fem minuter tar trettiofem.

Mitt städande hemma fick mig att plocka upp en hög gamla papper som min mamma sparat och kommit kånkande på. Eftersom det en småbarnsfamilj mest av allt behöver är mer skräp… Det var mina gamla barndomsalster, av varierande verkshöjd. Det mesta slängde jag rakt av, liksom mycket annat mamma kommit släpande på genom åren. Jag är inte en sådan som sparar på saker bara för att.

Men en liten egengjord bok gjorde mig lite rörd, och nyfiken på det där barnet jag var en gång. Jag minns inte så mycket av henne. Jag minns nästan ingenting ens från förra veckan. Det är ju mycket därför jag skriver den här bloggen – för att kunna minnas något av barnens första år.

Boken måste ha gjorts i första eller andra klass, för det var då jag (i skrivande ålder) bodde (delvis) med mamma. Från tredje klass bodde jag enbart med pappa, eftersom jag flyttade med honom från Dalarna och tillbaka till hans uppväxtplats. Så detta är jag, cirka 6-8 år gammal. Gissningsvis har vi varit på besök i en kyrka, och fått en uppgift kring det.

Jag har ritat ett kyrkfönster på framsidan. Sedan en teckning av en kyrka med kyrkogård och spöken. ”Jag tänker på gravar och spöken och natten när jag hör ordet kyrka.” ”Ding dong” låter kyrkklockan, ”Buu” och ”Hoho” låter spökena. ”Ni stör min långa sömn” säger någon från graven.

”Vad undrar Jag över? Jag undrar Var himlen tar slut Om den tar slut? Jag undrar Var Jag tar Vägen när Jag dör? Finns de spöken?”

Mitt brev till Gud

Jag önskar Att våra fåglar levde fast dom är döda. Hur ser Gud ut? Är han stor eller liten röd eller gul? Jag vill ha tillbaka våran gamla hund Chicko. Jag önskar att mamma blir frisk. Var bor Gud? Varför kan man inte flyga på moln?”

”Bor Gud verkligen i himlen?”

Tänk vilka stora frågor en brottades med, redan som liten. Det där med gud har jag sedan länge avfärdat. Spöken med. Handstilen är ungefär densamma, men jag har lite bättre koll på interpunktion. Resten är väl fortfarande rätt ouppklarat.

Vardag, simskola och tankar om tid och ordning

Vardag, simskola och tankar om tid och ordning

Måndagar till torsdagar rullar på ganska fort här nu. Någon sorts vardag har infunnit sig, någon sorts rutin.

(Som dock ständigt bryts av än det ena, än det andra. Sjuka barn, sjuk make, BVC… alltid är det nåt. Men en vardag är det.)

H började på simskola idag. På badhuset här i stan finns ingen verksamhet för barn under 3 år, så småtjejerna får börja på babysim/simlekis på annan ort till våren. H och pappan fick gå på badhuset efter förskolan, medan jag kände mig som supermom (eller tokstressad och genomsvettig…) och lagade middag med en grinig bebis i sjalen, och en ivrig tvååring som ”hjälpte till”. L är inne i en mycket, låt oss kalla det sensorisk fas. (Läs: hon ska känna och klämma på allt, inklusive fiskfiléer och köttbitar, smörklickar och tallrikar med uppvispat ägg, vilket är lite distraherande när en själv står vid spisen med varma pannor och vassa knivar.)

En pasta på helgens oxfilérester var i alla nästan klar när badarna kom hem. H hade haft jättekul, och blev besviken när han insåg att det inte är simskola varje dag, utan bara en gång i veckan. Kan inte riktigt fatta att vår äldsta plötsligt lämnat bebis- och toddleråren bakom sig, blir fem är i år, och kan gå på både skid- och simskola.

Simskolan är en för de något yngre, från året de fyller fem (den ”vanliga” simskolan är från året de fyller 6 år), med en förälder med i bassängen. Men kursupplägget verkar vara detsamma utöver att det är en förälder med, och de hade börjat träna bentag på en gång, ska testa klädsim senare i kursen, och målet är att kunna simma 10 meter.

Jag håller som bäst på att beta mig igenom övervåningen, för att få lite ordning efter två ganska upp-och-ner-vända år sedan vi flyttade hit. Tänk att både L och V hunnit komma till världen på den korta tiden.

Eller kort och kort… även ett år är ju egentligen en lång tid, från ett livstidsperspektiv betraktat, även om åren så här mitt i livet känns som att de bara rusar förbi. Om en tänker sig att en blir 75-90 år någonting, tänker sig att det är 75 eller 90 minuter. Varje år en minut, av en timme och en kvart eller en och en halv timme. Om en bara har en timme och tjugo minuter att leva innan en dör – visst är väl en minut något som räknas? Visst är en minut eller två inget en vill slösa bort på att leva i misär, och tänka att det där ordnar sig sen, om tio minuter – en kvart, när barnen är stora och det finns tid?

Jag mår bra av ordning och reda runtomkring mig, av rutiner, och är klar och organiserad i huvudet när det är rent och fint runtomkring. På motsvarande vis är jag oförmögen att tänka och agera med smuts och stök och allmänt ävj runtomkring. Så jag tar tillvara på min plötsliga lust och energi till städning och hoppas att mer energi, sinnesro och klartänkthet kommer att komma på köpet .