Bygghemma.se fortsätter att INTE leverera​…

Jaha… så skulle jag montera väggväxthuset som jag beställde från bygghemma.se förra våren. Som efter MÅNGA turer dök upp en månad försent. Då det var för sent på säsongen att sätta upp det. Frösådderna av gurka och tomat hade redan dött av väderexponering.

Och vad händer idag? Jo, det fattas en viktig del. Alltså jag ORKAR INTE!

De två översta stängerna går inte att montera, för ett fäste saknas.

Och jag tror jag hellre skulle skjuta mig själv än att ha med Bygghemma.se att göra igen. De schabblade flera gånger med leveransen, men jag fick NOLL kompensation och skulle betala varenda krona. Det enda jag fick var ett otroligt otrevligt bemötande, som att det var MITT fel att de levererat fel och försent.

Så jäkla typiskt att sådant här händer med något som beställts från just bygghemma.se. Att något saknas i en förpackning är ju inte något de egentligen gjort fel, utan det har väl helt enkelt gjorts ett misstag i fabriken, men jag vet ju att jag skulle få se mig i stjärnorna efter den saknade delen om jag försökte kontakta dem. Hade det varit vilket annat företag som helst så hade ju detta varit en petitess – bara att kontakta och invänta reservdel.

Jag har mejlat importören och frågat om jag kan beställa en reservdel av dem. Hoppas det går, så att väggväxthuset kan användas.

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Veckans #lunchprepp: havreris, tomater och kryddiga svarta bönor med habanero. Serveras med lime.⁣⁣Till hälften serverar jag en krämig avokadosås som glömts i kylskåpet, till andra hälften en salsa verde på basilika, mynta, bladpersilja, sardellcréme, vitlök, kapris, cornichoner, dijonsenap, vinäger och olivolja.⁣⁣Det här med lunchprepp har blivit mitt nya bästa. Minst fyra luncher (okej, en låda var av annan sort och fick inte vara med och störa bilden ) som förbereds hemma. ⁣⁣Sparar tid (slipper lunchtraumat där en måste välja ett av ett fåtal ställen nära kontoret och sedan gå dit och hämta mat). Sparar pengar (ca 10-15 kr för en lunch istället för 100). Sparar miljön i och med färre engångsförpackningar och lättare att välja växtbaserat. Sparar hälsan, som slipper den ofta flottiga och näringsfattiga hämtmaten. Win-win-win-win 🏼
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Vad de växer.

Barnen. De små. Som bara blir större och större. I fredags blev det så påtagligt.

Först hade vi 18-månaderskontroll för V på BVC. Det är ju bara några veckor kvar till ett-och-ett-halvt-årsdagen på självaste midsommarafton.

Det var ett traumatiskt besök för lilltjejen – hon började gråta otröstligt från det att vi kom in och fortsatte hela besöket igenom. Jag kunde inte begripa det, hon är ju ett så glatt barn i vanliga fall, om än med ett hetsigt temperament som kan orsaka plötsliga utbrott av både ilska och ledsamhet. Men det här otröstliga… det har jag varit med om… typ tre gånger sedan hon var nyfödd?

Men sedan frågade sköterskan om hon varit med om någon vårdsituation som varit jobbig, i och med att BVC ändå upplevs ganska mycket som en läkarmottagning eller liknande. Framför allt nu då de tagit bort alla leksaker p.g.a. smittorisk. Och då föll ju poletten ner – hon påmindes om när hon brände handen, och de mycket smärtsamma rengörningarna och bandagebytena!

Tyvärr var hon ju tvungen att få sin MPR-spruta, och det skulle knappast hjälpa att skjuta på den. (Det hade snarare varit grymt att strunta i den igår och invagga henne i en falsk trygghet för att -WHAM! – sticka henne vid ett nytt besök.)

Så vi fick väga, mäta och vaccinera medan min lilla tott grät otröstligt. Hon kan ju allt hon ”ska”, och håller till och med på att lära sig att hoppa jämfota redan. Vikt- och längdmässigt fortsätter hon att ligga lite under medelkurvan: 10,2 kilo och 81 centimeter. Att hon inte är så tung är ju inte konstigt med tanke på att hon är i full fart från det att hon vaknar till att hon somnar. Springer, klättrar och hoppar konstant.

