Så blev vi gifta till slut

Så blev vi gifta till slut

Vi har (som bekant för alla som tittat in här det senaste året eller så) haft fullt upp med att klara av livet och vardagen sedan vi blev tvåbarnsföräldrar. Det kommande bröllopet har därför knappt hunnit diskuteras, och de gånger vi har diskuterat det har det mest känts oöverstigligt att komma fram till något bra. Hur stort ska vi egentligen ha det? Var drar vi gränsen för vilka som ska bjudas? Hur hanterar vi de där släktingarna som är för nära för att strunta i att bjuda, men som är…knepiga… i sociala sammanhang?

Vi landade ganska snart i att vi nog ville hålla det ganska litet. Jag tycker inte om att stå i centrum, och jag trivs inte i stora sällskap. Jag har heller inget stort, skönt kompisgäng, utan mest några få och sinsemellan ganska olika vänner, så den där stora bröllopsfesten där alla roar sig och dansar natten igenom kändes inte helt realistisk.

Sedan började vi fundera på gränsdragningen familj och vänner. Våra familjer uppskattar nödvändigtvis inte det vi uppskattar vad gäller mat och dryck av lite bättre kvalisort, d.v.s. om vi omsorgsfullt skulle välja ett riktigt bra vin till bröllopsmiddagen skulle flera släktingar benämna det som ”surt” (d.v.s. ej ”smakjusterat” boxvin), någon skulle klaga på att kossan fortfarande råmade (d.v.s. kött ej stekt ”well done”=skosula) och en annan skulle sitta och pilla bort skalet från rostad potatis (”…jag är minsann uppvuxen med att man skalade potatisen, alltid…”) eller rynka på näsan åt all form av ädelost, för den ”luktar ju bara illa”. Ytterligare en annan skulle glatt förse sig med en femte och sjätte bit bröllopstårta så länge det fanns något kvar. Och så vidare. Medan de vänner vi umgås med är lite mer på samma plan som oss. Skulle vi då ha en liten sammankomst för familjerna, under lite enklare former, och sedan åka iväg till något bra ställe med vännerna för lite extra livsnjut? Och vad skulle vi göra med själva ceremonin? Själva? Med familj? Med vänner? Med familj och vänner?

Till slut hade vi landat i att vi bara skulle få själva vigseln avklarad. Ordna ett (eller två) kalas lite senare. Så vi skickade in hindersprövningsansökan och tänkte att vi får boka in en enkel borgerlig ceremoni någon gång i sommar. Så vi får det gjort. Papperskvarnarna malde snabbare än väntat, och dagen före nationaldagen fick vi våra intyg. Precis samma dag som jag på kvällen såg en facebook-annons för drop-in bröllop på Skansen den 9 juni. Det kändes plötsligt lite som att det stod skrivet i stjärnorna. (Eller så går facebooks tentakler djupare än väntat…) Bara att dyka upp med legitimation och hindersprövningsintyg. Ingen planering utöver att styra upp barnvakt för en lördagseftermiddag.

Vi frågade nästangrannarna om de kunde ta hand om barnen, och skyndade oss till en guldsmed och fixade ringar på torsdagen. Vi har gjort lite tvärtom – bara jag har haft en förlovningsring, och nu skaffade vi vigselringar till båda, och eftersom jag haft en alliansring med stenar runt om som förlovningsring valde jag en enkel slät ring som vigselring, som jag tänker bära under förlovningsringen.

Lördagen kom, och vi hade ett sedvanligt morgonstök med barn som for runt, yoghurtkladd på stolar och bord, och smöriga händer som torkades av på blonda kalufser. Men till slut var vi färdiga. Barnen plockades upp, och vi fick på oss kläder och gav oss iväg med bilen in mot storstan. Efter lite cirkulerande hittade vi en parkeringsplats nära bron över till Djurgården, och promenerade in mot Skansen.

Väl framme gick vi igenom bröllopsentrén, visade upp legitimationer och hindersprövningsintyg och fick en nummerlapp. Med denna i högsta hugg var det sedan bara att gå mot Bollnästorget och invänta vår tur. Vi hann äta en smörgås och ta en kaffe, köpa en liten brudbukett och en blomma för B att ha i kavajfickan, och jag fick lite smink och hårfix, som ingick i vigselavgiften på 900 kronor.