Och så fick hon MPR-sprutan. Hon skrek till och vred sig lite, men den allmänna gråten och misären blev i övrigt varken mer eller mindre. Sedan fick hon äta kaka på mataffären innan vi plockade upp de andra två, och då blev livet bra igen.

Ett-och-ett-halvt. För mig var L alldeles nyss i den åldern, och nu är vår minsting så gammal? (Min absoluta favoritålder vad gäller allmän gullighet – livsglädjen, nyfikenheten, oräddheten och sötheten!)

Och på kvällen var vi på informationsmöte på H:s skola. SKOLA!?! Han slutar alltså förskolan för gott om en månad, och nu ska han gå på fritids och skola från augusti? Heeelt galet. Nu börjar skolfasen, och de närmsta fyra åren ska vi komma dit vartannat år och överlämna ett barn till skolvärlden. Sedan är förskoleperioden förbi för gott, och då är det dags för H att gå över till mellanstadiet redan. Vi har ju liksom varit ”på väg in” i förskolan med något barn ända fram tills i påskas då V var inskolad. Och genast därefter börjar vi med att vara på väg ut ur förskolevärlden. Konstigt.

Skolan verkar i alla fall ha ett bra upplägg, där förskoleklassen är i en egen byggnad med sitt eget fritids, så att barnen är kvar i samma lokaler hela dagen, förutom när de ska till matsalen. Först med lärarna och halva fritidsstyrkan, och när skoldagen är slut byts lärarna ut mot andra halvan av fritidspersonalen.

Skolköket verkar grymt, med riktig mat lagad från grunden på plats, och till och med egenbakat bröd. Även gluten- och laktosfria alternativ bakades där, och även om inte H behöver det så kändes det som ett riktigt bra tecken på ambitionsnivån att även specialkosten får samma omsorg.

Nuvarande förskoleklass hade spenderat året med att arbeta sig igenom alfabetet, och var nu på bokstaven Ä. Skolan kommer förhoppningsvis att fungera bra för H, eftersom de redan hunnit gå igenom de flesta bokstäverna på förskolan. Han kan skriva sitt namn och ”mamma”, och känner igen många fler bokstäver. Han kan alla siffrorna, och kan räkna addition ganska bra. Igår briljerade han med att räkna 4+4, 6+6 och 9+2.

Sen har vi ju den däringa i mitten också. Driver mig till vansinne femton gånger per dag, och får mig att totalt smälta minst lika många gånger. Lilla L. Tre-och-ett-halvt på det fjortonde. Hon växer så det knakar, och pratar och pratar och ska ”hjälpa till” med allt. Hon har helt slutat sova middag till vardags sedan årsskiftet, men – GOSH! – hon orkar verkligen inte med hela dagar ännu.

Hon är övertrött från förmiddag till kväll och ställer till med SÅ mycket ofog. Får säkert mest uppmärksamhet av de tre men är aldrig nöjd. Svartsjukan mellan henne och lillasyster vad det gäller mig är enorm, och nu har L även tagit för vana att x antal gånger om dagen snyta åt sig vad än V har i handen, med gråt och skrik. Först från V när hon blir ”rånad”, och sedan från L när vi föräldrar med våld får ta tillbaka det stulna.

Hon får utbrott konstant. Skriker och gråter och slåss och säger att vi är dumma och elaka och ska i fängelset eller inte får bo i hennes hus eller att hon aldrig mer ska krama oss. Har sönder saker, tar saker, ljuger och ändrar ståndpunkt lika oberört som en slipad politiker. Säger ”det får man visst om man vill” vid varje förbud, även när det gäller potentiellt farliga saker. Häromdagen märkte jag att hon gnagt sönder båda mina extralånga ipad-laddsladdar så att plasten var helt ”geggig” och nästan av. Allvarligt, bita på sladdar?!?

Sedan är hon kelen som ett kattunge och ska sitta i knät, smeker min kind och säger att jag är ”så vacker” eller ”världens gosigaste mamma” och hon ska alltid bo med mig. Vädjar om att jag ska sitta i soffan med henne och titta på Paw Patrol. Ger mig små presenter i form av teckningar, blommor och fina stenar.

Den där lilla damen. Gör mig mest orolig av alla. Samtidigt som jag vet att henne sätter sig INGEN på. Jag avvaktar både förväntansfullt och med viss ängslan på vad det är för ett barn som kommer ”ut på andra sidan” av den här åldern hon är i. Hur mycket av hennes ”omöjlighet” kommer att mogna bort, och hur mycket är liksom bara L, som hon är?

Jag vet redan ganska säkert att detta är det barn som kommer att kräva mest av oss som föräldrar, det har varit så ända sedan hon var spädbarn. Gud, vad jag hoppas att vi kommer att klara av att styra och guida henne, tillräckligt fast för att hon inte ska råka illa ut eller göra andra illa, men tillräckligt mjukt för att hon ska ha kvar sitt mod, sin nyfikenhet, sin orubblighet och sin självklara rätt att ta plats. Inte kväva hennes glöd, men hindra att den blir en okontrollerbar skogsbrand? Nu svamlar jag kanske, men jag har lite huvudbry över detta barn.

Med övergången till stora avdelningen på förskolan kom också en ny fas för L. En fas med stor förkärlek för allt som är rosa, lila, glittrigt och glänsande. En fasa för mig, som aldrig riktigt förstått mig på det där stereotypt ”tjejiga”. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om kläder och smink och sådant. Inte på det sätt som många andra kvinnor gör i alla fall. Jag har väl försökt ”haka på” i yngre dagar när jag försökte passa in mer, men jag har aldrig begripit det där med att sitta och prata om typ …skor?… på blodigt allvar i typ en halvtimme eller mer. Diskutera vad man planerar att ha på sig till en fest. Eller vad någon annan haft på sig på en fest…

Jag kan finna en viss tillfredsställelse i att kombinera färger, mönster och texturer på ett sätt jag tycker är harmoniskt eller spännande. Det kan förstås också appliceras på kläder. Men där stannar mitt intresse. Jag skiter till exempel helt och hållet i vad andra har på sig, om det inte är något som verkligen fångar mitt intresse av någon anledning.

Jag tycker om barnkläder som utstrålar glädje och lekfullhet. Barndom, liksom. Och nu står jag plötsligt och köper glittriga rosa sneakers till en liten prinsessa som helst vill ha klänning varje dag, och stjäl mitt lätt rosafärgade lypsyl för att kladda ut runt hela fejset. Voj, voj, voj.

Ja, vad mer i vårt liv? Det löper på nästan som vanligt trots pandemin. Vardagen i alla fall.

Vi saknar så klart (som alla andra) våra ”äldre” och allt umgänge med folk som inte bor nästgårds. Tack och lov för nästangrannarna som vi umgås med som vanligt.

Barnen går på föris, jag går till kontoret (även om vi försöker hålla ner möten face-to-face i den mån det går). B håller på att plugga upp några ämnen för att förmodligen gå tillbaka till skolbänken istället för att blåsa liv i sin firma nu efter föräldraledigheten. Skaffa lite mer teknisk kompetens inom fastighetsområdet.

Jag har haft, eller har fortfarande, en riktig svacka. Jag fungerar inget vidare. Även om det känts lite bättre nu med värmens och ljusets återkomst. Så vi får väl se om det vänder. Min koncentrationsförmåga är noll, och mitt minne likaså. Jag hattar och dutttar och glömmer vad jag håller på med medan jag gör det. Ska göra något enkelt, typ skriva en kundfaktura, men kommer under tiden på tusen saker jag behöver göra eller googla under tiden. Prokrastinerar på en sjuk nivå samtidigt som jag är så förvirrad och trött i hjärnan att jag typ inte kan annat?