Strax efter klockan 15 var det vår tur, och vi gick igenom ingången till själva vigselplatsen, som var två rader med små vita tält. Vi visades till ett av tälten, hälsade på våra vittnen och vår vigselförrättare, och bytte några ord. Sedan var det dags för ceremonin, som gick ut på att vigselförrättaren sade några ord om gemenskap, och sedan fick vi säga våra ”Ja!” och byta ringar, och därefter förklarades vi vara man och hustru. Jag bölade. Såklart! En puss och sedan var vi på väg ut. Tog bergbanan ner och lämnade Skansen. Hämtade bilen och körde hem.

Väl hemma möttes vi av glada barn som haft en fin dag med nästangrannarna, och en jättefin liten bröllopsmiddag som våra fina vänner styrt upp med bara någon dags varsel. Rårakor med löjrom, fint grillat kött med hemgjord bea och potatisklyftor, och en pytteliten bröllopstårta.

Barnen sov redan i vagnen när det var dags för huvudrätt, och vi packade med resterna av tårtan så att H kunde få smaka nästa dag. Jag rullade hem barnen och vagnen vid 23-tiden, medan B dröjde kvar för att avnjuta en fincigarr med vår ”bröllopskock”.

Ja, så kan det också vara att gifta sig. Vi är så nöjda med att ha det ”avklarat” och även med att även det enklaste enkla kan blir alldeles, alldeles perfekt. Det var en på alla sätt fin dag, och vi slapp alla former av måsten, stress och planering.

H blev superglad när han vaknade upp och fick veta att han inte missat tårtan. Vi fikade medan L sov middag, och hon såg till att förse sig själv när hon vaknade.

Senare på söndagen berättade vi för H att vi hade gift oss dagen innan. ”Båda två?” undrade han, och när vi sade ja, sade han ”Vad trevligt!”.

Den konstanta tröttman

Den konstanta tröttman

Det var ett tag sedan. Igen. Allt rullar på ungefär som vanligt, min livskris inkluderad. Det är lämning, jobb, hämtning, middagskaos, nattningskaos, kollaps. Repeat.

Mina dagar börjar kring 05.00. Alla dagar, vardag som helg. För att det är då L vaknar. Och visst, en vänjer sig ju. Jag är faktiskt ganska alert på morgontimmarna nuförtiden, och det är inte helt fel att få de där stunderna om morgnarna med bara L. En stund om dagen då hon kan få (nästan) fullt fokus. Jag dricker lite kaffe, hon får en klämmis, och sedan plockar hon fram sångpåsen och några böcker, och jag sjunger och läser och kramas medan jag sippar på kaffet och tjuvtittar lite på morgonnyheterna (när de väl startar).

Först någon timme senare är det dags för övriga två att vakna, och det blir påklädning och race till förskolan för att hinna till frukosten där. L har ju oftast hunnit äta både en klämmis och kanske en smörgås, men har på ett-och-ett-halvt-åringars vis en glupande hunger, och är redo för second breakfast på föris. Anledningen till den generella icke-frukosten hemma är snarare H, som äter i ungefär samma takt som naturlig erosion sker. Minst en timme tar det för honom att få i sig typ en smörgås, ett glas mjölk och några bitar frukt. Så frukost på föris it is…

Jag hastar vidare till kontoret, där det i och för sig är lugnt just nu. För lugnt. Som egenföretagare har en aldrig lagom mycket att göra, verkar det som. Antingen lever en i total panik och känner sig jagad, eller så sitter en och nojar över att kundtillströmningen är för låg. Men nåväl, vi har ju varit igång i fem år nu, och har hittills aldrig fått slut på jobb, så det kommer säkert att smälla till igen snart. Jag passar på att ta det lite lugnt, och kanske skolka en eftermiddag då och då, eller ta en långlunch och njuta av sommarvädret.

Antingen hämtar jag barnen vid 15, eller jobbar ett par timmar till och kommer hem till middagen. Och middagar med två trötta småbarn… Det är mest kladd och skrik och gråt och tandagnisslan. Sedan ska det nattas. H i stora sängen, och L i hans (föredetta, får vi väl säga, eftersom han sedan länge totalvägrar att sova någon annanstans än i vår säng) juniorsäng i det anslutande lilla rummet. Vi tar ett barn var. Och det tar eeevigheter. Ljusa sommarkvällar är inte det bästa när det gäller att få ungarna att förstå att det är dags att tagga ner…