Jaja, det får ge sig på ett sätt eller annat. En får väl vara glad att en har livet och – mer eller mindre – hälsan i behåll…

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Fler än jag som är tokiga i pappersvaror i allmänhet, och kalendrar i synnerhet?⁣⁣Jag har aldrig hittat en färdig kalender som passar mig; vertikala dagar är ett måste, och en vecka som går från vänster till höger, samt gott om utrymme att fylla på med listor av olika slag. År, månader, veckor och enskilda dagar måste kunna planeras på vettig (ganska detaljerad) nivå. Och absolut inget jävla carpe diem-trams och rosa fluff!⁣⁣Har gett mig på bullet journaling i omgångar, men OMFG jag har inte TID! Det slutar alltid med att jag slutar skriva in det jag faktiskt behöver hålla koll på för att jag inte hinner sitta och förbereda alla "spreads". (Eller lägger halva dan på planering, och får ingen tid över för själva jobbet.) ⁣⁣Och jag behöver hålla koll på både vad jag ska göra och vad jag har gjort. Krävande yrke, betalt för nedlagd tid och teflonminne på grund av konstant sömnbrist och barnansvar o.s.v.⁣⁣Digitalt "klickar" inte för mig, även om jag testat varenda produktivitetsapp som finns. Det blir för oöverblickbart, och jag litar inte på att allt verkligen finns på rätt plats så att jag hittar det.⁣⁣Men nu! TADAA! Den här har allt jag letat efter. Jag får styra efter eget huvud, men behöver inte göra allt från grunden. Älskar!⁣⁣#scribblesthatmatter #bulletplanner #kalender
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Klockan är halv elva på kvällen, och det är fortfarande nästan ljust. ⁣⁣Äppelträden är som vackrast, och det doftar av försommarblom så det slår emot en när balkongdörren öppnas.⁣⁣Och där står grävmaskinen som ska riva upp nästan hela trädgården imorgon. Äppelträden blir i alla fall kvar, medan vi rustar för en sommar av staycation. ⁣⁣#pool2020 #poolbygge #staycation2020 #hemester2020
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Det säkra kortet – världens godaste bröd?

Jag har bakat de senaste månaderna. På längden och på tvären, dag som natt ibland. Matbröd.

Med målet att dels vara självförsörjande på bröd, dels att jag ska ha ett litet ”terapijobb”. Det finns inte tid för mig att ha en hobby som är bara för mig, för skojs skull (som den här bloggen, som lever ett vääldigt stillsamt liv just nu). Men att baka bröd är avslappning för hjärnan, utlopp för kreativitet och ”att få göra något med händerna”, något taktilt, samtidigt som det är till nytta för hela familjen.

Det började väl egentligen med att jag fick en hushållsassistent i julklapp för ett par år sedan. Som har legat i ett skåp och väntat och väntat.

I januari i år tänkte jag att det var dags att börja göra verklighet av matbrödsdrömmarna och köpte därför en bok om att baka bröd, ”Bröd bröd bröd” av Martin Johansson. Som visade sig ha utgångspunkten att bearbeta degen så lite som möjligt, och istället arbeta med långa jästider och regelbunden vikning av degen. Typiskt, där jag satt med mycket maskin och lite tid… Men jag började där i alla fall. Jag håller fortfarande på att baka mig igenom boken, och har några till böcker på lut när jag väl bemästrat den.

Fast det var en sak som gnagde i bakhuvudet. Det bröd som för mig i många år varit sinnebilden av ett riktigt gott bröd är Gateaus ”Grand Blanc” – det stora vita. Vi köpte det ofta när vi bodde nära Täby Centrum, där det finns en Gateaubutik. Men nuförtiden bor vi längre bort, så det blir inte så ofta. Och jag började tänka – skulle jag kunna baka ett sådant bröd själv?

På nätet hittade jag en ”provläsning” av Håkan Johanssons bok ”Brödet” där det fanns ett recept på just Grand Blanc, som han uppfann när han jobbade på just Gateau. Jag har sökt med ljus och lykta efter boken, men den är slutsåld överallt sedan länge, och till och med en efterlysning på antikvariat har hittills kammat noll. Men. Grand Blanc-receptet hade jag i alla fall fått fatt i genom provläsningsavsnittet.

Det är ett bröd som bakas på surdeg av både råg och vete, plus lite jäst. Det kan ibland ses som lite ”fuskigt” att använda jäst i surdegsbröd, men det här brödet blir bäst så här. På riktigt. Och till på köpet är det ett säkert kort, som ALLTID blir bra. Med bara surdeg vet en liksom aldrig riktigt, det kan bli lite hursomhelst.