Två av tre kvällar somnar jag med barnet, och den tredje masar jag mig kanske upp för att sätta igång en tvättmaskin och kolla på ett avsnitt av någon serie på Netflix. Oftast slumrar jag till medan jag tittar, vilket resulterar i total tortyr, eftersom B aldrig låter mig somna, utan då håller på och terroriserar mig för att jag ska hålla mig vaken, eller säger ”Nej, nu kan vi lika gärna stänga av, för du bara sover ju.” Och jag ba’ ”Men LÅT mig somna då, du kan väl titta klart själv, så kan jag kolla ikapp någon annan gång!” Och han ba’ ”Men det är ju inget roligt, vi tittar ju på den här serien TILLSAMMANS!” Så jag försöker smygsova utan att han märker det, och han kommer på mig och sliter mig ur min slummer. Så. Jäkla. Jobbigt.

Sedan börjas det om igen. Dag på dag på dag. Ungarna är superhärliga och svinjobbiga, om vartannat. B och jag träter om vem som egentligen gör mest, och jag grälar på B över hans dåliga tålamod med barnen. Familjelivet at it’s finest…

Men det är kärlek ändå, på något sätt. Mitt i gröten av snor, matkladd och bajsblöjor, och tacofärskladdiga små händer som plötsligt hugger tag i ens ljusa blus. Ackompanjerat av gråt, skratt, skrik och tjut och ledmotivet till Daniel Tiger.

En sovmorgon hade dock inte varit fel. Och då menar jag inte en före-barnen-sovmorgon fram till lunch. Halv nio duger bra. Eller halv åtta med, för den delen. Heck, jag skulle vara tacksam om jag fick sova till halv sju någon gång ibland…

Idag är det i alla fall fredag. Och imorgon blir en bra dag, tror jag.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Ett välkänt fenomen bland småbarnsföräldrar är hur centralt bajs plötsligt blir i ens liv så fort ens förstfödda barn kommit till världen. Förutsatt att en själv haft en någorlunda välfungerande mage är det kanske inget en ägnat någon större tanke åt förut. En – om än kanske äcklig och stundtals pinsam – kroppsfunktion.

Men så blir en förälder. Och ens liv handlar plötsligt till stor del om just bajs. Svart bajs, grönt bajs, gult bajs. Ryggbajs. Uteblivet bajs som en går och väntar och väntar på. Bajs som hamnar överallt. En gul fläck på handleden? Äsch, det är bara lite bajs. Bajs diskuteras över frukosten, lunchen och middagen. SMS-konversationer om bajs. Långa googlings-sessioner om bajs.

Därför är idag en stor dag. Idag var nämligen dagen då vår lillfia plötsligt pekade på pottan medan mamman satt på toaletten och morgonkissade. ”Vill du gå på pottan, L?” Ett bestämt nickande och hennes lilla grymtande, uppfordrande ja-ljud. Av med pyjamas och blöja, lite hjälp att placera sig rätt på pottan. Mamman fortsatte med sina egna bestyr. Sedan reste sig barnet plötsligt upp. Och där i pottan låg den! En alldeles perfekt bajskorv – den allra första som inte hamnat i en blöja eller på annan, oönskad, plats.

Detta lilla barn får mig att häpna nästan dagligen. Hon har fått provsitta på pottan ett fåtal gånger, och vi har med ljudeffekter och gester försökt förklara vad hon ska göra där. Men hon har inte verkat fatta grejen, så vi har bara slutit oss till att hon inte är mogen för pottan ännu. Sist var säkert ett par månader sedan, eftersom jag då tänkte att vi kunde ta upp det hela när hon blev 18 månader (den ålder då H började gå på pottan, även om det sedan dröjde lääänge innan det blev ett regelbundet inslag i vardagen).

Ibland när vi läst någon bok där någon gått på pottan har jag frågat henne: ”Ska L börja bajsa och kissa i pottan snart?” Ja-grymtet och den bestämda nicken har alltid varit svaret på frågan. Och idag hade hon helt sonika bestämt sig för att hon skulle gå på pottan. Och så gjorde hon det.

Jag sörjer över att jag inte orkat blogga mer om denna finurliga, förunderliga lilla tös vi fått. Vild, glad och argsint. Bestämd och påhittig. Så vaken och alert och hela tiden redo att gå vidare, ta nästa steg. Ett humör som är ombytligare än aprilvädret, och en oresonlig upptäckarlusta helt utan självbevarelsedrift. Hon går ditt näsan pekar, och gör vad hon vill. Struntar i alla förmaningar. Vår Lilla My, vårt lilla troll. Lilla Crooden. Vår Spot.