Receptet nedan är baserat på Håkan Johanssons, halverat eftersom två sådana här jättebröd inte får plats i en vanlig ugn, och återgivet med mina ord och mitt egna tillvägagångssätt.

Det en måste göra först är att dra igång två surdegar, en på vete och en på råg. (Det är bara att googla.) Det tar några dagar, men sedan är det bara att friska upp/mata dem ibland mellan baken, så går de att använda till alla möjliga bröd som innehåller surdeg.

Mina är några månader gamla nu. Vetesurdegen är lite knepigare än rågsurdegen, och jag tycker det är lättast att använda något grövre vetemjöl; ekologiskt grahamsmjöl och fullkornsdinkel är de mjöler jag oftast matar vetesurdegen med när jag inte matar den för något särskilt recept.

Receptet förutsätter alltså att det redan finns två surdegsgrunder att starta med, som jag brukar mata upp till önskad mängd dagen innan själva baket. Ungefär 2 msk vetesurdegsgrund med 65 g vatten och 65 g vetemjöl, och 2 msk rågsurdegsgrund, 50 g rågmjöl med 75 g vatten, och sedan tar jag tillbaka 2 msk vardera som ”ny” grund att spara innan baket.

Utöver assistenten är det inga fancy-schmanzy redskap jag har: en Smartstore Home 10-låda från Clas Ohlson (den är livsmedelsgodkänd) och en billig rektangulär pizzasten från samma butik.

Grand Blanc

  • 125 g vetesurdeg
  • 125 g rågsurdeg
  • 750 g vetemjöl
  • 500 g kallt vatten
  • 5 g jäst (färsk)
  • 25 g salt (jag brukar alltid använda Maldon flingsalt)

Blanda allt utom saltet i maskin ca 3 min på låg hastighet. Öka hastigheten när degen gått ihop och kör ca 5 min till.

Tillsätt saltet och kör 5 min till. Degen ska bli blank. Lägg den i inoljad plastback med lock och jäs i 3 timmar. (Jag brukar ett par gånger under den tiden vika degen genom att dra en snibb utåt och uppåt och sedan lägga in den överst mot mitten, och göra likadant varvet runt så att degen ”samlas ihop” till en rund boll i lådan.)

Lägg degen på mjölat bakbord och forma till ett avlångt bröd. (Jag brukar då dra ut den till en rektangel och göra ett treslag genom att vika ena sidan in mot mitten, och därefter den andra. Lite såhär fast jag gör bara ett stort bröd.) Låt ligga kvar på bakbordet och jäsa 2 tim eller till dubbel storlek under bakduk.

Sätt (ca en halvtimme i förväg) ugnen på 250 grader med baksten på plåt i mitten av ugnen och en oöm panna i botten av ugnen.

Vänd upp brödet på den varma bakstenen med mjölade sidan upp. (Nej, stryk det förresten, där brukar jag avvika från ursprungsreceptet och bara lyfta över degen från bakbordet ner på bakstenen, utan vändning, och så har jag strösslat lite mjöl ovanpå före sista jäsningen.) Lägg ett par isbitar i pannan på botten. (Degen kommer att floffa ut som en stor oformlig massa på bakstenen, med den reser sig sen, jag lovar! Isbitarna i formen i botten på ugnen hjälper brödet att resa sig och få den där perfekta skorpan.)

Sänk ugnen till 220 grader. Baka ca 40 min till 96 grader innertemperatur. (Var inte blyg med färgen, den blir bara godare om skorpan börjat svartna på sina ställen!) Låt svalna på galler.

Det här är Brödet. THE bread. Mjöl, vatten, salt och lite jäst i perfekt harmoni. Mjuksegt, håligt, och lite syrligt med sälta inuti, och en riktigt knaprig smakrik skorpa utanpå. Håller i dagar liggande på skärbrädan utan att försämras, och bli bara än gudomligare att rosta när det börjat bli lite torrt, eller göra krutonger av. Serveras med bara smör, eller doppas i en god olivolja, eller med vilka pålägg som helst! Neutralt men ändå rätt stöddigt.

Om jag var tvungen att välja ett bröd att äta resten av livet skulle det vara detta!